Förutsägbart

Jaha.
Inget tvivel om att gårdagens förmiddag kändes blä.
Efter att jag skrivit av mig kändes det något bättre och sedan for vi i taskigt väglag:
BILEN INPLOGAD, SKOTTA SKOTTA
HÅLL AVSTÅNDET!
AKTA, NU BROMSAR DE DÄRFRAMME
UJ VAD MYCKET BILAR, UNDRAR OM VI FÅR PARKERING
VA? BETALADE DU, DET VAR FRÄCKT
JAHA HÄR STÅR TRAFIKEN HELT STILL. HÄR KAN VI STÅ HELA DAN
Men pappa, vi e ju här för att umgås så vi kan ju göra det här i bilen ockå *snusförnuftiga dottern tillrättavisar, lugnar och muntrar upp*
(det e så man kräks när man ser det skrivet)
Och då kändes det som att vi överlevt allt.

Det visade sig förutsägbart nog att det är den tiden i månaden när jag är som grinigast så det föll på plats med den där "vara utom sig"-känslan. Inga vulkanutbrott so far. Och jag vet att det där hotet att få höra att jag är överkänslig ständigt ligger i luften. Vad är faran med det?

För mig är den största faran i att få en ettikett och att allt är avhandlat och klart med det, som att känslan inte längre fanns om den fick ett namn. Som att det blir klart när det är sorterat. Klart och redo att skämtas om och förlöjligas.

På kvällen så pratade vi lite om mormor. Detta är första julen utan henne. Vi hade inte kunnat önska oss en bättre sista jul än den vi hade tillsammans med henne förra året. Men mamma saknar henne förstås oerhört ändå. Och för mig känns det otänkbart att föreställa sig att inte ha sin mamma i livet. Mamma tårades, pappa läste tv-tablån och jag gav henne en stor kram.

Kanske e det just det som jag stör mig så på.
På morgonen då pappa pratade livsångest och mamma kryddor. På kvällen när mamma pratade saknad och livets gång och pappa kollade tv-programmen. Det känns så respektlöst sätt mot varandra. Kanske är det så man blir efter att ha levt tillsammans i 35 år. Kanske får det stå för dem. Och de verkar själva rätt nöjda med det och kanske är det därför som de aldrig har förstått varför jag ryter till när det drabbar mig.

Och kanske är det för att jag alltid är rädd att jag skall behöva ryta som jag trivs bäst när jag får uppmärksamhet och när jag får vara självklar och sedd.

I alla fall så är jag lugnare nu än igår.
Funderar på om det är en stress-grej detta att aldrig riktigt vara i nuet utan alltid i tanken vara påväg i nästa steg. Och stressen flyr inte på två-tre dagar bara för att alla vill ha det julmysigt. Den har tagit år på sig att infiltrera våra organismer och våra relationer... Man kan ta steg, men man kan inte nå fram på ett enda ögonblick.

Mormors gamla alfapet åkte fram igår kväll.
Pappa vann stort, det var bra för husfriden.

Jag fick godkänt för höstnomad. Pappa för ålfett.
Medan mammas vargdito (alltså vargar innehåller ju också fett) underkändes av en sträng fader. Själv tycker jag att det är ett användbart ord. Kanske blir det numera sökbart på nätet, efter det här inlägget och då FINNS det ju i verkligheten... :)

Nu skall vi traska ut i det fina vädret.
I kväll kommer min älskade bror också.
Det är gott och speciellt med familj.
Alla borde ha minst en.