Till den som övergivits

Först är det
hopplöst,
meningslöst,
rastlöst
tröstlöst

Allt är löst.
Ingen grund att stå på.

Det löser sig.
Men man får hjälpa till på traven.

Fundera över hur jag löser
det hopplösa
det meningslösa
det rastlösa
det tröstlösa

Finna vart mitt hopp, min mening, min rast och min tröst finns
när den visat sig inte längre finnas där jag trodde.

Det tar tid.
Men då man löser allt det där lösa,
så finns ju hoppet, meningen, trösten och rasten där.

Och om man inte löser allt det där lösa,
så har man i alla fall en sak att hålla fast vid;
man lever!

och det är allmänt kännt att den som lever får se
Det går helt enkelt inte att skynda på det i fårserande.

Och om man mitt i allt löst kan hålla fast vid livet som en tillgång
- en måvara meningslös, men dock oersättlig sådan - så kan man hitta lösningar

Även som maka-lös är livet makalöst!

Och med den känslan så går det inte att vara annat än lycklig.

Men jag vet också att denna känsla inte finns genast. Jag tror att det stora kruxet var att tillåta det att ta tid. Jag ville vara på topp efter 2 veckor, det var jag inte!

Jag ville avsätta en eftermiddag och lösa det hela metodiskt och effektivt. Men det fanns ingen möjlighet att sätta mig ner med mig själv för att planera eller dra riktlinjer. Jag var en tillintetgjord amöba iklädd tjock (ogenomtränglig) gråtkappa och sådana kan visserligen väcka "ta-hand-om"-känslor, men man kommer inte ifrån att de är MÅTTLIGT effektiva.

Det tog säkert 9 månader innan det gick att få nått vettigt ur mig. Det var först då jag på riktigt fattade att jag överlevt smällen, vågade kika ut under min kapuchong och lägga gråtkappan åt sidan.

Kanske är 9 månader en slags universell magisk tid när det gäller att från grunden bygga upp ett livskraftigt mänskligt liv.

Med sådana tidspreferenser så är jag väl ca 13 månader nu (som på gårdagens bild) och uj uj vad jag både går och pratar.