Ett allvarligt snack med bankdirektörn

När jag var liten hade min pappa en bank. Låt oss kalla den Martinssonbanken (det e så nära man kan komma eftersom det var just det som farmor och farfar hette sin första vecka som gifta innan namnändringen gick igenom, till den nya tagna strebernamnet som jag gillar och identifierar mig med). Nåväl, när jag var liten så var Martinssonbanken en blomstrande bank, med mig och min bror som enda kunder och med våra insättningar av månadspeng och födelsedagspeng så kunde den ibland vara uppe i ett överskott på kanske totalt 1500 kronor. Blev det mer än så så fick vi ekonomisk rådgivning om att köpa premieobligationer.

Men så kom slutet av 80-talet. Vi vet ju alla vad det innebar i termer av överhettad ekonomi och för min egen del även pubertet. Bankens tillgångar minskade. 90-talets lågkonjunktur sammanföll med min hemifrånflytt. Och vad som orsakade vad låter jag bara osagt, men resultatet är att Martinssonbanken är konstant utan insatta pengar, däremot har det varit en hel del utlånat...

Bankdirektör C.R. Martinsson har en defekt i sin affärshantering. Han älskar sina låntagare (det har gått i arv, men nu ju jag bibliotekarie och inte bankdirektör) och vägrar ta ränta och vägrar ofta även ta amorteringar. Han lever i likhet med andra bankdirektörer helt utan känsla för bankens allvarliga roll som beskyddare och ansvarstagande förebild i ekonomiska sammanhang.

När jag nyss pratade med honom som privatperson så klagade han på att min julklappsönskelista var för kort. "Fundera mer!" sa han och på nått sätt låter det inte lika uppfodrande som "Gör om - gör rätt", men ändå...

Låt mig tala med direktören för Martinssonbanken sade jag myndigt. Man kan inte för sitt liv tro att jag är myndig som ens bloggar om sådana här i-landsproblem, men i alla fall...

Med direktören på tråden sa jag att jag inte trodde att herr bankdirektören var riktigt klok. Jag tror minsann att direktörn blandar in sina känslor i den här frågan sa jag.

Du behöver inse det faktum att det INTE är samma sak att understödja mina finanser som det var när farmor hjälpte dig med dina och mammas. Det var när ni var i småbarnsfasen i era liv. Jag har inte ens kommit till den ännu och om jag någon gång gör det så kommer jag tycka att det liv jag lever nu är i oförskämd lyx.

Sanningen är att mina pengar - även de jag lånar - går till att occationally leva ett dekadent liv i storstaden. Sitta på skybaren och smutta Martini och titta ut över stadens neon med ett sofistikerat blasé skrivet över pannan. Direktörn kanske inte vill inse det här, men direktörns fru (tillika min mor) gör det och hon gillar det inte, sa jag.

Nä, hon är strängare, sa pappa far. Och jag tror att han tycker om det. Jag tror att han tycker om att ha rollen som den generöse lekpappan. Självklart gör han det. Och en anledning till att jag inte har barn är delvis att jag är livrädd för den andra rollen, den rättrådiga regelmamman.

Sanningen är, fortsatte jag min egen sankskjutning, att jag gillar lyx. Jag är född i lejonets tecken. Det ligger i min natur. Det är en ren astrologisk fråga det här. Det handlar inte om känslor utan om vetenskap (detta kan både jag och pappa far le åt), men jag gick ihärdigt vidare i pratet om att jag vill att det skall vara guld, glitter, purpur, elegant, pampigt, praktfullt och glänsande. Överdåd.

- Du e som farmor alltså, sa pappa.

Hur skall jag förklara att jag behöver känna att jag kan och klarar att ta ansvar för min ekonomi när jag har så himla svårt för det och faktiskt inte KAN det och faktiskt behöver lära mig det?

Jag gör så gott jag kan, men jag är lik farmor hur jag än gör. Och jag är stolt över det. Och pappa älskade henne och hon finns inte längre bland oss. Och han älskar mig och jag finns. Hon hade ett hårt liv ensamstående efter farfars död och med två barn, jobbade hårt hela sitt liv, hade en liten slant undanlagd att hjälpa pappa med. Vad har jag? Inte ett problem i världen.

Men kärlek är att hjälpa - om det så kväver.
Och att uppfatta och uppskatta kärlek är att ta emot hjälpen till vilket pris som helst(?).

Andra kanske skulle säga att jag skulle njuta. Men jag kan inte.
Jag vill inte helt fräckt ta för mig av det här. Jag klarar inte silverfisk-livet. Jag VILL kliva in och ta ansvaret och ha befälet över situationen.

Jag vet inte om jag ens kan säga att det är nån uppfostrares fel att inte jag själv klarar detta med att finna ett ekonomiskt sinnelag, men vems felet är spelar i vanlig ordning INGEN roll. Felet finns - lös det.

Jag HATAR när jag inte har koll på läget och jag har inte det när det gäller ekonomi och det gör mig rädd. Och rädslan gör att jag nånstans är oerhört frestad att utnyttja Martinssonbankens vidlyftiga regler. Det handlar inte om miljoners miljoner... väl?

Inte till att börja med, men en tvåa på Fredhäll, en bil, en resa längs inka-leden, en ny garderob, spa-resor och helst en älskare att åka på romantisk herrgårdsweekend med (skulle kunna betala för både det ena och det andra om jag hade pengarna)... Because I'm worth it.

500:- kvar att leva på den här månaden. En julklapp av tre är inköpt.
Visst visst, det är csn-månad och jag köpte en ny vinterjacka (600kr, jag behövde en, min senaste varma vinterjacka är från 1987), men ändå, vad sjutton hände med pengarna? Latte för hela slanten? Martinibudgeten har bara varit 110kr. Jag har inte varit på bio, inte på teater, inte på konsert, jag har inte gjort någonting över huvud taget och ändå är det så... jag är ond och ansvarslös, men en på tok för stor silverfisk för att kunna kila in under nån tröskel. Det finns bara ett sätt att bli fri - sanningen.

Lika fruktansvärt varje gång. Men att se sanningen i vitögat är grunden till allt man kan göra för och med sig själv om man vill vinna positiva resultat. Det e fanimej så man känner hur trollet inom en spricker när man tar tjuren i hornen i sådana här obekväma historier.

Så fort jag får lön skall jag fixa en t-shirt med texten: osann och inkompetent. Jag gillar t-shirts. Denna kan få tjänstgöra som vår tids dumstrut. När jag har vänt trenden i mitt liv så kan jag ju skicka den vidare till nån som behöver den bättre. Återvinning och generositet och världsförbättring, det är fanimej bättre än vilket Kinderägg som helst.