Bita sig i tungan

Igår fick jag bita mig i tungan för att inte skapa "en tråkig stämning", 5 dagar kvar med föräldrarna...

Den här dagen började hemskt. Vad gjorde jag med sådant här innan jag hade bloggen? Och vad gör jag nu?

Jag låg och drog mig så gott på morgonkvisten. Men tankarna gick från glädje till ilska. Får väl vid nått tillfälle blogga om den tankegången. Via att veta vad jag är och att stå för det och att inte bli sedd i det, känna mig dum. Och bli arg för att jag känner mig dum.

Så kom jag upp till frukosten. Pappa äter sin, mamma sin och jag min. Tyst. Så mycket mer uppenbart när det inte finns nån morgontidning att gömma sig bakom. Jag är inte den tysta typen. Jag vill kommunicera. Nästan alltid faktiskt.

Och så har pappa ätit klart och vi har sagt att vi skall åka och handla efter frukost. Jag sa att han inte behövde åka med om han inte ville, men han tyckte det var spännande. Spännande för en person som inte är med om så mycket roligt längre. Skratt.

Så sa han att han förstår hur koncentrationslägerfångarna kände sig. De flesta av dem som dog efter frigivningen när kriget tog slut. Dog just vid jul. På något sätt kunde man bita ihop ett tag, men så när det inte blev bättre så orkade man inte mer.

Nån som tror att ett sådant uttalande från en hjärtsjuk far skrämmer skiten ur en??????? Ni tar i så fall rätt.

Och samtidigt känner jag igen mig själv också i det som jag gått igenom.
Man kan sätta deadlines på att man skall ha läst en bok, gjort något speciellt eller vad det nu kan vara som man kan ha en chans att råda över. Men det är omöjligt att sätta deadlines för hälsa och för känslor. Det är processer. Det finns inget annat att göra än att låta det ta den tid det tar.

På något sätt måste man ge upp för det, tyckte jag. Och liksom tänka att "ok, det verkar inte bli bra, så vad gör jag nu!". Kom att tänka på Douglas Adams som lät sin "Liftarens guide..." BÖRJA med att jorden gick under istället för det klassiska "Science Fiction"-konceptet. På nått sätt är det en skön känsla att inte vara hotad, att inte stelna i rädsla för vad som kan hända och ske - utan bara vara konstruktiv.

Pappa sa att det var en speciell tid med kalla kriget, att det fanns ett hot hela tiden och att det därför var naturligt att genren utvecklades så. Att det mest befriande han sett var Dr Strangelove, där allt det hände som alla var rädda för, men skildrat med humor.

Pappas och mitt samtal leddes vidare in på att pappa menade att det är olika vad man är för person. En del kan ge upp och dör av det och andra kan ge upp och på något sätt tas emot i det, finna kraft i det och överleva. Han sa att han av nån underlig anledning kände att han tillhörde den sistnämnda kategorin. Och jag känner att jag gör det samma. Och att det är en häftig känsla att finna den där kraften i avgrundens botten, att man inte kommer tillbaka som nån Gandalf grå efter det, utan är i ett speciellt ljus som överlevare.

Då började mamma fråga om jag hade krydpeppar och nejlikor. Om det fanns lagerblad och vad vi skulle handla för middagsmat. Och eftersom det rått ett så öppet samtals klimat så svarade jag. Och plötsligt...

Pappa tystnade...
Mamma kom i sitt husmorsesse... ... som jag fullkomligt skiter i.
Sån't ordnar sig - tänker jag - glömmer så lätt att det är tack vare henne som det gör det.

Jag mår illa.
Ett femte hjul som inte kan vara utanför.
Ett femtehjul som egentligen bara fixar att umgås med mina föräldrar var och en för sig. Detta är hemskt.

Och jag vet vad jag fått det från att vara oduglig som kvinna.
Som moder och madonna är jag skit.
Alla mina stolta tankar kring min matlagning och bakning de senaste dagarna rinner av mig. Känner mig så in i helvete ledsen och värdelös.
Och undrar samtidigt hur det kan vara så starkt och varför det ALLTID blir så här?

Mamma - husmodern som tar över allt?
Jag ser bara allt jag inte gjort sedan hon kom innanför tröskeln.
Jag hatar hatar hatar det.
Och vet att hon menar sååå väl.

Längtan efter pappas närhet?
Den är inte lättnådd.
Han är väl ungefär lika mycket uppe i sina egna tankar och rön som jag är.
En stund av kommunikation som jämlikar.
Det jag alltid alltid drömmer om.

Och nu har jag dragit mig tillbaka, men vart skall jag ta vägen under dagen.
Jag känner att om nån säger något "fel" nu väcks vulkanen.
Och jag gråter inom mig av sorg över att jag är så här.
Över att jag inte bara kan vara avslappnad och gå ut till dem och le och småplocka och vara ljuv och vään.

Ensamtid?
Kanske måste jag se till att få ensamtid.
4,5 dagar kvar tills de åker.
Det knyter sig i magen. Oöverstigligt.

Man måste kanske ge upp det för att överleva...
En konflikt idag är bättre än en på onsdag.
Men jag har ju inget att ta på.

Jag är bara fjösig i känslorna.
Mitt inre barn var sexton i testet jag gjorde tidigare i höstas.
Och som en tonårsbrud beter jag mig.
Ingen fattar nått och plötsligt bara smäller det.

Kan någon ta på detta och fatta vad som händer?
Jag fattar ingenting.
Ingenting
Och ändå blir det hela världen för mig.