Girighet i Svenskan

De senaste mornarna har det varit nån märklig debatt om att det skulle vara ogirigare klimat inom bankvärlden om fler kvinnor satt i styrelserna.

Jag har INTE följt debatten.
Jag skäms.

Jag skulle faktiskt gärna vilja vinna en hel rad ekonomiska fördelar.
Jag tror kanske att jag inte skulle våga leva ut det, men jag VILL det. Det finns där som en del av mig långt därinne. Jag vill inte göra nått på nån annans bekostnad, vara omoralisk eller så, men tänk att få ÄGA. Kunna få allt man vill ha, förverkliga alla drömmar, ha alla möjligheter. Jag har en girig aptit på livet som gör att jag ofta mister hela stycket...

Så jag är kanske inte bara pank - jag är girig också.
Och med den girigheten så är jag dessutom okvinnlig, om jag får tro vad debattrubrikerna skriver om det som kanske borde vara min natur. Som kanske var min natur innan jag muterades av konsumtionssamhället. Eller vad det nu är som muterat mig bort från det fagra och väna väsen som jag som kvinna ÄR och kan bidra med i världen.

Min mjuka natur som till exempel en gång puttade ner ett bänklock i huvudet på en klasskamrat. Han fick det rakt på munnen, men så kan det minsann gå när man pajjar för dom som hoppar hopprep tänkte jag under hela frökens utskällning.

INGEN har kallat mig Linda Nightinggale hittills - och det med all rätt!