Fattar nada

Vad är det som gör att jag helt enkelt inte trivs.

Att man kan längta så efter att få slutas in i familjens famn.
Ett sammanhang som är bekant och kärt.
Och så känns det obekvämt.

Är det jag som helt enkelt inte har vuxit upp.
Är det de andra?
Jag tycker att det är så obehagligt med olikheter.
Som om olika är oförståeligt och oönskat och oälskat.
Som om det som skiljer mig är något som måste förklaras och försvaras.
Om det inte går att tiga ihjäl.
Jag försöker smälta in och höra ihop.
Varför försöker jag detta så hårt, när det får mig att må så skit.

Jag vill inte höra ihop.
Jag vill att detta skall vara grunden som jag utgår från och
går från.

När jag var gift var det så annorlunda.
Då fanns det, även om det inte fanns några barn, ändå en ny familj och en framtid. Det som gjorde att det var OK att vara med föräldrarna eftersom jag upplevde det som en oas i det förflutna. Det känns som att jag nu som ensam liksom inte har något att ta på i att jag har mitt eget. Inget att skylla på att jag inte fryser in köttfärs på samma sätt som mamma brukar göra, inte diskar lika ofta som pappa osv osv.

Jag tyckte många gånger att det var obekvämt att vara både med föräldrarna och maken samtidigt, som om det fanns en dragkamp inom mig om lojaliteter. Som om jag inte visste vem jag var. Inte så konstigt för jag visste inte vem jag var när jag var gift. Jag var bara glad att jag var gift. Att det var ett tecken på lycka. Jag hade en ring alltså var jag älskad och lycklig.

Nu vet jag mer vem jag är.
Men jag vet också vilka de är.
Och jag kan inte - klarar inte - att lägga mig med senaste Harry Potter och käka praliner medan pappa köper bättre rengöringsmedel för att städa mitt badkar och mamma stryker dukar. Vart skall jag ta vägen. Och när jag ber dem att bara göra ingenting en stund (de kan väl också behöva det) så blir de som yra höns - i alla fall mamma. Och jag kan inte bara låta dem hållas för mamma vill ändå trots allt veta var jag brukar ha ditt eller om inte mjölet skulle stå bättre i ett annat skåp där det är mer tillhands.

Hur stänger man av deras sätt att visa kärlek?
Eller kanske rättare sagt hur inser man att det är det de gör?

Och kan de inse att mitt sätt att visa kärlek skulle vara att vara helt mig själv. Gå en sväng utan dem om jag kände för det, läsa en bok i tre timmar om jag kände för det. Bara vara trygg i att vi alla vet att vi älskar varandra utan att alltid förutse alla andras nästa drag och hinna lite före så att nån skall kunna stråla mot en i "å vad gott det skall bli med kaffe, precis vad jag tänkte på och så står det bordet, du e allt bra go du"

Det känns som att jag är usel på att älska.
Som om jag inte har något att ge
Som om jag aldrig kan vara tillräckligt omtänksam.
Som om allt skulle fungera bättre utan mig.
Som om jag inte behövs, syns eller egentligen får finnas i det som är jag.

Är jag rekvisita?
Skall jag mest vara den lyckade dottern, alstra barnbarn och förverkliga deras drömmar och finnas för dem på ålderns höst? Vad är planen för mig? När kommer JAG in i bilden?

Den hemska hemska tanken som funnits i alla fall sedan tioårsåldern återvänder. Min familj skulle vara lyckligare utan mig. Visst är det en hemsk känsla? Jag vet inte om den är sann. Jag tror att de är glada i mig. Jag vet bara inte varför jag inte bara kan lita på det. Känna mig trygg och stark i det. Jag fattar helt enkelt ingenting av det här.