Julen är god
Jag vill tacka för uppmuntringen efter mina tidigare familjebryderier i juletid - både den som finns med på bloggen och den som mejlats privat.
Jag vill mest bara säga att jag går och lägger mig nu.
Och att julafton varit god.
Egentligen började godheten med att min bror kom igår kväll.
Han är bäst. Det är oändligt värt med syskon.
Visst kan de vara en plåga och en konkurrens, men det är ändå något alldeles unikt och speciellt. Jag älskar honom oerhört.
Vi pratade om livet halva natten, sedan mamma och pappa lagt sig och så bestämde vi oss för att se till att det blev en utflykt på julaftonsförmiddagen. Det snöade ymnigt, men en promenad ville hela familjen göra. Och vi packade ner en termos glögg och lite pepparkakor. White Christmas - inte bara en dröm.
Sedan har vi varit lagom matta resten av dan, sett det vi vill se på tv och ätit det mesta av det som hör till och så har telefonen ringt ett par gånger. Mest välkommet för min del var samtalet från Steffanie som ju är utomlands och allt. Det kändes lyxigt att hon ringde mig. Hon hade det helt OK vad det verkade. Hade jag haft kortet på henne och mej från en karaokebar i Helsingfors nu, så hade jag lagt ut det här. Längtar mycket, ännu mer nu eftersom hon kändes så otroligt nära per telefon.
I alla fall så har jag överlevt julafton och tyckt att det varit trevligt.
Mamma blev förstås förvirrad när jag och brorsan styrde i köket och pappa blev oförskämt lycklig över den nyckelring med hans namn som beskrev honom som en vars åsikter alltid är efterfrågade men sällan uttryckta.
Det är mannen som nu har med sig en bok om att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Han har ju insett av alla Dr Phil-programmen att barn kanske inte alltid mår så bra av att ha föräldrar som inte tar hand om sig. Det är ingen idé att vi skyller på nått som varit för det vi är alltså, han har lösningen.
Där är mannen som alltid frågat vad jag hade för fel när jag kom hem med 45 av 48 rätt på provet och som nu sitter och säger att man inte alls behöver vara perfekt. Där är exemplet som visar att det är oändligt synd att barn inte gör som man säger, utan som man gör. Hade barnmekanismen fungerat annorlunda så hade jag varit nästan äckligt perfekt... :)
Min pappa är en spännande man.
Man kan stånga huvudet blodigt mot spännande män.
*kramelikram*