Lite mer "Sagan om ringen"

Jag kände mig ganska matt när jag kom hem. Över storslagenheten.

Att det aldrig funnits en väg tillbaka så fort det funnits ett tydligt uppdrag att utföra. Därframme nånstans väntar döden på oss alla och det enda vi ändå kan göra är att fortsätta att gå. Utan återvändo och där varje steg är ett steg in på en väg - som leder någonstans vi inte säkert kan veta. En väg där vi kan veta en del av dem som gått före oss, men där det ändå är så mycket ovisshet och osäkerhet.

Och alla missar längs vägen leder till äventyr. Att hotas av, att skrämmas halvt ihjäl av, att efter en stunds förtvivlan finna trygghet och glädje i.

Och det konstigaste av allt vi kan göra är att lyckas. Det är ett mål. Som håller en uppe genom allt längs vägen, men som när det uppnåtts ändå skulle behövas ett gäng krisgrupper för att bearbeta.

Inte ens när man lyckas så kan man gå tillbaka.
Återvända till något som varit som man trivts med, älskat och varit beredd att dö för. Vägen kan måhända gå i cirklar, men i sin egen utveckling och i sitt eget jag kan man aldrig vara mer än en gång.

Att lyckas att bara vara och känna tillit i detta är en dröm jag har.
Jag faller 100 gånger av 100 möjliga för Sam.
Men Sam behöver en Frodo.

Och jag är ingen Frodo, ingen hob över huvud taget. Jag är en människa och det vet vi ju alla hur vi är, svaga för ära och berömmelse, galna och besatta av att lyckas i våra drömmar. Som öppna sår av begärelse efter att bli sedda av världen (as we know it) och gärna delaktiga i världens öde. En uppgift axlas inte, den välkomnas. Visst vill vi väl ha nått att leva för, men att ha nått att dö för lockar nästan lika mycket.