Det värsta jag vet...

Med undantag av alla former av onödigt lidande (vilket detta i och för sig är en form av) så är det värsta jag vet när man har skrivit ett mejl eller ett sms, lagt ner omsorg och tanke på vad som skall sägas och hur. Formuleringarna är personliga, med rätt nyans på känslorna och man liksom vill klappa sig själv lite på axeln för att man med en del möda faktiskt lyckats plita ner just exakt det man vill säga. och så... vad händer? jo, alltihopa försvinner in i teknikens oförståeliga vindlingar och vrår. Borta för alltid.

Och nånstans så tror man ändå att personen i fråga har fått meddelandet bara för att man själv tänkt så mycket på det. I själva verket har ju ingen annan än man själv sett det (med undantag av den trilskande mojjängdjävulen) och man inser att man måste göra om det om man vill ha sagt det, men det känns som att det inte kan bli lika bra igen och då lägger man lätt ner projektet och bakar negerbollar istället. Eller vad man nu brukar hitta på när man är tjurig.

Dum telefon. Dum telefon.
Behöver jag säga att det värsta just självupplevdes.