Gick jag på den lätte!?

Sitter och mår illa.

Efter att ha hittat en radda brev adresserade till mitt efternamn som gift.
Efter att ha hittat en radda brev besvarade från linda.x-adresser om planer och drömmar och en vardag rätt långt bort.
Så hittade jag en chokladkaka som mamma och pappa lämnat kvar.

Varför äter man ruta 16 och uppåt när det bara är ruta 1-5 som är goda?

Varför gör jag så att jag vill stoppa fingrarna i halsen när detta inte alls handlade om en fysisk inre rensning utan en ren pappersexercis. FAN vad jag blir beviken på mig själv emellanåt. Kan jag inte bara ta itu med saker som en vuxen människa utan att förfalla till den patetiska karikatyren av en singelkvinna.

Så vad säger ni?
Skall jag helt enkelt bara spy och gå vidare?
Eller skall jag lägga mig och må dåligt klart i ett hörn och känna mig värdelös, men att det vänder? Eller skall jag sätta på den ultimata tröstlåten och slänga alla jävla papper jag ser gömda i närheten och ge allt här i livet en knuff i en aktiv praktisk och spännande riktning?

Jag tror att jag har svaret inom mig.
Men jag är för spyfärdig just nu för att kunna röra mig.

Aha, jag tror jag vet vad som saknas...
Jag skall sätta på nån 80-talsmusik och dansa mig svettig och sedan skall jag duscha och sedan skall jag vara ren och gå vidare. Spyr jag så spyr jag, men då är det av dansens virvlar och inte av att jag är en looser-träskpadda.

Hehe, came across en annan lösning: hårdrock förstås.
Kiss' Unholy, vad passar bättre till det här humöret??

Bifogar en bild från sommarens hårdrocksfest så att känslan framgår
(har t.o.m. samma klänning på idag)