Ologik

Sedan föräldrarna kom har jag längtat stort efter en egenstund.
Ensamheten.
Och nu, när de pratar om att åka hem imorgon så vill jag inte.
Inte än - inte redan.

Känslor är märkliga saker.
Emellanåt kan man tycka sig finna nån logik i dem, men i nästa ögonblick är allt ett enda spänningsfält. Allt - Inget. Närhet - Självständighet. Gränslöshet - Begränsning. Och ofta samtidigt. Och det enda man kan göra är att se det som i ett kalejdoskop, vrida på dem och finna olika mönster. Alla vackra. På sitt sätt. Men inget av dem en absolut sanning.