Hockey på Globen

Direkt efter eftermiddagskaffet och dess diskussioner om huruvida det finns en absolut verklighet drog jag och min bror iväg till Globen. Där vi avnjöt ishockey och en match mellan Djurgården och Färjestad. Det var första gången jag såg ishockey live och jag trivdes som attan.

Idrott är kultur och samhörighet. Gemenskap och glädje. Total igenkänning och totalt främmande. Det är sååå kul. Jag får dela en kärlek, klappa händerna i takt med andra i nån slags raketen-känsla från förr. Jag varken fattar eller hör ramsorna, men snappar mer och mer, precis som när man började lyssna på musik på engelska.

Jag tror att jag har läst för många idrottsböcker från 30-40-talen, för jag tror att idrott skall beskrivas med en jornalfilmsröst som pratar sundhet och sportsmannaideal. Jag klarar därför inte av att skrika att jag hatar färjestad. Eller att på frågan vad vi tycker om Karlstad skrika ILLA, JÄVLIGT ILLA. Över huvud taget har jag inget emot Karlstad. Hade inte de käcka värmlandspojkarna kommit så hade det ju inte blivit någon match, eller hur? *jaja, jag ler stort, fullt medveten om töntalarmet jag satt igång*

Och så skall man resa sig och min bror säger att det är som i kyrkan, det gäller att ha koll på när man skall sitta och när man skall stå. Och så kommer det två raska mål i följd från Djurgården och brorsan tillägger: väckelsemöte. Men vid det laget så skiter jag i vilket för jag njuter för fullt. Jag vill skrika och handflatorna är ömma. 3-åringen på sätet bredvid lär sig snabbt av killarna bakom; DOMARJÄVEL!

Och jag vill ha barn att ta med på hockey - JAG ÄR ett barn som vill gå på hockey. Och ett par ramsor har jag snappat upp och jag tycker att det verkar tufft att ha nån djurgårdenattiralj att smälta in med och jag är sååå glad för på söndag skall jag se Djurgår'n mot MODO. Och jag vet att jag kommer att hjälpa till att skrika dem till seger och att min 10-åriga kusin kommer att tycka att jag är ganska kul att vara med även om jag är löjligt sprallig.

Sen vill jag ha biljetter till fler matcher. Men kan jag heja på Djurgår'n egentligen? Jag menar - de kommer ju att spela mot Frölunda också... Och skall jag glida in i hockeybrud-nischen så kanske man borde ta ställning och välja sida. Och det känns samtidigt så synd. Jag vill heja på dem som vinner, vända kappan efter vinden och liksom slippa att "köpa hela kit".

Det är som när de ringer och säger "Du har ju tidigare varit prenumerant på DN och nu har vi ett erbjudande..." och jag kan svara "Ja nu är det ju så att jag är den otrogna typen, jag har svenskan nu, kan ni återkomma efter jul". Jag är så himla lojal och trogen och vill så himla väl jämt att det är skönt att inte behöva vara det i alla sammanhang. Den dan jag lyckas kommer det att vara en befrielse att bara för sakens skull - bara för att avreagera sig en stund - få skrika att jag hatar motståndarlaget, att domaren är en pajas och att bönnerna kan åka hem.

Kanske kan den dagen vara på söndag. Det ligger ett par horn i pannan latent och det liksom kliar ikväll för att jag missade chansen... :)