När alla vännerna gått hem...

... blir det så tyst
... så ensamt.

Jag saknar så att ha någon som står kvar bredvid när alla andra ger sig av. Nån att le mot när sista gästen gått.

Alltid dessa kontraster som gör var sak tydlig.
Det var en trevlig kväll.

Och nu i tystnaden och ensamheten undrar jag hur det gick med pappa.

Det sista jag hörde i eftermiddags var att han skulle få elkonvertering. De ger alltså sån där elchock man ser i tv för att få hjärtat att skärpa till sig och slå normalt igen. Mamma kan mycket väl låtit bli att ringa bara för att skona mig eller för att hon inte vill störa när hon vet att jag har folk hemma. Och jag skäms för att det är först nu som jag kommer på att jag själv hade kunnat gå ifrån för att ringa under kvällen.

Jag tror att jag hade gjort det om jag haft nån påg på gång att gå och sms:a till eller så, men detta med pappa lyckades jag sjukt nog förtränga. Jag litar bara på att allt är bra. Och det är väl bra att man gör det, men samtidigt så vet jag vilken ångest det skulle väcka om jag suttit och gissat 80-talslåtar medan min pappa... (det outtalbara).