Måste man veta allt?

Sedan jag la ut annons om lägenhetsbyte så har jag suttit ganska klistrad vid datorn för att bocka för intresse/ointresse på lägenheter som man matchas med i triangel- och rektangelbyten och ett par direktbyten också för den delen.

Det enda man kan gå på är vad lägenhetsinnehavaren väljer att berätta och eventuellt lägga ut bilder på och så en kartbild och en fylla-i-beskrivning om man har badkar eller inte och ett par ytterligare sådana saker.

Jag har haft ett besök och kommer att ha ytterligare två de närmaste dagarna. Själv har jag ännu inte kikat på någonting. Det känns jobbigt att man måste börja nånstans, men att jag kanske inte har lust att fullfölja. Jag vet nog inte riktigt vad jag vill förrän jag ser det. Det känns som att jag nog har rätt stora krav, men att den där rätta känslan skulle kunna infinna sig även om inte allt är precis enligt nån av mig uppsatt mall.

Det skapar faktiskt en del ångest om jag skulle dra mig ur och skapa besvikelse nån annanstans. Samtidigt är det ju det enda jag kan göra om det inte skulle kännas rätt för mig.

Jag önskar att jag kunde veta allt innan. Att inga komplicerade situationer och känslor skulle kunna uppstå, men är det så att man måste vara tydlig, fokuserad och målmedveten jämt? Kan det inte få vara ok om det bara helt enkelt är så att alltihop leder till att jag kikar på 5 olika lägenheter och kommer fram till att min är bäst och skiter i alltihopa med byte bara för att jag då kan få känslan av att det är självvalt. Att det inte handlar om min tröghet att göra något åt situationen, utan att det snarare handlar om att jag trivs just här just nu och har det bra.

Detta är så typiskt mej och min rädsla. Att jag önskar att jag kunde sitta still varje gång jag inte med säkerhet vet vart jag är på väg. Att tillåta mig att bara testa en tanke och pröva mig fram, göra fel och ta ut svängarna verkar vara det svåraste jag kan utsätta mig för.

Är det uppbygglig träning, är det välvilja eller är det ren masochism att utsätta sig för detta?
Jag vet inte.

Men jag hittar inte heller något annat svar på rubrikfrågan än:
Nej, man måste inte veta allt. Det är omöjligt och ingen kan vare sig begära eller förvänta sig det. Och om nån ändå gör det så är det min rättighet att göra dem besvikna.

Varför knyter det sig så i magen när jag uttalar de orden?