Panta rei o allt det där.

När Niklas idag skriver om alternativ till att STOPPA, så slår det mig att det är just detta att stoppa som aldrig riktigt går. Det som finns finns. En del saker kan man glömma bort eller utrota, det HAR hänt i världshistorien, men det är nog trots allt lättare att bara öppna för andra kanaler och hitta andra färdvägar.

Själva kraften finns redan, flödet, energin, livet. You name it.

Man kan vända sig utåt eller inåt, uppåt eller nedåt, framåt eller bakåt.
Men att vara i stillhet innebär egentligen aldrig att vara helt still.
Att stanna innebär inte att man INTE gör någonting.

Det finns inte en enda atom i världen som står still.
Allt kanske inte har en tydlig riktning eller ett tydligt mål.
Men vad man än gör eller inte gör så HÄNDER det något.

Det är nog det jag gillar så mycket med begrepp som:
Att vara en del av lösningen istället för en del av problemet!

Och det jag mått så dåligt av under de år i mitt liv då jag satt mig själv på vänt.
Livet väntar inte på att jag skall vara på rätt humör för att använda det. Det går ändå.

Samtigt gäller det verkligen att ta till sig att man kan vila i det här flödet.

Att ha ändan bak är ett faktum för de allra flesta av oss och ändå så finns det inget som är så stressande som just den känslan.

Vissa faktum kvarstår hur man än gör.
Panta rei. Allt flyter. Slappna av.
Go with the flow. Eller kämpa lönlöst.

Och självklart är även detta inlägg mest en del av min inre dialog i lite rarare ordalag än det jag vanligen kör med. När jag pratar offentligt med mig själv som till exempel här på bloggen så låter det lite som ovan. När jag gör det mer informellt så låter det: Var glad nu för helvete!

Som p.s. kan jag inskjuta att problem ger 805 000 svenskspråkiga träffar på google, medan lösning endast ger 170 000. Här finns alltså lite att bita i för att skapa de 635 000 webbsidor med lösningar som krävs för att det skall bli balans i världen. Och eftersom jag ändå har tid över så kan jag ju ta på mig detta... Aj, nu var jag för snabb i min ivrighet att hjälpa till igen...

Jösses, vad pratsjuk o pladdrig jag blir när jag har för lite att göra på jobbet! :)