Förklaringar hjälper inte - det är, som det är, ändå

Ännu en gång har jag lyckats vilseleda mig själv i tron att om jag VET att det kommer att bli en känslomässigt tuff period så kommer jag inte att känna det så starkt.

Inför hösten visste jag att jag skulle känna mig ensam till exempel, men till min förundran och besvikelse, lyckades jag inte studera mig själv och mina reaktioner utifrån med forskarögon, utan levde på i allsköns svackor och deppstunder som om jag inget vetat.

Den här veckan VISSTE jag skulle bli tuff (skall typ sortera 8000 böcker på tre dagar) och ändå förundras jag över att jag är så slut som människa att jag knappt orkar gå hem från jobbet.

Kanske är det dags för mig att inse att jag ÄR människa.
Jag kan inte betrakta mig utifrån som skydd mot min egen ofullkomlighet.
Det finns inget skydd mot det. För det är förutsättningen för mitt liv.

Jag har en hemsk grundföreställning om att man kommer att falla död ner, den dan då man funnit svaret, knäckt nöten, insett meningen eller kommit för nära Gud. Den föreställningen gynnar inte mina förutsättningar att verkligen leva i det jag finner är bra och tror på. Varje steg är en erövring OCH ett steg närmre döden.

Nu skall jag inte säga att jag inte är nyfiken på döden, men jag tycker att det skulle vara kul att kunna hänga här och blogga ett tag till, så det kan gott vänta lite...