Lägg till/ta bort kanske
Jag har bestämt mig för att flytta under 2004.
Det är så läskigt så jag säger istället:
Jag tror att jag nästan har bestämt mig för att kanske flytta typ 2004.
Det är som om jag inte påbörjat processen förrän jag sagt det i fetstil.
Jag känner mig för svag för att ta beslut av den här typen. Jag är rädd.
Men jag vet att det är bra att kliva in och ta tag i saker, besluta sig för egentligen vad som helst och sedan köra på det helt målmedvetet.
Att ta beslut gör livet lätt.
Att tro på dem är gudagott.
Att tveka är fruktansvärt.
Att tvivla är helvetisk ångest.
Eftertanke är en sak.
En bra.
Förberedelse är en sak.
En bra.
Men för mycket och för lite skämmer allt.
Och måtta är en dygd jag inte har.
Nu har jag nämnt mitt flyttbeslut till några vänner och nu har jag skrivit det för världen. Nu kan jag inte undgå att inse att detta beslut finns. Jag insåg i morse att det egentligen inte spelar någon roll hur många kanske jag lägger till och hur många brasklappar, invändningar och motargument jag kan finna. Idén är redan född. Processen är redan igång.
But, sure babe, we can do this the hard way!
Träffade som sagt Steffanie härom dagen. Varje gång vi tänker på vår Stockholmsflytt så förvånas vi över oss själva. Det var så helt olikt oss. I alla fall olikt mig.
Jag bara: Äh, vi kör på detta!
Hyrde i maj 1996 ut lägenheten på paradisgatan från 1 sept och åkte SEDAN till Stockholm i juni för att se vart man kunde hitta nånstans att bo häruppe. Helt crazy! Noll koll på bostadssituationen i kungliga huvudstaden.
Men allt ordnar sig. Det gör verkligen det.
Ingen idé att oroa sig för allting. Världen ler faktiskt mot en om man bara vågar se den i vitögat. Men det är klart att man möter diverse andra kryddstarka ingredienser OCKSÅ längs banan.
Sedan kan jag inte säga att det där beslutet inte fick efterdyningar av VAD HAR JAG GJORT i typ 4 år innan jag accepterade att jag nu är här och först efter 6 år inser jag att jag trivs och efter 7 att jag är förälskad i Stockholm.
Nu när jag lärt mig att livet är helt utan garantier, så vet jag inte riktigt vad jag skall vara rädd för? Är det inte bara att go with the flow. Är det inte bara att rycka på axlarna i att "Det kändes rätt då" och låta det få vara så. Bra beslut eller dumma beslut. E det så noga? Det roliga är ju att LEVA.
Jag tror minsann att jag nästan övertygat mig själv i att man kan ta bort kanske och rent utav säga, med ett lätt gnagande tryck över bröstet men med euforiska fjärilar i magen:
Jag har bestämt mig för att flytta under 2004.
