Släppa taget

Jag håller ofta fast för länge vid allt.
Jag vet inte riktigt varför.
Jag vill bara inte vara den som ger upp.

Men det jag bevisar är inget positivt "I'm a surviver!" snarare blir det ett panikslaget hålla fast vid något, bevisa något. Ett slags tunnelseende istället för att bara vända andra kinden till och säga ok, tyck nått, jag står fast vid mitt ändå.

På något sätt är det redan rädslan att förlora som gör en till en looser.
Varför i hela fridens namn försöker jag så hårt att vara smart? E det inte ett bevis på att jag inte är det, inte tror mig om att vara det? Är rädd.

Jag skall på nyårsafton jobba i den växellåda som jag sagt upp mig från två gånger på ett och ett halvt år. Varför släpper jag inte bara greppet? Varför står jag kvar på en timvikarielista när jag faktiskt skulle kunna bara släppa, bara se det som ett överspelat kapitel? Särskilt som i alla fall tanken innan jag skall dit handlar om vilka jobbarkompisar som jag haft där. Och den jag kände bäst och släppte närmst väcker fortfarande en del ilska inom mig. Jag har ingen större lust att ägna fler tankar åt henne. Jag vill släppa alltihop. Inte blunda för det, bara släppa det och lämna det.

Relationer är nog det jag har svårast för att lämna. Låta rinna ut i sanden. Det ÄR naturligt att folk kommer och går i ens liv, antar jag. Men jag har svårt att släppa dem när de väl har fått en plats i mitt hjärta.

Veckan före jul kom knappt ett enda julkort. Skönt, tänkte jag.
Sedan damp det ner ett gäng två dagar före jul. De flesta kul förstås och andra mer en klocka av dåligt samvete. Tråkigt. Det gynnar ju ingen.

Skall jag vara den som slutar skicka julkort? Skall jag vara den som skiter i det?

Och så tänker jag på mina före detta svärföräldrar som jag nog trodde att jag skulle få ifrån, men som inte skickat. Jag har inte hört av mig till dem under året heller. Skickade lite kort på dem som jag hittade i mina rensningar, men ringde inte upp när de pratat in ett tack på telefonsvararen. Skall jag låta det vara så? Vet de ändå hur mycket de betytt för mig? Att jag älskar dem? På något sätt så vill jag släppa dem fria att vara familj med det nya som hänt.

Och även om de numera skulle tycka att min gamla jobbarkompis är idealkvinnan för deras son, så kommer det aldrig någonsin sluta att värma mitt hjärta att de när de fick höra att det var skilsmässa på gång sa att de omöjligt kunde välja mellan två personer som de tycker lika mycket om bara för att den ene råkar vara deras son.

Den kärleksförklaringen rör mitt hjärta starkt. Fortfarande.

Jag var hos dem en helg efter alltihop hade hänt och det var trevligt, men det var också konstigt, den som vi kände varandra genom nämndes inte, men ändå gick det inte att ta bort honom ur vår relation till varandra.

Ja, det är väl ganska tydligt att jag vill hålla kontakten, men jag vet inte om det är rätt att göra det i alla fall. Kanske är detta mer en övning i mitt liv i att släppa taget och gå vidare. Inte svara på julkorten. Leva vidare ändå. Utan nån riktig punkt. Utan något egentligt ställningstagande eller tydlig markering över hur jag vill ha det. Bara låta det vara just nu. Flyta lite.

Något snörper i bröstet, är det ok att göra så?