Ödestimman

Carina skriver om nyåret och de tankar det väcker.

Jag brukar börja runda av året nån gång i mitten av december och nyårsafton har nog kommit att bli mycket av en afton av kontemplation över året som gått och vad jag vill med det kommande året. (Att jag ganska ofta har jobbat tidigt på nyårsdagen har underlättat en sådan utveckling, iår blir det lite annorlunda för iår verkar nyår bli mer festfest).

Igårkväll öppnade jag och en väninna de kuvert som vi förseglade för ett år sedan och som innehöll vad vi trodde/ville att vi skulle ha uppnått i livet vid det här laget. Vi var ganska förväntansfulla på nått sätt. Spännande!!

Men sanningen är väl att det visserligen hänt en del av det vi trott och velat och att vi uppnått en del av det vi strävat efter, men också att ett år går vansinnigt fort och att man kanske aldrig blir så där klar med saker så att man kan göra något annat sedan. Faktum är att jag är livrädd för att bli klar. Livrädd för den känsla av frihet och stolthet och styrka som det skulle medföra. Kanske är det just därför som tårarna hade så lätt att rinna för mina kinder i det lyckliga men matta tillstånd som jag tog mig hem från jobbet igår.

Det verkar inte heller som att man kan säga ja eller nej och bocka för allting så där tydligt som man skulle kunna vilja. Visst kan man ana milstolpar i livet, men i mångt och mycket är det processer som man inte vare sig kan ange startskott eller mållinje för med exakthet, utan snarare bara säga att något var ett tecken på en början eller på att en förändring skett. Eller också är det mina mål som är luddiga. Att bli lite bättre, tryggare, stoltare, modigare, mig självigare och friare är svåra saker att bocka av på en lista. Medan till exempel att bli klar med min utbildning är lätt att säga ja eller nej till och det känns för jävligt rent ut sagt att det bara går att säga nej på den frågan jämt.

Min kompis undrar varför jag är en sån självplågare.
Hon tror inte att jag vill må bra helt enkelt.
Kanske behöver jag terapi eller nått - men också... livet är ju lite mer spännande, konstnärligt, existentiellt, utvecklande och intressant om det är kryddat med nojjor och ångest. Och jag vill ju inte att livet skall vara jämngrått och själv framstår jag gärna som en krydda - en spice girl - så där i största allmänhet. Bibblo Spice kanske kan komplettera samlingen till den ultimata girl power collectionen där även beige och schhhhhhhhh får sitt utrymme och sitt existensberättigande.

Men händer det 2004?

Det tar längre tid än så för mig att odla det långa hår som skall upp i en knut nacken bara för att man efter en arbetsdag i biblioteket skall kunna dra ut knuten, vispa lite sexigt och fritt med hårmanen, sätta på sig en MC-hjälm, kavla upp den lilla strikta snäva beiga kjolen i lårhöjd och gränsla en båge och dra iväg i frihet mot solnedgången och nya äventyr med nått i Lucky Luke-takt dundrande som filmmusik "I'm poor lonesome bibblo, a long way from home..."