Probläääääääääm

Med närhet och distans.
Jag tror att jag ofta söker väldigt mycket närhet.
Klarar inte till fullo av att ha bekanta utan det blir allt eller inget.
Öppet hjärta eller ...
Nej, jag försöker att bara ha öppet hjärta.

Därför skriver jag igen, trots att jag vet att jag varit inne på det tidigare så är det nog så att vissa saker återkommer tills de blir avklarade. Likväl som jag skall rensa ut i klädkammare och garderober, likväl så kanske jag behöver släppa taget om en hel drös andra saker. Som människor.

Jag tror att jag skall prioritera människor som jag mår bra av och med.
Men det känns kymigt, hur kan man sovra i vänkrets när det e så stort att ha vänner? Man skall vara tacksam. Och hur gör man slut med vänner? Är det mer ok med dem att låta det rinna ut i sanden än vad man tycker att det skulle vara med en kärleksrelation?

Mycket ger sig av sig själv - alltid. Så givetvis är det så att jag konstrar till det. Jag vill bara leva i öppen ärlighet. Gentemot mig själv och andra, kan jag tänka. Men kanske är det mer en defekt och ett problem. Ett behov att bli sedd och förstådd. Älskad.

Länge hade jag en rubrik uppsatt på väggen där det stod:
"Innerst inne är vi alla rädda människor som vill bli älskade"

... men jag undrar ibland...
en del verkar vara så raka i ryggen, liksom lugna över att man kan tycka vad man vill om dem. Som att det inte rörde dem. Att de ändå är trygga och vet. Vad som än händer. Jag önskar jag kunde känna så.

Jag kan det ibland.
Men kanske är det en felprogrammering från barnsben. Jag har ingen förmåga till stolthet. Jag blir mindre och mindre blygsam - eftersom jag ogärna är falsk och falsk blygsamhet också klär de flesta människor illa - men att vara stolt över att kunna känna stolthet... dit är det en bit kvar.

Stolthet i min familj är = arrogans, självhävdelse på andras bekostnad, översitteri, bristande ödmjukhet och lyhördhet, egoism.

Alltså allt det som är fult.
För det fina är att ta hand om och värna och lyhört förutseende se och täcka upp för allas behov och eventuella behov tills man slagit knut på sig själv tillräckligt hårt för att aldrig kunna spänna en båge...

Men jag misstänker i mitt allra innersta att jag är en stolt person. I dess ståtligaste bemärkelse, i sin betydelse av att få vara självklar i världen, att se sitt värde utan överord och utan att förringa eller förminska vare sig sig själv eller någon annan. Jag tror att det är det jag strävar efter när jag nu mer och mer kliver in i världen som mig själv. Jag vill bli stolt.

Det får bli mitt mål 2004.

- och det kanske förutsätter att jag inte skriver milslånga blogginlägg för att fly från mina studier? eller vad tror ni?