Straffa mig hellre än tyck synd om

Ibland undrar jag till min förfäran om jag inte skulle gilla en vecka med Hans Sheike...

Som när jag berättar att jag är typ pank och en vänlig själ till jobbarkompis erbjuder sig att låna mig pengar och jag nästan blir förtvivlad. Avsikten var inte att få hjälp. Avsikten var att nån annan skulle be mig sträcka fram mina skira (haha) akademikerhänder och samtidigt testa med en pekpinne ett par gånger i luften så att snärten ligger rätt.

Jag tror inte på aga eller hårda straff när det gäller någon annan än mig själv. Och jag känner mig som den lille provokatören i Dogville som sa "Titta vad jag är olydig nu! Du borde nog straffa mig!"

Det här får mig att tro att alltihopa handlar om en oförmåga att sätta gränser. Jag har pratat om råd och om att skapa strukturer på olika sätt ända sedan jag började blogga. Det är kanske detta med gränsdragning som är pudelns kärna. Det kniviga för mig. Gränserna blir hårda som f-n (rent ut sagt) eller totalt icke-existerande.

Jag tyckte om kommentaren från rabarberrabarber i gårdagens inlägg. Just för att det INTE var synd om mig, men att det går att förstå mig... det kanske var en överdrift att jag går att förstå sig på, men i alla fall kan nån känna igen sig i något som jag själv inte förstår.

Skall man nu avsluta med att säga att "NU skall jag JOBBA på det här",
eller skall jag runda av med "jaja, det är som det är"??

Imorgon kommer ca tjugo vänner hit och julmyser med mig.
En person med 20 vänner är inte fattig.