Hang-up

Jag har identifierat en av mina hang-ups i livet.
Det att man inte får lov att låta det gå ut över andra när man mår dåligt.

Självklart påverkas omgivningen och självklart kan man inte hålla allt inom sig som om man vore en egen ö som är obemärkt för världen, men för övrigt så anser jag att man MÅSTE bita sig lite i tungan ibland och vara lite mer än bara människa som följer sin känsla.

Att detta känns så självklart för mig att det inte skulle behöva formuleras i ord hjälper inte.

Det har inte varit självklart när jag växt upp. Det har varit något som jag slagits för och som jag nu måste brottas med mig själv kring i de sammanhang när jag inte är på topp. Och när det händer i min omgivning, väcker det bråte till liv, vilket gör att jag upprörs onormalt mycket.

Allt tycka synd om tar slut på nått sätt när nån vräker över sitt illamående på oskyldiga. Och det gör att jag samtidigt som jag blir ARG, känner mig helt psykopatiskt utan empatiförmåga. Och det är ju inget trevligt och trivsamt personlighetsdrag - så jag skäms för mig själv. Och allting snurras ihop till ett virrvarrigt nystan av blä.