Bättre sent än aldrig?!

Jag har behov av att få ut detta ur systemet...
Så jag bloggar om det fast jag borde gjort det förra veckan:

Förra torsdagen var det jättehärligt att koka fruksotgröten till Tacos "Putin' on the ritz". Det gjorde mig på gott humör. Kändes elegant och dekadent att klippa ner de torkade aprikoserna i takt till den kyliga musiken.

E-fm är en kanon-kanal det är bara så...

Dagen därpå lyckades inte riktigt den rätta känslan tajmas in på samma sätt då radiokanalen spelade Freestyles fantasi medan jag satt hjärtsnurpen och läste morgontidningen.

Det var om begravningen av den lilla spädbarnsflickan som hittades död för ett år sedan och som man inte funnit föräldrarna till ännu. Och därför avvaktat med att begrava och först nu begravt. Hon var 4 dagar gammal och man vet ingenting om henne.

På bilden såg man en begravningsentreprenör som bar den lilla lilla vita kistan i sin famn. Och i tidningsartikeln så intervjuades bland annat prästen. Och orden tror jag har fastnat i mig föralltid (men det återstår ju att se):

Hon var okänd för människor, men inte okänd av Gud.

Så litet liv, så ingenting i det stora hela. Och ändå...
Nu skall jag inte fälla någon tår över detta när jag sitter här och smygbloggar på jobbet, men det är starka känslor. Och så mycket som jag inte kan formulera i det att det kan vara så stort och så litet på samma gång. Så bortkastat och utan svar och ändå kanske just i det så nära, så betydelsefullt och så förvånande existensiellt.

Om ingen sett mig, om ingen känt mig, om jag inte fått betyda något för någon.
Om jag inte verkar komma någonstans ifrån och inte kommit någonstans på vägen...
Så är jag ändå värdefull.
Kan det verkligen vara så?