Patetiskt men kul

Det löjligaste jag vet är nog JAG.
Jag när jag är singel.

Jag har ju fantasi av det livligare slaget,
så när nån frågar om jag funderar på hur det kommer vara när jag pratar med någon i telefon så fnyser jag förvånat.

Nej, daaaaaaaaaaaaa, jag undrar hur det kommer att vara när vi älskar och när han tänker sig att vi skulle flytta ihop, vilket liv han vill leva och om han är nått rolig att prata med generellt sätt, så där så att man vill sitta vid köksbordet en hel natt och känna sig gemytlig.

Som sagt ett steg i taget, vila i nuet, njuta av stunden och allt det där som låter så gott rent teoretiskt. Det är ju SKITSVÅRT.

Och så känner jag mig ÄNNU löjligare för att jag bloggar om det och framstår som desperat 30+.

Alltså ungefär att jag framstår som det jag är... haha...

Om det inte också vore så svårt att över huvud taget tänka sig att man kan träffa nån på riktigt riktigt. Och att jag inte vet hur jag skall ha tid att odla en djupare relation och inte har jag lust att kompromissa och förlora mig..

... bara att dela och samarbeta.

Allt det där hysteriskt romantiska bjäfset som jag suckar belåtet kring i filmer som "You've got mail" får det ju att krypa kalla kårar i verkligheten alternativt att man inte ser verklilgheten för att man är så himlans upptagen av hur saker SKA vara för att man sett att det ÄR så på TV. (de kalla kårorna kanske också handlar om att det är så förtvivlat svårt att vara så där omhuldad och älskad som man hela tiden går omkring och tror att man vill bli)

Sedan är det ju lite annat som skramlar i huvudet i tanken på att bli sårbar igen. Jag tycker om att vara sårbar, men inte har jag lust att göra om allt det här på nått. Men det är väl som jag sa till min mamma i telefon härom dagen. Historien upprepar sig aldrig exakt. Det kan vara en ny man som förlorar sig i en helt annan väninna nästa gång... :)

Den som lever får se!
Och jag tänker vara den som får se.
Guuuuuud, va spännande!!