Gott slut
För ett år sedan fick jag i mina händer ett brev som skrevs från Amerika och det var min morfars morbror som skrev till sin syster som var kvar hemma i Sverige. Han skrev om ett minne från deras barndom som alltså bör ha utspelat sig någon gång på 1870-talet. En måltid på nyårsafton då far i huset sa att detta var den sista måltiden och sonen tyckte att det var så sorgligt att de aldrig mer skulle äta tillsammans. Innan han förstod att fadern menade sista gången det året.
Allt är en enda nedräkning en dag som denna. Sista gången man gör si och sista gången man gör så.
Det finns förväntningar på vad man skall kunna lämna kvar på den här sidan nyårströskeln och slippa ta med in i nästa år. Man vill att det skall vara nytt och gott. Och man tror att man på något sätt kan avskriva allt och vara ett oskrivet blad. Oskrivet att fylla med idel lycka, hälsa och framgång.
Som om förändring skulle kunna gå så snabbt. Även de saker som bara går att göra antingen eller tar mer tid än det tar att sjunga Auld lang syne, då handlar det om digert mentalt förberedelsearbete. Är man motiverad nog för att ta nikotinabstinens eller sockersug? Är man beredd att känna sina känslor istället för att linda in dem i ett par extrakilon? Svaret är ja eller nej, men gäller det livets inriktning så måste man underbygga dem för att leva dem.
I början av december började jag att runda av året och se framåt. Och även se bakåt. Att utvärdera är viktigt har man hört, men det man kommer fram till skall ju också användas för att bygga upp tankarna och riktningen för framtiden.
Vem är den personen som om ett antal timmar kliver in i ett nytt år? På vilket sätt har jag använt 2003, vad har jag gjort? vad har jag varit? vad har jag blivit?
Bristerna kan man lära av. Misstagen är det som bygger upp. Som om vägen blir lite bredare och lite stabilare av alla gånger man hamnar i diket och överlever. Som om man hela tiden blir lite friare i den man är, lite mer medveten och tydlig i vad man vill vara och lite mer överseende med och bortseende från vad man tror att man borde.
Gott slut! är nog den märkligaste välgångsönskningen, men icke desto mindre. Om varje dag vi lever är en början till slutet, så är det också så att vi alltid är på väg dit och det är bara att inse, jag vill att det skall vara gott, för devisen säger: Slutet gott ALLTING gott.
