Musik

Mormor hade alltid en vers att ta till.
En rad ur en psalm, en utantillinlärd dikt.
Jag tänkte ett tag att jag gått misste om något, jag som lever i en tid då det inte handlat om att lära sig utantill. Visst verkar det trist att bara torrplugga in för att kunna rabbla. Men det som en gång bara rabblats fanns kvar och kunde få betydelse i andra skeden i livet. Vad har vår generation att falla tillbaka på när närminnet sviker oss. Syster Yster och Donkey Kong i all ära, men inte är de mycket att luta sig mot i sökandet efter ledstjärnor i livet.

Men så fann jag det. Det som vi har. Det som vi kan utantill. Det som förenar. Det som dyker upp i huvudet när vi som minst anar, men kanske som bäst behöver. Eller som bara ligger där som en latent kunskap och som plötsligt visar sig säga mer än vi först trott. Som Carolas främling till exempel. Texten har väl suttit där i skallen hyfsat intakt sedan det begav sig, men först den senaste månaden har jag insett att den säger allt om mitt sätt att möta det som är främmande för mig.

Vad döljer du för mig?
det e ju inte självklart att något skall döljas...
Låt mig få veta
Vem vill du vara
Kan du förklara det för mig
det där att veta och få förklarat är oändligt viktigt för mig. Jag vill förstå sammanhangen.
Låt mig få komma, låt mig få vara, nära dig?
ofta är det just det jag vill och gärna i nämnd ordning.

Det enda som jag inte uppnått trots att längtan alltid funnits där är strofen:
En känsla och jag litar på den

Det sägs att det aldrig är för sent,
men vissa saker är heller aldrig för tidiga...