December 2003 Archives

Mitt slut och ljuset i tunneln

|

Nu har jag snart suttit av ett pass i min telefonväxel.
Jag har inte jobbat här sedan i augusti och ändå så faller allt på plats snabbt - som om det var igår. Det finns så många saker som jag skulle vilja komma ihåg och så finns det sån't som man kanske gärna glömmer och så finns det små illmariga kunskapsfragment som hänger sig kvar och upptar värdefull hjärnyta. Inte EN ENDA gång kommer jag att ha nytta av att kunna anknytningarna i huvudet - eller i fingrarna. Gruppnumret på sportredaktionen är mig veterligen inte med bland TP-frågorna - ens i senare utgåvor. Jag kan jobba här alltså, men inte stila med det nämnvärt.

Nu kanske inte livet går ut på att stila...
Man kan ju även jävlas...

Här har jag suttit på min f-a bak sedan klockan 8 i morse och vad göra, vad göra? Jo självklart vill jag ringa typ ALLA och önska gott slut och gott nytt och jag kan prata bort en stund och tvinga fram ett test i simultankapacitet som ... ja ... får människor att liksom växa.

Mest imponerad är jag nog av kompisen som jag skall besöka ikväll, som lät så himla himla glad och berättade att han och hans mopp hade en trevlig eftermiddag. Och så gjorde han något som jag inte trodde var möjligt han satte på ett påslakan medan han pratade med mig i telefon, utan att släppa luren. DET mina damer och herrar är vad som krävs för att imponera på ett kvinnohjärta som mitt. Deeply impressed indeed! :)

Så nu när jag stört alla som stressar och fejar för att ha fest hemma, så sitter jag nu mest och väntar på att gå härifrån.

Kvällen tillbringas med vänner, hipphipp, årshoroskop för 2004 och troligen en och annan klunk starkt.

Och morgondagen är förstås inplanerad helt traditionsenligt. Skillnaden numera är att man MÅSTE träffa vänner på nyårsdagen. Vänner med kanaler. För även nästa år så sänds Ivanhoe på 3:an. Och inte nog med det. Det är som ett mirakel, en gudasänd gåva till oss alla; innan Ivanhoe börjar så kan vi alla slå oss till ro med vattenflarran, colan, samarinen och eventuellt (beroende av dagsform) även hemkörningspizzan och avnjuta *trumvirvel* - Spice World.

Ett år som börjar så... Det är verkligen det perfekta ultimata året!!
Vi ses då!

Energi

|

Använd den på rätt saker! skrivs det i ett gammalt nr av Amelia som jag sitter och bläddrar i här på jobbet. Låter som nått att nyårslöfta om...

... och de konkreta tipsen för att lyckas med det?
Jorå, de kalkerar jag av här:

Förklara din självständighet
Lev inte efter andras förväntningar

Personifiera dig själv
Förlora dig inte, utan infria det som är du

Se till att ditt liv innehåller upplevelsen av glädje, skönhet och skoj
Förlora dig inte i plikter och ansvar som ger känslan av att bli berövad något.

Räkna dina egna fördelar
Jämför dig inte med andra, det ger bara avundsjuka eftersom man oftast
inte vet hela sanningen om någon annan.

Kom igång
Oro skapar bara onödigt lidande och handlar INTE om att bearbeta eller få
idéer och lösningar.

Gör det nu - eller skit i det
Perfekta beslut finns inte. Kör på ändå. Oavslutade uppgifter är enormt
energikrävande.

Säg ja till dig själv. Säg nej ibland om så bara för att känna din egen kraft.
Att säga ja till alla andra och leva med fullspäckad almanacka är en
energiläcka.

Gråt ut en gång för alla. Ta dig tiden att gråta och gå sedan ut och omfamna
livet. Sörj förluster, men släpp dem sedan.

Gott slut

|

För ett år sedan fick jag i mina händer ett brev som skrevs från Amerika och det var min morfars morbror som skrev till sin syster som var kvar hemma i Sverige. Han skrev om ett minne från deras barndom som alltså bör ha utspelat sig någon gång på 1870-talet. En måltid på nyårsafton då far i huset sa att detta var den sista måltiden och sonen tyckte att det var så sorgligt att de aldrig mer skulle äta tillsammans. Innan han förstod att fadern menade sista gången det året.

Allt är en enda nedräkning en dag som denna. Sista gången man gör si och sista gången man gör så.

Det finns förväntningar på vad man skall kunna lämna kvar på den här sidan nyårströskeln och slippa ta med in i nästa år. Man vill att det skall vara nytt och gott. Och man tror att man på något sätt kan avskriva allt och vara ett oskrivet blad. Oskrivet att fylla med idel lycka, hälsa och framgång.

Som om förändring skulle kunna gå så snabbt. Även de saker som bara går att göra antingen eller tar mer tid än det tar att sjunga Auld lang syne, då handlar det om digert mentalt förberedelsearbete. Är man motiverad nog för att ta nikotinabstinens eller sockersug? Är man beredd att känna sina känslor istället för att linda in dem i ett par extrakilon? Svaret är ja eller nej, men gäller det livets inriktning så måste man underbygga dem för att leva dem.

I början av december började jag att runda av året och se framåt. Och även se bakåt. Att utvärdera är viktigt har man hört, men det man kommer fram till skall ju också användas för att bygga upp tankarna och riktningen för framtiden.

Vem är den personen som om ett antal timmar kliver in i ett nytt år? På vilket sätt har jag använt 2003, vad har jag gjort? vad har jag varit? vad har jag blivit?

Bristerna kan man lära av. Misstagen är det som bygger upp. Som om vägen blir lite bredare och lite stabilare av alla gånger man hamnar i diket och överlever. Som om man hela tiden blir lite friare i den man är, lite mer medveten och tydlig i vad man vill vara och lite mer överseende med och bortseende från vad man tror att man borde.

Gott slut! är nog den märkligaste välgångsönskningen, men icke desto mindre. Om varje dag vi lever är en början till slutet, så är det också så att vi alltid är på väg dit och det är bara att inse, jag vill att det skall vara gott, för devisen säger: Slutet gott ALLTING gott.

I högen

| | Comments (0)

Ligger en artikel som jag inte bara ville läsa utan också ha kvar i minnet på nått sätt. Nu tänker jag slänga artikeln, men innan jag gör det skall jag lägga in tankegången här så att den inte försvinner.

I svenskan 2003-11-28 recenserade Ola Sigurdson Slavoj Zizeks bok "The Puppet and the Dwarf: The perverse Core of Christianity".

Här skrivs bland annat att det inte finns någon objektiv mening med historien "... ingen 'Andre' som garanterar den lyckliga utgången av våra liv och handlingar. När Kristus, strax innan han dör på korset, upphäver sitt rop 'Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?' innebär detta att hoppet om att det skulle finnas en 'Gud' som har övergivit oss försvinner för gott. (...)... Zizeks budskap i ett nötskal blir alltså att till skillnad från de flesta humanismer och marxismer är det bara kristendomen som förmår bli genuint ateistisk och materialistisk. Endast kristendomen förmår befria oss från all dold religion, eftersom här uppenbaras 'Guds' impotens på korset. Nu är frälsningen endast och allena upp till oss själva."

Jag blir lite sugen på att läsa denna bok inte bara för att den beskrivs som provocerande, utan för att det väcker tankar om vad detta med Gud kan tänkas handla om. Jag tror inte automatiskt att något inte finns bara för att det inte kan skydda mig från livet eller mina egna val. Men nu när jag plockar fram och läser artikeln igen så måste jag säga att det är bilden som fångat mig mest. En målning av Jonathan Hayward (som jag gärna skulle länka till om jag hittade den nånstans) som visar Jesus på korset uppifrån, då han med ansiktet mot himmelen skriker ut sin förtvivlan.

Man ser att han mår för jävligt - så där som man bara gör när man inte lyckas känna eller tro vare sig på hoppet eller på kärleken. Det som en del kallar Gud.

Linda Luther

| | Comments (1)

Ja rubriken låter väl som namnet på nån sämre porrfilm, men nu var det inte det jag hade i åtanke. Jag undrar mest bara varför jag har så hysteriska förväntningar på mig. Jag har nu suttit i två dagar och plockat och sorterat och slängt. Något som jag vet att jag å ena sidan trivs med (sorterandet) å andra sidan har svårt för (slängandet). Och att det är sådant som tar tid. Så som det ofta gör när man försöker göra något grundligt och bra.

Så varför kan det inte bara vara bra att jag gör det! Det är ju fantastiskt!! Här blir saker gjorda som jag skjutit på i månader och de stora effektivitetskäpphästarna är med i leken:
1. GÖR DET NU
2. SORTERA ALDRIG SAMMA PAPPER MER ÄN EN GÅNG

Jag har visserligen troligen lagt samma papper åt sidan ett 50-tal gånger, men de här två dagarna har jag gjort mig av med dem på rätt plats direkt vilken skulle kunna utmynna i lovord och jubelsång. Men icke.

Idag var tanken att om jag bara klär i mig nått kontorsstrikt så kommer jag att kunna städa och rensa effektivare. En god tanke. Kanske. Bara det att jag alltid skjuter sådana här saker i sank. Ju större ambitioner desto tyngre artilleri.

Ambitionen som rådde inför julledigheten var att under tre veckor avverka 2 gamla insändningsuppgifter och 5p läskurs ihop med att hinna slappa, umgås, städa källaren och klädkammaren och hemmet.
Stora ambitioner alltså.... lånades helt följdriktigt efter mina egna bångstyriga levnadslagar en Harry Potter-bok på nästan 800-sidor engelska.

Är själva tanken med att piska sig till döds i effektivitetens tröstlöshet över huvud taget meningsfull? Det där lyckade livet som man skall ha efteråt - vad är det för nått egentligen? Kan det inte bara få vara så här?

Nähä, tydligen inte Linda Luther kan bara vara antingen eller.
Linda Luther eller Linda Looser.

Linda Livsglad!! HoHO!!! Var e du!!!!!!!!!!!??

Hon hade foten i en potta
Å kunde inte komma loss!

*LOL*

|

haha, ser plötsligt att jag gjort ett inlägg som jag glömde spara, vilket var riktigt kul.

Min reaktion är att jag grips av lite panik att det bara är borta.
Nu måste det återskapas, är andra tanken.
Och sedan det komiska i det hela eftersom inlägget handlade om historia och jag konstaterade att jag sparar den istället för att hantera den. Att jag inte har den som bas att utgå från utan bär den som ett ok eller ett kors.

Jag hade också slängt in ett par schyssta citat som jag hittade på olika sätt i mina högar och som jag sedan slängde orginalen till. Haha, nu är det borta och även bloggen slapp att bära dem. Nu finns en verkan utan orsak. Äntligen!

Ketchup-vänner

|

Tyst hela dan och så plötsligt inom loppet av ca 2,5 minut:
2 sms och ett telefonsamtal.

Jo ett par varma mejl under dan också, men inte desto mindre - en viss ketchup-effekt!

Musik

| | Comments (0)

Mormor hade alltid en vers att ta till.
En rad ur en psalm, en utantillinlärd dikt.
Jag tänkte ett tag att jag gått misste om något, jag som lever i en tid då det inte handlat om att lära sig utantill. Visst verkar det trist att bara torrplugga in för att kunna rabbla. Men det som en gång bara rabblats fanns kvar och kunde få betydelse i andra skeden i livet. Vad har vår generation att falla tillbaka på när närminnet sviker oss. Syster Yster och Donkey Kong i all ära, men inte är de mycket att luta sig mot i sökandet efter ledstjärnor i livet.

Men så fann jag det. Det som vi har. Det som vi kan utantill. Det som förenar. Det som dyker upp i huvudet när vi som minst anar, men kanske som bäst behöver. Eller som bara ligger där som en latent kunskap och som plötsligt visar sig säga mer än vi först trott. Som Carolas främling till exempel. Texten har väl suttit där i skallen hyfsat intakt sedan det begav sig, men först den senaste månaden har jag insett att den säger allt om mitt sätt att möta det som är främmande för mig.

Vad döljer du för mig?
det e ju inte självklart att något skall döljas...
Låt mig få veta
Vem vill du vara
Kan du förklara det för mig

det där att veta och få förklarat är oändligt viktigt för mig. Jag vill förstå sammanhangen.
Låt mig få komma, låt mig få vara, nära dig?
ofta är det just det jag vill och gärna i nämnd ordning.

Det enda som jag inte uppnått trots att längtan alltid funnits där är strofen:
En känsla och jag litar på den

Det sägs att det aldrig är för sent,
men vissa saker är heller aldrig för tidiga...

Gick jag på den lätte!?

|

Sitter och mår illa.

Efter att ha hittat en radda brev adresserade till mitt efternamn som gift.
Efter att ha hittat en radda brev besvarade från linda.x-adresser om planer och drömmar och en vardag rätt långt bort.
Så hittade jag en chokladkaka som mamma och pappa lämnat kvar.

Varför äter man ruta 16 och uppåt när det bara är ruta 1-5 som är goda?

Varför gör jag så att jag vill stoppa fingrarna i halsen när detta inte alls handlade om en fysisk inre rensning utan en ren pappersexercis. FAN vad jag blir beviken på mig själv emellanåt. Kan jag inte bara ta itu med saker som en vuxen människa utan att förfalla till den patetiska karikatyren av en singelkvinna.

Så vad säger ni?
Skall jag helt enkelt bara spy och gå vidare?
Eller skall jag lägga mig och må dåligt klart i ett hörn och känna mig värdelös, men att det vänder? Eller skall jag sätta på den ultimata tröstlåten och slänga alla jävla papper jag ser gömda i närheten och ge allt här i livet en knuff i en aktiv praktisk och spännande riktning?

Jag tror att jag har svaret inom mig.
Men jag är för spyfärdig just nu för att kunna röra mig.

Aha, jag tror jag vet vad som saknas...
Jag skall sätta på nån 80-talsmusik och dansa mig svettig och sedan skall jag duscha och sedan skall jag vara ren och gå vidare. Spyr jag så spyr jag, men då är det av dansens virvlar och inte av att jag är en looser-träskpadda.

Hehe, came across en annan lösning: hårdrock förstås.
Kiss' Unholy, vad passar bättre till det här humöret??

Bifogar en bild från sommarens hårdrocksfest så att känslan framgår
(har t.o.m. samma klänning på idag)

Img003.jpg

Släppa taget

| | Comments (0)

Jag håller ofta fast för länge vid allt.
Jag vet inte riktigt varför.
Jag vill bara inte vara den som ger upp.

Men det jag bevisar är inget positivt "I'm a surviver!" snarare blir det ett panikslaget hålla fast vid något, bevisa något. Ett slags tunnelseende istället för att bara vända andra kinden till och säga ok, tyck nått, jag står fast vid mitt ändå.

På något sätt är det redan rädslan att förlora som gör en till en looser.
Varför i hela fridens namn försöker jag så hårt att vara smart? E det inte ett bevis på att jag inte är det, inte tror mig om att vara det? Är rädd.

Jag skall på nyårsafton jobba i den växellåda som jag sagt upp mig från två gånger på ett och ett halvt år. Varför släpper jag inte bara greppet? Varför står jag kvar på en timvikarielista när jag faktiskt skulle kunna bara släppa, bara se det som ett överspelat kapitel? Särskilt som i alla fall tanken innan jag skall dit handlar om vilka jobbarkompisar som jag haft där. Och den jag kände bäst och släppte närmst väcker fortfarande en del ilska inom mig. Jag har ingen större lust att ägna fler tankar åt henne. Jag vill släppa alltihop. Inte blunda för det, bara släppa det och lämna det.

Relationer är nog det jag har svårast för att lämna. Låta rinna ut i sanden. Det ÄR naturligt att folk kommer och går i ens liv, antar jag. Men jag har svårt att släppa dem när de väl har fått en plats i mitt hjärta.

Veckan före jul kom knappt ett enda julkort. Skönt, tänkte jag.
Sedan damp det ner ett gäng två dagar före jul. De flesta kul förstås och andra mer en klocka av dåligt samvete. Tråkigt. Det gynnar ju ingen.

Skall jag vara den som slutar skicka julkort? Skall jag vara den som skiter i det?

Och så tänker jag på mina före detta svärföräldrar som jag nog trodde att jag skulle få ifrån, men som inte skickat. Jag har inte hört av mig till dem under året heller. Skickade lite kort på dem som jag hittade i mina rensningar, men ringde inte upp när de pratat in ett tack på telefonsvararen. Skall jag låta det vara så? Vet de ändå hur mycket de betytt för mig? Att jag älskar dem? På något sätt så vill jag släppa dem fria att vara familj med det nya som hänt.

Och även om de numera skulle tycka att min gamla jobbarkompis är idealkvinnan för deras son, så kommer det aldrig någonsin sluta att värma mitt hjärta att de när de fick höra att det var skilsmässa på gång sa att de omöjligt kunde välja mellan två personer som de tycker lika mycket om bara för att den ene råkar vara deras son.

Den kärleksförklaringen rör mitt hjärta starkt. Fortfarande.

Jag var hos dem en helg efter alltihop hade hänt och det var trevligt, men det var också konstigt, den som vi kände varandra genom nämndes inte, men ändå gick det inte att ta bort honom ur vår relation till varandra.

Ja, det är väl ganska tydligt att jag vill hålla kontakten, men jag vet inte om det är rätt att göra det i alla fall. Kanske är detta mer en övning i mitt liv i att släppa taget och gå vidare. Inte svara på julkorten. Leva vidare ändå. Utan nån riktig punkt. Utan något egentligt ställningstagande eller tydlig markering över hur jag vill ha det. Bara låta det vara just nu. Flyta lite.

Något snörper i bröstet, är det ok att göra så?

Livet på en pinne

| | Comments (0)

Nyss hemkommen från hockeyn.
En julmust, en portion rostade grönsaker med saffranscreimefraiche och så Muddy Waters I just want to make love to you i spelaren...

Livet är menat att vara så här!!
Så gött att leva...

Halvvägs

| | Comments (0)

Halvvägs in på jullovet. Och strax hoppas jag att få gjort massor. Idag är dock inte den dagen. Idag är en socialdag. Åker strax ut till min farbror som fyller år och sedan tar jag med kusinen på hockey.

Detta skulle kunna bli en livsstil! Lätt!

Och... det där att "få gjort massor"...
Och det där att "få gjort massor - snart".
Det känns himla jobbigt bara jag tänker på det. Jag tror att jag skall fokusera på att göra lite i taget istället. Jag kommer nog aldrig att bli en sån som mår bra av att det luktar bränt däck vid frukostbordet. Rivstart är inte modellen.

Sällan mår jag så bra som då jag får ligga kvar i sängen och höra någon annan rumstera och frukosta i köket. Imorses var det tyst. Och då låg jag ändå kvar och lyssnade - länge.

Blodtrycket är nere i 130/70 igen konstaterade mamma i veckan.
Let's keep it this way!

Tankarna om nästa år kretsar annars friskt i huvudet. Planer, drömmar och ambitioner härjar i alla hjärnvindlingar och vrår.
Det är nu tre dagars lugn kvar. För ni vet väl vad som kommer att hända nästa år?

I mitt årshoroskop står det att jag som singel kommer att ryka av hetta hela året!! :) Så jag borde verkligen ge mig ut på reorna och införskaffa nya kläder i brandsäkra material. Jag vet inte om jag vågar. Kanske kommer jag att tvingas blunda inför mig själv nästa år. Så där mycket energi och attraktionskraft känns ju jätteläskigt...

Så där som drömmar gör när de förverkligas antar jag!! :)

En dag i livet

| | Comments (0)

Tyst och tomt.
Kontrast som värker i väggarna.
Luft som andas ut.
Och som andas in igen i nån vilja att utbreda sig över tomheten.

Alla hemma hos sig välbehållna.

Jag pratade med en god vän i telefon som bor i närheten av sin familj och ser dem dagligen och jag som alltid tänkt att DET skulle knäcka mig, insåg av vad han berättade att han aldrig behöver umgås mer än en timme i taget. Aldrig får en vecka i Norén-anda att intressera sig för eller ojja sig över. Då jag undrat hur folk levde så nära förr, så kanske den motsatta frågan är berättigad nu; hur mår vi av att bo så långt ifrån varandra?

De flyttade dock från sina föräldrar båda två. Så de kan väl den här känslan.

Och jag kan känslan av att inte kunna träffa mormor och farmor så ofta. Skulle vilja ge mina barn en större närhet. Men jag har ju inte ens gett dem liv ännu, så det återstår väl att se vad som händer i framtiden.

Den här dan blir i alla fall inga barn gjorda. Men det innebär inte att det inte varit en utomordentligt skön dag.

Familjen åkte vid 8-snåret och efter det har jag tagit en rejäl promenad och den övriga dagen har jag legat under täcket med Harry Potter som sällskap. Förutom två pauser för telefonsamtal. Och nu skall jag börja laga middagen som jag bjudit grannen på och sen är det Robinson. Ibland skall det liksom bara få lov att vara jullov.

Hockey på Globen

|

Direkt efter eftermiddagskaffet och dess diskussioner om huruvida det finns en absolut verklighet drog jag och min bror iväg till Globen. Där vi avnjöt ishockey och en match mellan Djurgården och Färjestad. Det var första gången jag såg ishockey live och jag trivdes som attan.

Idrott är kultur och samhörighet. Gemenskap och glädje. Total igenkänning och totalt främmande. Det är sååå kul. Jag får dela en kärlek, klappa händerna i takt med andra i nån slags raketen-känsla från förr. Jag varken fattar eller hör ramsorna, men snappar mer och mer, precis som när man började lyssna på musik på engelska.

Jag tror att jag har läst för många idrottsböcker från 30-40-talen, för jag tror att idrott skall beskrivas med en jornalfilmsröst som pratar sundhet och sportsmannaideal. Jag klarar därför inte av att skrika att jag hatar färjestad. Eller att på frågan vad vi tycker om Karlstad skrika ILLA, JÄVLIGT ILLA. Över huvud taget har jag inget emot Karlstad. Hade inte de käcka värmlandspojkarna kommit så hade det ju inte blivit någon match, eller hur? *jaja, jag ler stort, fullt medveten om töntalarmet jag satt igång*

Och så skall man resa sig och min bror säger att det är som i kyrkan, det gäller att ha koll på när man skall sitta och när man skall stå. Och så kommer det två raska mål i följd från Djurgården och brorsan tillägger: väckelsemöte. Men vid det laget så skiter jag i vilket för jag njuter för fullt. Jag vill skrika och handflatorna är ömma. 3-åringen på sätet bredvid lär sig snabbt av killarna bakom; DOMARJÄVEL!

Och jag vill ha barn att ta med på hockey - JAG ÄR ett barn som vill gå på hockey. Och ett par ramsor har jag snappat upp och jag tycker att det verkar tufft att ha nån djurgårdenattiralj att smälta in med och jag är sååå glad för på söndag skall jag se Djurgår'n mot MODO. Och jag vet att jag kommer att hjälpa till att skrika dem till seger och att min 10-åriga kusin kommer att tycka att jag är ganska kul att vara med även om jag är löjligt sprallig.

Sen vill jag ha biljetter till fler matcher. Men kan jag heja på Djurgår'n egentligen? Jag menar - de kommer ju att spela mot Frölunda också... Och skall jag glida in i hockeybrud-nischen så kanske man borde ta ställning och välja sida. Och det känns samtidigt så synd. Jag vill heja på dem som vinner, vända kappan efter vinden och liksom slippa att "köpa hela kit".

Det är som när de ringer och säger "Du har ju tidigare varit prenumerant på DN och nu har vi ett erbjudande..." och jag kan svara "Ja nu är det ju så att jag är den otrogna typen, jag har svenskan nu, kan ni återkomma efter jul". Jag är så himla lojal och trogen och vill så himla väl jämt att det är skönt att inte behöva vara det i alla sammanhang. Den dan jag lyckas kommer det att vara en befrielse att bara för sakens skull - bara för att avreagera sig en stund - få skrika att jag hatar motståndarlaget, att domaren är en pajas och att bönnerna kan åka hem.

Kanske kan den dagen vara på söndag. Det ligger ett par horn i pannan latent och det liksom kliar ikväll för att jag missade chansen... :)

En dag till!! Hurra!!

|

Hurra familjen stannar ett dygn till.

Jag börjar tycka att det är gott att ha nått att skylla på att jag inte får gjort nått här hemma.

För att hålla känslorna i balans har jag styrt upp med chokladpraliner. Jag tror att det är därför man skall ha lite cirkulerande askar i juletid. Den sockerkick som det ger gör att man blir mer varmhjärtad. Dästheteten efter all julmat gör att man inte orkar annat än ligga i en stor hög i tv-soffan och allt ihop sammanfattas med ordet MYS.

Jag har också styrt upp så att jag upplever att jag har kontroll i mitt liv genom att sedan föräldrarna kommit faktiskt hunnit frosta av frys, städa skafferi och sortera alla kryddorna i bokstavsordning. Jag är inte bara dotter jag är bibblo också!! :)

Morgonen har inletts med en stunds samtalsterapi. Samma dilemma mellan mamma och pappa som man har hört sedan jag var liten. En småsak som de borde kunna lösa lätt om de hade intresse av det. Mamma säger att nått är ett problem och pappa säger att det inte är nått problem för honom. Så börjar mamma gråta och pappa stänger av. Det låter kanske lite dramatiskt, men det är väldigt stilla och lugnt och överstökat efter en stund. Eftersom mamma vet att det inte är så lätt för pappa heller alla gånger.

Intressant att notera är ändå att jag över huvud taget trott att jag skulle klara att leva med någon i 30-år enligt det mönstret. Det gick i alla fall med nästan 6 år. Om det inte vore så idiotiskt att ens försöka så skulle jag stoltsera med den prestationen.

Nästa gång tror jag att jag skall förälska mig i någon som tycker det är kul att vara två så att man kan mötas en sekund emellanåt, inte bara i de stunder då man väljer att skratta åt alltihop.

Strax drar vi väl ut på en promenad och sedan skall jag och bror min på hockey på Globen. Det ser jag fram emot som attan. Det blir min debut som hockeypublik. Spännande som bara den alltså!! :)

Ologik

|

Sedan föräldrarna kom har jag längtat stort efter en egenstund.
Ensamheten.
Och nu, när de pratar om att åka hem imorgon så vill jag inte.
Inte än - inte redan.

Känslor är märkliga saker.
Emellanåt kan man tycka sig finna nån logik i dem, men i nästa ögonblick är allt ett enda spänningsfält. Allt - Inget. Närhet - Självständighet. Gränslöshet - Begränsning. Och ofta samtidigt. Och det enda man kan göra är att se det som i ett kalejdoskop, vrida på dem och finna olika mönster. Alla vackra. På sitt sätt. Men inget av dem en absolut sanning.

Imorgon

|

Imorgon skall vi till min farbror. Där finns min kusin som vi inte vet riktigt vad han vill ha i julklapp. Bara att det säkert är rätt viktigt och kul för honom att få något.

Jag kan inget om barn. Känner inga. Vet bara att man kraftigt riskerar att vara så där oerhört fel ute och trög vuxen om man kommer med typ nån teletubby och säger att man hört att detta är vad ungarna gillar nuförtiden.

När vi pratade om det på lunchen igår så undrade pappa först hur gammal han är nu.

- 10, sa jag
- Fyller 11 i mars, fyllde mamma i.
- Jaha. Det var så gammal som jag var när farsan dog, sa pappa.
- Vad tyckte du var roligt i den åldern? undrade mamma med tankarna kvar i julklappsfrågan
- Det var inget som var roligt då, sa pappa.

Julen är god

| | Comments (1)

Jag vill tacka för uppmuntringen efter mina tidigare familjebryderier i juletid - både den som finns med på bloggen och den som mejlats privat.

Jag vill mest bara säga att jag går och lägger mig nu.
Och att julafton varit god.

Egentligen började godheten med att min bror kom igår kväll.
Han är bäst. Det är oändligt värt med syskon.
Visst kan de vara en plåga och en konkurrens, men det är ändå något alldeles unikt och speciellt. Jag älskar honom oerhört.

Vi pratade om livet halva natten, sedan mamma och pappa lagt sig och så bestämde vi oss för att se till att det blev en utflykt på julaftonsförmiddagen. Det snöade ymnigt, men en promenad ville hela familjen göra. Och vi packade ner en termos glögg och lite pepparkakor. White Christmas - inte bara en dröm.

Sedan har vi varit lagom matta resten av dan, sett det vi vill se på tv och ätit det mesta av det som hör till och så har telefonen ringt ett par gånger. Mest välkommet för min del var samtalet från Steffanie som ju är utomlands och allt. Det kändes lyxigt att hon ringde mig. Hon hade det helt OK vad det verkade. Hade jag haft kortet på henne och mej från en karaokebar i Helsingfors nu, så hade jag lagt ut det här. Längtar mycket, ännu mer nu eftersom hon kändes så otroligt nära per telefon.

I alla fall så har jag överlevt julafton och tyckt att det varit trevligt.

Fattar nada

| | Comments (2)

Vad är det som gör att jag helt enkelt inte trivs.

Att man kan längta så efter att få slutas in i familjens famn.
Ett sammanhang som är bekant och kärt.
Och så känns det obekvämt.

Är det jag som helt enkelt inte har vuxit upp.
Är det de andra?
Jag tycker att det är så obehagligt med olikheter.
Som om olika är oförståeligt och oönskat och oälskat.
Som om det som skiljer mig är något som måste förklaras och försvaras.
Om det inte går att tiga ihjäl.
Jag försöker smälta in och höra ihop.
Varför försöker jag detta så hårt, när det får mig att må så skit.

Jag vill inte höra ihop.
Jag vill att detta skall vara grunden som jag utgår från och
går från.

När jag var gift var det så annorlunda.
Då fanns det, även om det inte fanns några barn, ändå en ny familj och en framtid. Det som gjorde att det var OK att vara med föräldrarna eftersom jag upplevde det som en oas i det förflutna. Det känns som att jag nu som ensam liksom inte har något att ta på i att jag har mitt eget. Inget att skylla på att jag inte fryser in köttfärs på samma sätt som mamma brukar göra, inte diskar lika ofta som pappa osv osv.

Jag tyckte många gånger att det var obekvämt att vara både med föräldrarna och maken samtidigt, som om det fanns en dragkamp inom mig om lojaliteter. Som om jag inte visste vem jag var. Inte så konstigt för jag visste inte vem jag var när jag var gift. Jag var bara glad att jag var gift. Att det var ett tecken på lycka. Jag hade en ring alltså var jag älskad och lycklig.

Nu vet jag mer vem jag är.
Men jag vet också vilka de är.
Och jag kan inte - klarar inte - att lägga mig med senaste Harry Potter och käka praliner medan pappa köper bättre rengöringsmedel för att städa mitt badkar och mamma stryker dukar. Vart skall jag ta vägen. Och när jag ber dem att bara göra ingenting en stund (de kan väl också behöva det) så blir de som yra höns - i alla fall mamma. Och jag kan inte bara låta dem hållas för mamma vill ändå trots allt veta var jag brukar ha ditt eller om inte mjölet skulle stå bättre i ett annat skåp där det är mer tillhands.

Hur stänger man av deras sätt att visa kärlek?
Eller kanske rättare sagt hur inser man att det är det de gör?

Och kan de inse att mitt sätt att visa kärlek skulle vara att vara helt mig själv. Gå en sväng utan dem om jag kände för det, läsa en bok i tre timmar om jag kände för det. Bara vara trygg i att vi alla vet att vi älskar varandra utan att alltid förutse alla andras nästa drag och hinna lite före så att nån skall kunna stråla mot en i "å vad gott det skall bli med kaffe, precis vad jag tänkte på och så står det bordet, du e allt bra go du"

Det känns som att jag är usel på att älska.
Som om jag inte har något att ge
Som om jag aldrig kan vara tillräckligt omtänksam.
Som om allt skulle fungera bättre utan mig.
Som om jag inte behövs, syns eller egentligen får finnas i det som är jag.

Är jag rekvisita?
Skall jag mest vara den lyckade dottern, alstra barnbarn och förverkliga deras drömmar och finnas för dem på ålderns höst? Vad är planen för mig? När kommer JAG in i bilden?

Den hemska hemska tanken som funnits i alla fall sedan tioårsåldern återvänder. Min familj skulle vara lyckligare utan mig. Visst är det en hemsk känsla? Jag vet inte om den är sann. Jag tror att de är glada i mig. Jag vet bara inte varför jag inte bara kan lita på det. Känna mig trygg och stark i det. Jag fattar helt enkelt ingenting av det här.

Förutsägbart

|

Jaha.
Inget tvivel om att gårdagens förmiddag kändes blä.
Efter att jag skrivit av mig kändes det något bättre och sedan for vi i taskigt väglag:
BILEN INPLOGAD, SKOTTA SKOTTA
HÅLL AVSTÅNDET!
AKTA, NU BROMSAR DE DÄRFRAMME
UJ VAD MYCKET BILAR, UNDRAR OM VI FÅR PARKERING
VA? BETALADE DU, DET VAR FRÄCKT
JAHA HÄR STÅR TRAFIKEN HELT STILL. HÄR KAN VI STÅ HELA DAN
Men pappa, vi e ju här för att umgås så vi kan ju göra det här i bilen ockå *snusförnuftiga dottern tillrättavisar, lugnar och muntrar upp*
(det e så man kräks när man ser det skrivet)
Och då kändes det som att vi överlevt allt.

Det visade sig förutsägbart nog att det är den tiden i månaden när jag är som grinigast så det föll på plats med den där "vara utom sig"-känslan. Inga vulkanutbrott so far. Och jag vet att det där hotet att få höra att jag är överkänslig ständigt ligger i luften. Vad är faran med det?

För mig är den största faran i att få en ettikett och att allt är avhandlat och klart med det, som att känslan inte längre fanns om den fick ett namn. Som att det blir klart när det är sorterat. Klart och redo att skämtas om och förlöjligas.

På kvällen så pratade vi lite om mormor. Detta är första julen utan henne. Vi hade inte kunnat önska oss en bättre sista jul än den vi hade tillsammans med henne förra året. Men mamma saknar henne förstås oerhört ändå. Och för mig känns det otänkbart att föreställa sig att inte ha sin mamma i livet. Mamma tårades, pappa läste tv-tablån och jag gav henne en stor kram.

Kanske e det just det som jag stör mig så på.
På morgonen då pappa pratade livsångest och mamma kryddor. På kvällen när mamma pratade saknad och livets gång och pappa kollade tv-programmen. Det känns så respektlöst sätt mot varandra. Kanske är det så man blir efter att ha levt tillsammans i 35 år. Kanske får det stå för dem. Och de verkar själva rätt nöjda med det och kanske är det därför som de aldrig har förstått varför jag ryter till när det drabbar mig.

Och kanske är det för att jag alltid är rädd att jag skall behöva ryta som jag trivs bäst när jag får uppmärksamhet och när jag får vara självklar och sedd.

I alla fall så är jag lugnare nu än igår.
Funderar på om det är en stress-grej detta att aldrig riktigt vara i nuet utan alltid i tanken vara påväg i nästa steg. Och stressen flyr inte på två-tre dagar bara för att alla vill ha det julmysigt. Den har tagit år på sig att infiltrera våra organismer och våra relationer... Man kan ta steg, men man kan inte nå fram på ett enda ögonblick.

Mormors gamla alfapet åkte fram igår kväll.
Pappa vann stort, det var bra för husfriden.

Jag fick godkänt för höstnomad. Pappa för ålfett.
Medan mammas vargdito (alltså vargar innehåller ju också fett) underkändes av en sträng fader. Själv tycker jag att det är ett användbart ord. Kanske blir det numera sökbart på nätet, efter det här inlägget och då FINNS det ju i verkligheten... :)

Nu skall vi traska ut i det fina vädret.
I kväll kommer min älskade bror också.
Det är gott och speciellt med familj.
Alla borde ha minst en.

Tröstlåt

|

En dusch.

Beatles: Here comes the sun

Och jag är redo för att åka och storhandla
Bring it on!!

Bita sig i tungan

|

Igår fick jag bita mig i tungan för att inte skapa "en tråkig stämning", 5 dagar kvar med föräldrarna...

Den här dagen började hemskt. Vad gjorde jag med sådant här innan jag hade bloggen? Och vad gör jag nu?

Jag låg och drog mig så gott på morgonkvisten. Men tankarna gick från glädje till ilska. Får väl vid nått tillfälle blogga om den tankegången. Via att veta vad jag är och att stå för det och att inte bli sedd i det, känna mig dum. Och bli arg för att jag känner mig dum.

Så kom jag upp till frukosten. Pappa äter sin, mamma sin och jag min. Tyst. Så mycket mer uppenbart när det inte finns nån morgontidning att gömma sig bakom. Jag är inte den tysta typen. Jag vill kommunicera. Nästan alltid faktiskt.

Och så har pappa ätit klart och vi har sagt att vi skall åka och handla efter frukost. Jag sa att han inte behövde åka med om han inte ville, men han tyckte det var spännande. Spännande för en person som inte är med om så mycket roligt längre. Skratt.

Så sa han att han förstår hur koncentrationslägerfångarna kände sig. De flesta av dem som dog efter frigivningen när kriget tog slut. Dog just vid jul. På något sätt kunde man bita ihop ett tag, men så när det inte blev bättre så orkade man inte mer.

Nån som tror att ett sådant uttalande från en hjärtsjuk far skrämmer skiten ur en??????? Ni tar i så fall rätt.

Och samtidigt känner jag igen mig själv också i det som jag gått igenom.
Man kan sätta deadlines på att man skall ha läst en bok, gjort något speciellt eller vad det nu kan vara som man kan ha en chans att råda över. Men det är omöjligt att sätta deadlines för hälsa och för känslor. Det är processer. Det finns inget annat att göra än att låta det ta den tid det tar.

På något sätt måste man ge upp för det, tyckte jag. Och liksom tänka att "ok, det verkar inte bli bra, så vad gör jag nu!". Kom att tänka på Douglas Adams som lät sin "Liftarens guide..." BÖRJA med att jorden gick under istället för det klassiska "Science Fiction"-konceptet. På nått sätt är det en skön känsla att inte vara hotad, att inte stelna i rädsla för vad som kan hända och ske - utan bara vara konstruktiv.

Pappa sa att det var en speciell tid med kalla kriget, att det fanns ett hot hela tiden och att det därför var naturligt att genren utvecklades så. Att det mest befriande han sett var Dr Strangelove, där allt det hände som alla var rädda för, men skildrat med humor.

Pappas och mitt samtal leddes vidare in på att pappa menade att det är olika vad man är för person. En del kan ge upp och dör av det och andra kan ge upp och på något sätt tas emot i det, finna kraft i det och överleva. Han sa att han av nån underlig anledning kände att han tillhörde den sistnämnda kategorin. Och jag känner att jag gör det samma. Och att det är en häftig känsla att finna den där kraften i avgrundens botten, att man inte kommer tillbaka som nån Gandalf grå efter det, utan är i ett speciellt ljus som överlevare.

Då började mamma fråga om jag hade krydpeppar och nejlikor. Om det fanns lagerblad och vad vi skulle handla för middagsmat. Och eftersom det rått ett så öppet samtals klimat så svarade jag. Och plötsligt...

Pappa tystnade...
Mamma kom i sitt husmorsesse... ... som jag fullkomligt skiter i.
Sån't ordnar sig - tänker jag - glömmer så lätt att det är tack vare henne som det gör det.

Jag mår illa.
Ett femte hjul som inte kan vara utanför.
Ett femtehjul som egentligen bara fixar att umgås med mina föräldrar var och en för sig. Detta är hemskt.

Och jag vet vad jag fått det från att vara oduglig som kvinna.
Som moder och madonna är jag skit.
Alla mina stolta tankar kring min matlagning och bakning de senaste dagarna rinner av mig. Känner mig så in i helvete ledsen och värdelös.
Och undrar samtidigt hur det kan vara så starkt och varför det ALLTID blir så här?

Mamma - husmodern som tar över allt?
Jag ser bara allt jag inte gjort sedan hon kom innanför tröskeln.
Jag hatar hatar hatar det.
Och vet att hon menar sååå väl.

Längtan efter pappas närhet?
Den är inte lättnådd.
Han är väl ungefär lika mycket uppe i sina egna tankar och rön som jag är.
En stund av kommunikation som jämlikar.
Det jag alltid alltid drömmer om.

Och nu har jag dragit mig tillbaka, men vart skall jag ta vägen under dagen.
Jag känner att om nån säger något "fel" nu väcks vulkanen.
Och jag gråter inom mig av sorg över att jag är så här.
Över att jag inte bara kan vara avslappnad och gå ut till dem och le och småplocka och vara ljuv och vään.

Ensamtid?
Kanske måste jag se till att få ensamtid.
4,5 dagar kvar tills de åker.
Det knyter sig i magen. Oöverstigligt.

Man måste kanske ge upp det för att överleva...
En konflikt idag är bättre än en på onsdag.
Men jag har ju inget att ta på.

Jag är bara fjösig i känslorna.
Mitt inre barn var sexton i testet jag gjorde tidigare i höstas.
Och som en tonårsbrud beter jag mig.
Ingen fattar nått och plötsligt bara smäller det.

Kan någon ta på detta och fatta vad som händer?
Jag fattar ingenting.
Ingenting
Och ändå blir det hela världen för mig.

Lite mer "Sagan om ringen"

|

Jag kände mig ganska matt när jag kom hem. Över storslagenheten.

Att det aldrig funnits en väg tillbaka så fort det funnits ett tydligt uppdrag att utföra. Därframme nånstans väntar döden på oss alla och det enda vi ändå kan göra är att fortsätta att gå. Utan återvändo och där varje steg är ett steg in på en väg - som leder någonstans vi inte säkert kan veta. En väg där vi kan veta en del av dem som gått före oss, men där det ändå är så mycket ovisshet och osäkerhet.

Och alla missar längs vägen leder till äventyr. Att hotas av, att skrämmas halvt ihjäl av, att efter en stunds förtvivlan finna trygghet och glädje i.

Och det konstigaste av allt vi kan göra är att lyckas. Det är ett mål. Som håller en uppe genom allt längs vägen, men som när det uppnåtts ändå skulle behövas ett gäng krisgrupper för att bearbeta.

Inte ens när man lyckas så kan man gå tillbaka.
Återvända till något som varit som man trivts med, älskat och varit beredd att dö för. Vägen kan måhända gå i cirklar, men i sin egen utveckling och i sitt eget jag kan man aldrig vara mer än en gång.

Att lyckas att bara vara och känna tillit i detta är en dröm jag har.
Jag faller 100 gånger av 100 möjliga för Sam.
Men Sam behöver en Frodo.

Och jag är ingen Frodo, ingen hob över huvud taget. Jag är en människa och det vet vi ju alla hur vi är, svaga för ära och berömmelse, galna och besatta av att lyckas i våra drömmar. Som öppna sår av begärelse efter att bli sedda av världen (as we know it) och gärna delaktiga i världens öde. En uppgift axlas inte, den välkomnas. Visst vill vi väl ha nått att leva för, men att ha nått att dö för lockar nästan lika mycket.

Sicken miss

| | Comments (1)

Inte en enda Uruk-hai. Hade ju glömt att enternas handlingar kunde få konsekvenser. Och en av dem var alltså att Uruk-hai inte syns till i Konungens Återkomst. Och vi som oroat oss för att få platser för nära duken eftersom vi vare sig ville sitta i deras knä eller komma i närheten av deras munhygien eller snarare brist på sådan.

Skall inte nämna något om filmen för er som inte sett den. Tänkte bara undvika att fler blir lika besvikna som mitt biosällskap.

-"Ingen Uruk-hai - ingen geting" var hennes första kommentar efter filmen. Kanske mildras hon i sitt omdöme när vi ser om den.

Håvar in vuxenpoäng

|

När man sitter och bockar för sina poäng i kompisarnas "mina vänner"-böcker (anpassade för oss lite större barn där favoritämne i skolan strukits och ersatts med frågor som antas vara aktuella för oss vuxna) så bär det så emot att få för många vuxenpoäng. Men det är bara att erkänna för sig själv att man har tvättat fönstren vid andra tillfällen än flyttstädning (även om det inte varit många gånger) och att man har spelat bingolotto vid något tillfälle...

Men hur jobbigt det än känns i de situationerna, kanske för att man gärna vill framstå som crazy-ungdomlig med glimt och baransinne i intakt skick... Så är det ju ändå så att i verkligheten så känns det himla bra att jag nu till exempel vet hur JÄVLA MÅNGA KÖTTBULLAR det blir av 1,5kg köttfärs... och att det där som bara stått på julbordet de senaste 30 åren faktiskt väger BLY att bära hem. Jag kunde inte köpa allt idag, men en skinka på ryggen ihop med clementinerna, sirapen till vörtbrödet och all mjölk att gröta till det med... Det räcker en bit på väg...

Jag har helt enkelt bara håvat in vuxenpoäng de senaste tre dagarna. Tack och lov skall jag dejta Uruk Hai i eftermiddag och bli lycklig och glimrande så att jag kan täcka upp föräldrarnas avancerade önskelista; Snälla barn. De önskar samma sak jämt, ingen rast ingen ro... :)

Jag e nog rätt snäll. Jag tror jag skall be dem säga att de fått vad de önskat sig i jul. Det hade varit gott att höra.

Ofattbart

|

Min andra jullovsdag och jag var uppe vid 8.30 och har sedan dess:
hängt upp tvätt,
diskat lite,
plockat en hel del,
mejlat lite om lägenheter,
lagat köttfärssås så att det finns en middag klar i helgen,
börjat göra köttbollar och
morotslåda så att det skall finnas nått för mamma och pappa att bara plocka fram när de kommer imorgon (medan jag ser "Sagan om ringen"-trean). Rensat ut lite kläder
och såklart duschat,
ätit frukost och hast-lunch och
klätt på mig och bäddat sängen.

Så här såg inte mina lediga dagar ut förr.
Då var det dagsåpor och sunkaranda som gjorde att jag inte fick fart.
Vad har hänt?
Är det att jag fyllde 30?

På något underligt sätt så känns det som att det här beteenden kom när mormor dog. På hennes begravning så förstod jag att hon lyckats i livet. Hon stressade aldrig, men fick gjort saker. Hade alltid något för händer och det är stort med allt man hinner om man bara slappnar av och gör istället för att skjuta på det i 6 månader eller så först. När man inte är i sista minuten så är livet lättare och när man har något för händer så trivs i alla fall jag betydligt bättre med mig själv också. Jag beundrar mig lite i hemlighet för att jag är så duktig just nu...

Säg inget, det kan stiga mig åt huvudet, men om vi bara smygkikar och följer den här kvinnan ett tag framöver så undrar jag om det inte kommer att kunna gå riktigt riktigt bra för mig!! :)

Måste man veta allt?

|

Sedan jag la ut annons om lägenhetsbyte så har jag suttit ganska klistrad vid datorn för att bocka för intresse/ointresse på lägenheter som man matchas med i triangel- och rektangelbyten och ett par direktbyten också för den delen.

Det enda man kan gå på är vad lägenhetsinnehavaren väljer att berätta och eventuellt lägga ut bilder på och så en kartbild och en fylla-i-beskrivning om man har badkar eller inte och ett par ytterligare sådana saker.

Jag har haft ett besök och kommer att ha ytterligare två de närmaste dagarna. Själv har jag ännu inte kikat på någonting. Det känns jobbigt att man måste börja nånstans, men att jag kanske inte har lust att fullfölja. Jag vet nog inte riktigt vad jag vill förrän jag ser det. Det känns som att jag nog har rätt stora krav, men att den där rätta känslan skulle kunna infinna sig även om inte allt är precis enligt nån av mig uppsatt mall.

Det skapar faktiskt en del ångest om jag skulle dra mig ur och skapa besvikelse nån annanstans. Samtidigt är det ju det enda jag kan göra om det inte skulle kännas rätt för mig.

Jag önskar att jag kunde veta allt innan. Att inga komplicerade situationer och känslor skulle kunna uppstå, men är det så att man måste vara tydlig, fokuserad och målmedveten jämt? Kan det inte få vara ok om det bara helt enkelt är så att alltihop leder till att jag kikar på 5 olika lägenheter och kommer fram till att min är bäst och skiter i alltihopa med byte bara för att jag då kan få känslan av att det är självvalt. Att det inte handlar om min tröghet att göra något åt situationen, utan att det snarare handlar om att jag trivs just här just nu och har det bra.

Detta är så typiskt mej och min rädsla. Att jag önskar att jag kunde sitta still varje gång jag inte med säkerhet vet vart jag är på väg. Att tillåta mig att bara testa en tanke och pröva mig fram, göra fel och ta ut svängarna verkar vara det svåraste jag kan utsätta mig för.

Är det uppbygglig träning, är det välvilja eller är det ren masochism att utsätta sig för detta?
Jag vet inte.

Men jag hittar inte heller något annat svar på rubrikfrågan än:
Nej, man måste inte veta allt. Det är omöjligt och ingen kan vare sig begära eller förvänta sig det. Och om nån ändå gör det så är det min rättighet att göra dem besvikna.

Varför knyter det sig så i magen när jag uttalar de orden?

Äga

|

Vad är det som är tjusningen i att äga egentligen?
Det ger ju en tillförlitlig tillgång till det man behöver, trivs med och ...

Men när det går överstyr då?
Vad menas med överstyr? När man inte längre känner att man styr?

Vad skall jag med alla saker till?
och varför är det så svårt att rensa?

Det gångna året har jag nog mest skyllt på att jag inte fåttmed mig konsten att rensa ut hemmifrån, men HALLÅ, jag e 31 år gammal, kanske, jag säger KANSKE att jag för rätt länge sen själv kunnat ta ansvar för vad jag vill lära mig och kunna i mitt liv. Att leva det jag vill leva och förverkliga det jag vill förverkliga.

Skall jag skylla på samma sak nästa år också? Hitta nått nytt att skylla på eller JUST DO IT.

Släng allt och börja på nytt.
Nja, typ allt alltså.
Man kanske inte skall överdriva...
Men nu e jag ju en sån som överdriver.
En sån som bågnar av all skit jag släpar hem.
Som ett barn myser jag när jag finner enkastanj i fickan som jag plockade upp i höstas, i en annan jacka ligger en från ifjol.

Och jag har ett belamrat hem och skall jag byta till en mindre lägenhet nästa år så kommer jag förmodligen att kvävas om jag inte gör nått åt alla saker först. Så skulle jag helt abrupt sluta skriva nästa år så är det förmodligen det som hänt.

Ödestimman

|

Carina skriver om nyåret och de tankar det väcker.

Jag brukar börja runda av året nån gång i mitten av december och nyårsafton har nog kommit att bli mycket av en afton av kontemplation över året som gått och vad jag vill med det kommande året. (Att jag ganska ofta har jobbat tidigt på nyårsdagen har underlättat en sådan utveckling, iår blir det lite annorlunda för iår verkar nyår bli mer festfest).

Igårkväll öppnade jag och en väninna de kuvert som vi förseglade för ett år sedan och som innehöll vad vi trodde/ville att vi skulle ha uppnått i livet vid det här laget. Vi var ganska förväntansfulla på nått sätt. Spännande!!

Men sanningen är väl att det visserligen hänt en del av det vi trott och velat och att vi uppnått en del av det vi strävat efter, men också att ett år går vansinnigt fort och att man kanske aldrig blir så där klar med saker så att man kan göra något annat sedan. Faktum är att jag är livrädd för att bli klar. Livrädd för den känsla av frihet och stolthet och styrka som det skulle medföra. Kanske är det just därför som tårarna hade så lätt att rinna för mina kinder i det lyckliga men matta tillstånd som jag tog mig hem från jobbet igår.

Det verkar inte heller som att man kan säga ja eller nej och bocka för allting så där tydligt som man skulle kunna vilja. Visst kan man ana milstolpar i livet, men i mångt och mycket är det processer som man inte vare sig kan ange startskott eller mållinje för med exakthet, utan snarare bara säga att något var ett tecken på en början eller på att en förändring skett. Eller också är det mina mål som är luddiga. Att bli lite bättre, tryggare, stoltare, modigare, mig självigare och friare är svåra saker att bocka av på en lista. Medan till exempel att bli klar med min utbildning är lätt att säga ja eller nej till och det känns för jävligt rent ut sagt att det bara går att säga nej på den frågan jämt.

Min kompis undrar varför jag är en sån självplågare.
Hon tror inte att jag vill må bra helt enkelt.
Kanske behöver jag terapi eller nått - men också... livet är ju lite mer spännande, konstnärligt, existentiellt, utvecklande och intressant om det är kryddat med nojjor och ångest. Och jag vill ju inte att livet skall vara jämngrått och själv framstår jag gärna som en krydda - en spice girl - så där i största allmänhet. Bibblo Spice kanske kan komplettera samlingen till den ultimata girl power collectionen där även beige och schhhhhhhhh får sitt utrymme och sitt existensberättigande.

Men händer det 2004?

Det tar längre tid än så för mig att odla det långa hår som skall upp i en knut nacken bara för att man efter en arbetsdag i biblioteket skall kunna dra ut knuten, vispa lite sexigt och fritt med hårmanen, sätta på sig en MC-hjälm, kavla upp den lilla strikta snäva beiga kjolen i lårhöjd och gränsla en båge och dra iväg i frihet mot solnedgången och nya äventyr med nått i Lucky Luke-takt dundrande som filmmusik "I'm poor lonesome bibblo, a long way from home..."

Allt föll på plats och strax faller jag i bad.

|

Tappar upp ett bad.
Jag tycker att en person som packat och staplat 58 flyttkartonger med böcker på en dag är värd det.

Det är slutklämmen som gjordes idag
och nu
har jag jullov.

Ett sagolikt
långt
ljuvligt
jullov.

Jag vet inte om jag egentligen fattar att det är sant att det som just hänt är att jag rott i land den största utmaning jag nånsin antagit yrkesmässigt och dessutom har ett jullov framför mig längre än något jullov jag haft sedan i 7:an.
Skall bara jobba extra en enda dag, annars kan jag nu släppa allt fram till den 7 januari 2004.

Mums mums.
Nu skall Elvis julskiva på igen, den var superb att inleda dagen med så varför inte även runda av med den?

Våningen ovanpå...

|

Matt kommer jag hem från jobbet.
Det är det kanske fler som gör.

I våningen ovanför bor en ensamstående mamma med en dotter som kanske är ungefär 2 år. Och mamman har en väldigt stark röst. Den hörs. Jag hörde aldrig något från de som bodde i lägenheten tidigare, men den här kvinnans röst skär genom märg och ben.

Och hon skriker dessutom. Och hon skriker på sitt barn.
Och jag kan förstå att man blir galen på sina barn emellanåt.
Tanken att min mamma emellanåt velat mörda mig är inte helt otänkbar.

Men kan man inte egentligen bara säga.
Jag blir så frustrerad eftersom allt jag vill är att du skall ha det bra!
Istället för
TYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYST!
JAG BLIR GALEN!!! DU BARA TJATAR OCH TJATAR!!

Och jag hör varje ord ner till mig trots att detta inte är ett lyhört hus.
Och jag känner mig liten och rädd.
Hade aldrig velat att hon skulle skrika så på mig.
Och då är jag ändå en s.k. vuxen.

Hur kan det vara att vara nästan 2 och totalt utelämnad till detta?
Nackhåren reser sig.

Och jag bryr mig. Men jag har aldrig ringt på och bett henne gå i terapi eller så.
Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra åt det.
Och jag drabbas bara av en oerhört stark känsla av sorg.

Bra jobbat

|

Ponera ett ögonblick att perfekt inte finns.
I det ögonblicket kan jag helt snabbt vila i att jag gjort ett fantastiskt jobb den här hösten.

Det känns bra.
Så nu kan vi andas ut igen
och utvärdera allt som kunde varit bättre...

öhhhhhh...
kommer inte på nått...
hihihi

Tacksamhet

|

För ett par år sedan, när jag jobbade natt och satt fast i dagsåpe-träsket så följde jag Oprah slaviskt, typ slaviskt i alla fall. Det var då Dr Phil slog igenom och hela världen kunde bli så god så god. Medan jag satt fast i min soffa och mest bara kände att livet borde vara roligare än vad det var.

En sak som Oprah berättade om och inspirerade folk att göra var att skriva en tacksamhets-dagbok. Att varje dag ta sig en stund och skriva ner saker som man kände sig tacksam för. Naturligtvis påminner det om aftonbönens ord på många sätt eller "Tack för idag. Tack för idag. Tack för idag och slut för idag. HEJDÅ" och lätta men snabba steg från skolbänken ut i friheten...

Men det är en poäng nånstans med tacksamhet. En kraft i "Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket!"

Och samtidigt så känns ordet tacksamhet så förknippat med skuld och så frigjort från uppskattning.

Inte kan jag tacksamt glufsa i mig för att "barnen i Afrika" inte kan det.
Inte kan jag ta emot något i tacksamhet om det innebär att jag skall återgälda det i samma ögonblick eller strax därpå.

Hur blev det så?
Hur blev det så att människor känner skuld när de tar emot en gåva.
Hur blev det så att man kan känna sig köpt när man blir bjuden på något.
Hur lyckades skulden rota sig ända in i generositetens högborg?

Gratis e gott
Det säger alla.
Men det man känner inför det är inte tacksamhet, utan det väcker nån slags girighet, eller rädsla för att det skall uppfattas som girighet. Är inte det sjukt?

Jag vill såklart ändra på detta. Kort sagt, jag har mycket att vara glad, lycklig och tacksam för här i livet. Jag skall kalla det uppskattning - inte skuld. Jag lyfter bara rakryggat på hatten och säger tack.

Jag vill tacka för de stunder då jag känner mig skuldfri.
Jag vil tacka för hälsa, kraft och mod.
Jag vill tacka för liv och vänner och familj.
Jag vill tacka för kärlek och bekräftelse.
Jag vill tacka för mitt sammanhang och mitt hem.

Jag vill tacka för att jag fick gå med på gratisbio igår och se "Tur och retur" igår, riktigt mysig familjefilm tyckte jag, Ella Lemhagen-fan som jag är.

Jag vill tacka för en riktigt trevlig pepparkaksbakningseftermiddag/kväll i Sollentuna igår. En del av mina konstverk klarade sig; pepparkaks-stor-stark tex och "giraffen som gömde sig bakom julgranen"-pepparkakan, Sagan om ringen-Sam täckt av glasyr och non stop, "The madonna with the big boobies"-pepparkakan. Fint. Tack för det!

Jag är också tacksam för att alla bevis på den där groteskt perversa pepparkaksscenen med elefanten och julgrisen smulades föralltid och inga bevis återstår.

hihi

| | Comments (0)

Jag vet att jag inte skall blogga om sån't här.
Men bara en liten liten...

Pågen jag haft i mina tankar ringde i afton och vi har pratat i 2 timmar i telefon och det är jättetrevligt. Mycket skratt och en del allvar och på en schysst vänskapligt go nivå på alla sätt. Det blir säkert fler telefonsamtal och vi pratar om att ses när det finns möjlighet. *varm*

Det märkliga är att nu när luren ligger på så kan jag inte låta bli att skrynkla ihop hela hjärtat till ett russin i nån tanke att han kanske inte alls... Men det tänker jag skrynkla upp igen.

My precious!

|

Om en vecka har jag sett trean... men det var inte det jag skulle blogga om. Utan om alla de där sakerna som jag äger.

Nu e jag helt inne på att det är rätt beslut att flytta nästa år. Kanske är det verkligen rätt eller också är det nått jag flyr från. Och om det är mig själv jag flyr från så kommer jag inte att lyckas.

Jag har tänkt mig nått billigare och för att få det så behöver det vara mindre. Om jag byter vill jag ha nått bättre och bättre behöver definieras. För det är riktigt bra som det är.

Är det mer innanför tullarna som är bättre? För många är det ju det...
Hur är det för mig?

Detta att flytta väcker både ångest och drömmar. Det är som om det vore först nu när jag har bestämt mig för att flytta som jag på riktigt kan ta ställning till vad jag vill. Och vad jag vill ha nära till och vaf jag vill kunna göra i min vardag.

Och så detta dilemma med att flytta till en mindre lägenhet.
En del har bilder på sina små fina lägenheter. Det är luftigt, stilrent och vackert. När jag bodde i min etta på paradisgatan så var det belamrat. Det känns som att det fortfarande är det, även om det blivit bättre nu när jag fått sprida ut mig i en trea.

Men drömmen är ju det där vackra. Det som ser rent och harmoniskt ut. Kanske är det sant att det är nått för mig att eftersträva. Kanske är det helt enkelt inte min natur.

Har skrotat runt i min bråte idag, visst jag har fått städat lite och duttat här och var. Men den där rejäla rensningen .... som faktiskt är en av tankarna med att flytta... Det kanske helt enkelt inte funkar så. För mig. Får anlita nån konsult av nått slag. Jag har vänner som säger sig kunna kasta/rensa, men inte vill man erbjuda nån ett dagsverke eller två i mina skåp och lådor. Pinsamt att sätta andra i arbete liksom.

Kanske skulle ha en riktig röjj-helg. Bjuda in några slängisar och själv mest bara springa runt och rodna över mina samlingar och bjuda på kaffe. Är det en rolig grej?

Och vad händer när jag får den där Precious-looken och blir vansinnig när nån gammal trasig pryl antastas?

Kanske är det nått att filma? För vi känner väl alla oro inför nästa jul, då när ingen sagan om ringen verkar ha premiär... Livet kommer bli så tomt och trist. Bara att inse. Vår bästa tid är nu!

Probläääääääääm

|

Med närhet och distans.
Jag tror att jag ofta söker väldigt mycket närhet.
Klarar inte till fullo av att ha bekanta utan det blir allt eller inget.
Öppet hjärta eller ...
Nej, jag försöker att bara ha öppet hjärta.

Därför skriver jag igen, trots att jag vet att jag varit inne på det tidigare så är det nog så att vissa saker återkommer tills de blir avklarade. Likväl som jag skall rensa ut i klädkammare och garderober, likväl så kanske jag behöver släppa taget om en hel drös andra saker. Som människor.

Jag tror att jag skall prioritera människor som jag mår bra av och med.
Men det känns kymigt, hur kan man sovra i vänkrets när det e så stort att ha vänner? Man skall vara tacksam. Och hur gör man slut med vänner? Är det mer ok med dem att låta det rinna ut i sanden än vad man tycker att det skulle vara med en kärleksrelation?

Mycket ger sig av sig själv - alltid. Så givetvis är det så att jag konstrar till det. Jag vill bara leva i öppen ärlighet. Gentemot mig själv och andra, kan jag tänka. Men kanske är det mer en defekt och ett problem. Ett behov att bli sedd och förstådd. Älskad.

Länge hade jag en rubrik uppsatt på väggen där det stod:
"Innerst inne är vi alla rädda människor som vill bli älskade"

... men jag undrar ibland...
en del verkar vara så raka i ryggen, liksom lugna över att man kan tycka vad man vill om dem. Som att det inte rörde dem. Att de ändå är trygga och vet. Vad som än händer. Jag önskar jag kunde känna så.

Jag kan det ibland.
Men kanske är det en felprogrammering från barnsben. Jag har ingen förmåga till stolthet. Jag blir mindre och mindre blygsam - eftersom jag ogärna är falsk och falsk blygsamhet också klär de flesta människor illa - men att vara stolt över att kunna känna stolthet... dit är det en bit kvar.

Stolthet i min familj är = arrogans, självhävdelse på andras bekostnad, översitteri, bristande ödmjukhet och lyhördhet, egoism.

Alltså allt det som är fult.
För det fina är att ta hand om och värna och lyhört förutseende se och täcka upp för allas behov och eventuella behov tills man slagit knut på sig själv tillräckligt hårt för att aldrig kunna spänna en båge...

Men jag misstänker i mitt allra innersta att jag är en stolt person. I dess ståtligaste bemärkelse, i sin betydelse av att få vara självklar i världen, att se sitt värde utan överord och utan att förringa eller förminska vare sig sig själv eller någon annan. Jag tror att det är det jag strävar efter när jag nu mer och mer kliver in i världen som mig själv. Jag vill bli stolt.

Det får bli mitt mål 2004.

- och det kanske förutsätter att jag inte skriver milslånga blogginlägg för att fly från mina studier? eller vad tror ni?

Ett sto-o-o-ort leende

| | Comments (2)

HPIM0386.JPG

Här är jag
Värdinnan på förra veckans julmys.

Med genuin julfröjd och "kung i baren"-vibbar

Till den som övergivits

|

Först är det
hopplöst,
meningslöst,
rastlöst
tröstlöst

Allt är löst.
Ingen grund att stå på.

Det löser sig.
Men man får hjälpa till på traven.

Fundera över hur jag löser
det hopplösa
det meningslösa
det rastlösa
det tröstlösa

Finna vart mitt hopp, min mening, min rast och min tröst finns
när den visat sig inte längre finnas där jag trodde.

Det tar tid.
Men då man löser allt det där lösa,
så finns ju hoppet, meningen, trösten och rasten där.

Och om man inte löser allt det där lösa,
så har man i alla fall en sak att hålla fast vid;
man lever!

och det är allmänt kännt att den som lever får se
Det går helt enkelt inte att skynda på det i fårserande.

Och om man mitt i allt löst kan hålla fast vid livet som en tillgång
- en måvara meningslös, men dock oersättlig sådan - så kan man hitta lösningar

Även som maka-lös är livet makalöst!

Och med den känslan så går det inte att vara annat än lycklig.

Men jag vet också att denna känsla inte finns genast. Jag tror att det stora kruxet var att tillåta det att ta tid. Jag ville vara på topp efter 2 veckor, det var jag inte!

Jag ville avsätta en eftermiddag och lösa det hela metodiskt och effektivt. Men det fanns ingen möjlighet att sätta mig ner med mig själv för att planera eller dra riktlinjer. Jag var en tillintetgjord amöba iklädd tjock (ogenomtränglig) gråtkappa och sådana kan visserligen väcka "ta-hand-om"-känslor, men man kommer inte ifrån att de är MÅTTLIGT effektiva.

Det tog säkert 9 månader innan det gick att få nått vettigt ur mig. Det var först då jag på riktigt fattade att jag överlevt smällen, vågade kika ut under min kapuchong och lägga gråtkappan åt sidan.

Kanske är 9 månader en slags universell magisk tid när det gäller att från grunden bygga upp ett livskraftigt mänskligt liv.

Med sådana tidspreferenser så är jag väl ca 13 månader nu (som på gårdagens bild) och uj uj vad jag både går och pratar.

TACK TACK

|

Jag vill tacka Lille Skutt som var här igår kväll och gav min dator en redig make-over. Tack!

Alltihop ser nu ut som ett enda stort barnkalas och jag hittar/fattar ingenting, men jag är van vid känslan och vet att jag vilket år som helst kommer att hinna inhämta all den kunskap som jag saknar här i livet och ha RÅKOLL.

Det var ytterst ytterst skönt att göra den här totala omstarten. Och jag vill inte säga för mycket, men med så här mycket färger så undrar jag om det är möjligt att blogga ett enda gråtrist inlägg. Man blir ju liksom glad så fort man sätter på datorn.

Det är liksom lite lättare...

| | Comments (1)

... att känna sig söt när nån ser på!

Img005.jpg


Jag håller på att lära mig att sätta in bilder på bloggen
och jag börjar väl här för trettio år sedan,
så får vi se om jag har lust att visa min linslus-nuna
i senare tappning längre fram.

Jag kan avslöja att klänningen fortfarande hänger i klädkammaren.
Men att den är för liten nu.
Men blåvitt e ju fint!! ;)

Stockholmarna har blivit ärligare

|

"Det är nu bevisat att stockholmarna bara blir ärligare och ärligare.
Titta bara på statistiken för häststölder - det var mycket vanligare förr.
"

Hojtade min jobbarkompis,
som jag gett en bok från 1941 om Ligabrottsligheten.

Löjligt lycklig

|

Idag är det fredag.
Fredag i en vecka som jag knappt trodde att jag skulle överleva, men peppar peppar, här sitter jag och käkar pepparkaka! :)

Och e alltså löjligt lycklig.

Jag tror att det är prestation som stressar mig oändligt.
I helgen visste jag att jag skulle sortera 8000 böcker på tre dagar.
I de kända bibblo-kategorierna; skit, idrott, årsböcker och kuriosa.

Och jag ville göra det oändligt bra. För nu har alla sett bibblo-Linda bakom en bokhög hela hösten och ingen tycker att det jag gör verkar roligt eller ens förståeligt. Jag ville att de skulle kunna se hur bra jag är. Och det gör mig galen.

Hur visar man hur bra man är? Antingen så bryr man sig inte för att man helt enkelt bara tycker om mig i största allmänhet eller också kan man aldrig prestera det perfekta ultimata beviset på sitt existensberättigande, eftersom de som inte tycker att jag är nått speciellt, helt enkelt inte bryr sig och varför skulle de då säga: "Åh, Linda, du e verkligen nått alldeles extra" ens då de motbevisas.

Men jag e ju hejjig och hungrig på att få finnas i världen, så jag ville ändå lyckas på tre dagar.

Jag tror att jag har en skev bild av ambition och prestation. Skall kika på det i framtiden och se om jag kan bli en ljuv harmonisk och skir Timotej-reklamsflicka vad det lider. Allt jag nånsin drömt om kan jag bli?!!

Nåväl, nu e jag alltså i sluttampen. Jag hann på tre dagar med vad nån kan förvänta och efter det så sitter jag mest och skrattar och flamsar och RÅ-TRIVS. Faktum är att nu med tre arbetsdagar kvar på det här jobbet så måste jag säga att det har varit en oändligt spännande, rolig och lärorik höst. Det finns saker som jag kommer sakna...

Som att ha ett eget bibliotek, som jag kan dricka hur mycket kaffe som helst i, utan att smussla när nån kommer. (Det är ofta de där små detaljerna som gör tillvaron så himla härlig).

Och så mest av allt ALLTID: det är jobbarkompisarna som gör jobbet. Och här finns det underbart härliga människor. Våren kommer säkert att späckas med både after-work-öl och after-work-martini. I min smak alltså, men inte i min ekonomi riktigt.

Och igår när jag kom hem låg Damernas Värld och väntade på mig, med årshoroskopet för 2004: Kärleken kommer att komma in i mitt liv och i höst kommer det att vara roligt att ha mig som jobbarkompis.

Bättre och bättre dag för dag alltså! :)

Säng köpes

|

Den jag har nu är felinställd.
Den är svår att komma i på kvällen och svår att komma ur på morgonen.
Om nån är intresserad av en sådan säng och har den jag vill ha så kan jag tänka mig ett byte.

Önskas: En (ev. nyckelhålsmärkt) lättvariant.
Jag vill att det skall vara lätt att komma i säng på kvällen
och lätt att gå upp på morgonen.

Ja, egentligen vill jag att hela livet skall vara lätt,
men då skulle jag väl dö av tristess.

Ålderstecken

| | Comments (0)

Jaha, då är det bevisat. Jag är inte tonåring längre. För visst måste det väl vara nån form av ålderstecken (eller tecken på mognad) att det inte känns så kul att chocka mamma längre?

Chockade henne nyss och det känns mest bara blä.
Varför? Varför är det inte roligt att spela på hennes oro för mig längre?

Kanske för att jag vet att den finns nu.
Kanske för att den är ömsesidig.
Kanske för att det är okej nu att det gör ont att förvärra för någon som faktiskt genuint bryr sig om mig. För att jag vill vara i den kärleken och vara tydlig med att den är betyder mycket för mig och är besvarad.

Men vi skrattade en hel del under telefonsamtalet också så jag skall väl inte sitta här och gro igen av dåligt samvete eller åldersskrynklor.

Uppsatstävling/julpyssel

|

Med anledning av att jag hittat så många spännande ord i höst så känner jag att det finns all anledning att utlysa en uppsatstävling så att man kan knåpa lite i vintermörkret.

I uppsatsen skall följande ord/begrepp återfinnas:
karaktärsdanande
schwung
kynne
duglighet
spänst
gynnare
oävet
fysisk fostran
sociala skrankor
degenererad
den rätta hågen
miljöeggelserna
själshygien
bastupropaganda

Och vinsten?

Givetvis en bok överlämnad under högtidliga former! :)

ps
Uppsatsen bör vara relativt kort så att den ryms under kommentarer

Vana

|

Tyckte om det som Niklas skrev igår om vanor och hur man ändrar dem. Tål att reflektera vidare över!

Och i det sammanhanget fyller jag på med ett citat från 1935:

"Ju mindre man märker av avsikt och ju mera sinnesintryck, handlingar och lustkänslor av någon art samverka, desto lättare kunna vi utveckla sunda vardagsvanor hos oss (jfr ' Våra nervers vardagsvård' av J. Billström).

Att utveckla goda och sunda vanor och det under glädje samt utan varje ursäktligt självbedrägeri hör till en av levnadskonstens mest viktiga med svårrealiserade förutsättningar."

Kapitlet "Goda vanor - och dåliga" av Jakob Billström
i Riksföreningens för gymnastikens främjande årsbok 1935.

Oväntat besök

|

I Riksföreningens för gymnastikens främjande årsbok 1934 finns kapitlet "Gymnastiska synpunkter på hushållsarbetet" och för att tilltala oss kvinnfolk (?) så är kapitlet pedagogiskt upplagt som en dialog mellan den nygifta gymnastikdirektören Elsa som bor i en modern våning i stan och hennes väninna som bor på landet. Dialogen är fantastisk och inledningsrepliken skall jag försöka memorera in att ha tillhands ihop med gevalian vid oväntat besök. Hör själv! Eller rättare sagt läs och njut:

"I fru Elsas våning. (Det ringer)

Elsa (öppnar): Stina! Det var då en förtjusande överraskning! Vad blåser det nu för vind, att du kunnat slita dig loss från ditt älskade bondland och söka upp oss stackars storstadsbor? Välkommen! Här skall pratas!"

Patetiskt men kul

| | Comments (0)

Det löjligaste jag vet är nog JAG.
Jag när jag är singel.

Jag har ju fantasi av det livligare slaget,
så när nån frågar om jag funderar på hur det kommer vara när jag pratar med någon i telefon så fnyser jag förvånat.

Nej, daaaaaaaaaaaaa, jag undrar hur det kommer att vara när vi älskar och när han tänker sig att vi skulle flytta ihop, vilket liv han vill leva och om han är nått rolig att prata med generellt sätt, så där så att man vill sitta vid köksbordet en hel natt och känna sig gemytlig.

Som sagt ett steg i taget, vila i nuet, njuta av stunden och allt det där som låter så gott rent teoretiskt. Det är ju SKITSVÅRT.

Och så känner jag mig ÄNNU löjligare för att jag bloggar om det och framstår som desperat 30+.

Alltså ungefär att jag framstår som det jag är... haha...

Om det inte också vore så svårt att över huvud taget tänka sig att man kan träffa nån på riktigt riktigt. Och att jag inte vet hur jag skall ha tid att odla en djupare relation och inte har jag lust att kompromissa och förlora mig..

... bara att dela och samarbeta.

Allt det där hysteriskt romantiska bjäfset som jag suckar belåtet kring i filmer som "You've got mail" får det ju att krypa kalla kårar i verkligheten alternativt att man inte ser verklilgheten för att man är så himlans upptagen av hur saker SKA vara för att man sett att det ÄR så på TV. (de kalla kårorna kanske också handlar om att det är så förtvivlat svårt att vara så där omhuldad och älskad som man hela tiden går omkring och tror att man vill bli)

Sedan är det ju lite annat som skramlar i huvudet i tanken på att bli sårbar igen. Jag tycker om att vara sårbar, men inte har jag lust att göra om allt det här på nått. Men det är väl som jag sa till min mamma i telefon härom dagen. Historien upprepar sig aldrig exakt. Det kan vara en ny man som förlorar sig i en helt annan väninna nästa gång... :)

Den som lever får se!
Och jag tänker vara den som får se.
Guuuuuud, va spännande!!

Jag får mig att skratta högt

|

Jag är rätt tramsig.

På vägen hem idag så kom jag på att jag är rätt överdriven. Jag tar ut svängarna så mycket åt alla håll och kanter, fixar liksom inte att vara lugn i gyllene medelväg.

Och hur jag reagerade på insikten?
Jo:

-Åååååååååååååh! (shåstande uttal) jag ÄR såååååå överdriven. Att jag ALDRIG...

Och ungefär där insåg vad jag höll på med och började skratta högt.
Men jag fick ingen tvångströja... nån kanske trodde att jag pratade i mobilen...

Det e för rart...

|

.. med såna här tröjor som ger en snajdig glipa i midjan. Nu får jag gå och dra i tröjan hela dan så att inte min läckra valk dallrar ut till allmän beskådan.

Önskar så att jag hade en annan tröja med mig, för valken varken syns eller känns mindre om jag slänger tröjan utan att ha en annan att ta på mig. Men det första som händer när jag kommer hem ikväll är ett par bestämda steg mot sopkorgen och i en enda beslutsam rörelse drar jag av tröjan och slänger den. Jag lovar. Med garanti.

Programmering

|

Vaknade med tanken
"JAG VILL INTE" idag.

Så jag upprepade den ett par gånger och kände hur hela kroppen låg kvar i trots och i fjäderspänd stress.

Och så undrar jag om detta som kallas positivt tänkande? :)
För att spjärna emot gör bara att stressen ökar och att tänka intensivt:

JAG SKALL INTE TÄNKA - JAG SKALL GÖRA
funkar inte heller som positiv affirmation.

Mycket märkligt.
Vad är det jag programmerar mig med egentligen.
Saken är ju att när jag väl slappnar av så tycker jag att det jag måste göra är himla himla kul... :)

Så sjöng jag "Det är en ros utsprungen" hela vägen till jobbet.
Och nu när jag får skrivit av mig det här så känner jag att jag faktiskt ler stort.
Kanske är jag inte helt botad från min hjärntvätt, men nån knut e väl på väg att lösas upp nånstans.

Hey you
Go with the flow
(nödrim, men rätt takt och plötsligt dyker hela Rock steady crew upp i huvudet)

Show what you do
make a break
make a move

Linda-rektangeln

| | Comments (1)

Ni har förmodligen hört talas om djävulstriangeln, men det är inte i den jag försvunnit utan det är i Lindarektangeln. Alla människor har väl nån hang-up eller ett tankesystem som ibland överbevisas och får omprövas och återuppbyggas med nya aspekter inräknade.

Nu e jag ju ingen ingenjör, men... jag försöker ändå med mina humaniora-vindlingar beräkna en viss hållfasthetslära. Med måttliga resultat. Men även måttliga resultat är resultat.

Jag tror att det är så här:

Jag vill ha frihet. Frihet att vara som jag är. Frihet att göra vad jag vill göra. Frihet att obegränsat leva. Ja, ni förstår säkert.

Frihet har en en parallel i ansvar. Om jag har ett val så finns det en konsekvens av vad jag väljer och även av vad jag tappert försöker slinka undan att ta ställning till. Och den konsekvensen får jag ta ansvar för.

Att ta på mig ansvar är inte min grej riktigt. Jag tycker inte att det är kul. Det är härligt att vara betrodd och allt det där. Men ansvar ger mig nästan panik. Det kanske finns andra sätt att hantera ansvar, men jag har ännu inte lärt mig dem.

I vilket fall gör detta mitt förhållande till ansvar att jag vill veta vad valet innebär. Jag vill veta att jag väljer rätt och jag vill veta att jag förstått konsekvenserna och att de för mig till bekräftelse av åsikten att jag lever i den bästa av världar. Jag försöker helt enkelt ha kontroll på läget.

Här mellan ansvaret och kontrollbehovet har jag fastnat. Har nog suttit här och dinglat, tappert men ångestfyllt, i typ 10-15 år. Jag kan inte säga att det är så där sjusärdeles bekvämt. Men min främsta invändning är att det inte är ett dugg KUL.

Så hur sluter jag cirkeln och går vidare. Jag kommer inte runt ansvaret om jag vill nå till friheten. Jag måste hitta en väg mellan kontroll och frihet.

Och jag tror att det handlar om att släppa kontrollen
och känna ...
... ja, hur formulerar man det? tillit/flow?

Det känns läskigt om det nu är så att jag är på väg att bryta en trend och gå vidare, men också härligt att se ljuset och vandra mot friheten. "Segerrus-och 10 000-vita-duvor"-känslan infinner sig.

Och jag undrar om man kan göra om den här rektangeln till ett binärt system så att man slipper fastna på fel ställe i den igen. Jag fastnar hellre i tilliten och friheten. Tilliten till att jag är kapabel att göra gott i friheten.

Låt mig vila här.

Ännu en gång har jag lyckats vilseleda mig själv i tron att om jag VET att det kommer att bli en känslomässigt tuff period så kommer jag inte att känna det så starkt.

Inför hösten visste jag att jag skulle känna mig ensam till exempel, men till min förundran och besvikelse, lyckades jag inte studera mig själv och mina reaktioner utifrån med forskarögon, utan levde på i allsköns svackor och deppstunder som om jag inget vetat.

Den här veckan VISSTE jag skulle bli tuff (skall typ sortera 8000 böcker på tre dagar) och ändå förundras jag över att jag är så slut som människa att jag knappt orkar gå hem från jobbet.

Kanske är det dags för mig att inse att jag ÄR människa.
Jag kan inte betrakta mig utifrån som skydd mot min egen ofullkomlighet.
Det finns inget skydd mot det. För det är förutsättningen för mitt liv.

Jag har en hemsk grundföreställning om att man kommer att falla död ner, den dan då man funnit svaret, knäckt nöten, insett meningen eller kommit för nära Gud. Den föreställningen gynnar inte mina förutsättningar att verkligen leva i det jag finner är bra och tror på. Varje steg är en erövring OCH ett steg närmre döden.

Nu skall jag inte säga att jag inte är nyfiken på döden, men jag tycker att det skulle vara kul att kunna hänga här och blogga ett tag till, så det kan gott vänta lite...

Extramaterial

| | Comments (0)

Såg att man kan köpa Alienfilmerna i en DVD-box med 40 timmar unikt extramaterial.

Hallå!
FYRTIO TIMMAR!
Inser de inte hur mycket det är.
Skall man se det som en vanlig tv-serie så är det en timme i veckan ett helt år, med de klassiska uppehållen för sommarvisning av Macahan och fotbolls/ishockey-VM.

Skall man se det i ett svep så får man börja på fredag efter jobbet och titta konstant hela helgen, med undantag av sömn 4 timmar per natt fredag och lördag och en hel natt söndag-måndag.

BEHÖVER man nånsin en sån här hobby? Och även om man TROR att man gör det... är det inte EGENTLIGEN så att det är ett LIV man behöver?? Mindre liv i rymden, mer på jorden, typ.

Ännu en dag utan internet på jobbet...

|

... och jag har fått gjort massor.

Hörde av kompisen som jag träffade nu i kväll att man räknar med en kraftig BNP-ökning i Sverige nästa år pga att så många röda helgdagar infaller när det redan är helg. Vi kommer att få jobba mer 2004 helt enkelt. Det kommer säkert att vara både nyttigt, uppbyggligt och karaktärsdanande...

... och väldigt synd, jag har ju en så stark förkärlek för ledighet.

Och det skall bli underbart att vara ledig 18 december till 7 januari, kan ni tänka er, så lång julledighet har jag inte haft sedan i 7:an. Och det var lääääääääääänge sen.

Ett slag för dansen

|

Efter en heldag på Skansen tillsammans med bland andra Carina och Lille Skutt är jag nu hemma och tinar. Stockholm är nu vitt och vackert och det var en riktigt klar vinterdag. Julstämningen sprutade ut öronen i skansens idylliska värd och även vi lite slitna småbakis-människor greps snart av marknadskänsla där vi gick runt och tittade och smakade. Men den stora behållningen måste, med undantag av det fantastiska sällskapet, sägas vara dansen.

Man fick dansa runt granen till levande musik. Det var två dansledare som gick i mitten och hejade på och visade rörelserna och det var en liten scen med musikanter - kanske från skaraborg - som spelade och sjöng. De körde danspass med jämna mellanrum under dagen och det var bara att hänga på.

Det stora flertalet av den dansande allmänheten bestod av barn. Och de vuxna som hade ett eller flera barn som ursäkt för sitt beteende. Det stora flertalet är kanske ett understatement. Man kan nog säga att alla var barn eller i barns sällskap, tills vi kom!!

Så fick vi bland annat tvätta i olika moment för hela veckan, göra raketen och illustrera prästens lilla kråkas irrfärder.

När vi kom tillbaka till nästa danspass, och vi fick chansen att ta igen det vi missat första gången, så gav vi oss glatt in i leken igen. Tills det började bli repris och vi smet - eller rättare sagt försökte smita - men då sa de på scen att vi minsann kunde få tvätta en gång till. Och en dansledar-Ulla blockerade vägen med ett så soligt leende att vi så klart ställde upp och fick både tvättat, sköljt, klappat, hängt, manglat, skurat golv och gått till kyrkan en ANDRA gång för dagen.

Saken är nog den ändå att det var riktigt riktigt roligt. Om man struntar i att tänka att man skäms för att det är barnsligt eller så, så är det himla trevligt att dansa tillsammans. Jag drar mig till minnes att mormor berättade att det var just ringlekar som dansades på den dansbana som var i närheten av skolan hon jobbade på på trettiotalet och det gick man alltså för att dansa även över lekskoleåldern. Vad har hänt? Varför finns inga sådana danshak nu??

Tänk er tänt ljus, spex, skratt och den gemenskap som det ger. Är inte det det ultimata sättet att träffa nya människor? Om man, som jag, skulle tycka att det var trevligt att gå hem med min hand i någon annans hand då och då så vore det ju kul om man kunde göra det med ett varmt skratt bubblandes i bröstet och nån slags förvissning om att det är en avslappnad trevlig historia.

Det känns liksom varmare och mänskligare med ringdans än att stå där småfull i mörkeret och utföra nån slags parningsrit. Ålandes i nått fodral. Med otillfredsställd längtan efter närhet och gemenskap som yttrar sig i kroppskontaktssträvan. En kroppskontakt som bara kan vara "antingen-eller" i de skarpa kontrasterna mellan att antingen stå för sig själv och hoppas på att bli sedd och åtrådd, eller ha nåns tunga virad om gomseglet. Om man har nån tanke om att träffa nån intressant person av motsatta könet där tycke kan uppstå, så tror jag att det är himla knöligt att göra det på ett sunt sätt i discomijö. Där finns liksom bara alternativen att bli avsatt eller påsatt som queen of the dancefloor. Avsatt e ju inget kul, men påsatt är ju heller inte hela sanningen om vad man önskar sig, behöver och längtar efter.

Nä, jag vill slå ett slag för ringlekar för "typ vuxna".
Trevnad, trivsel och gemenskap.
That's the way, aha aha, I like it, aha aha
*höften gungande utskjuten och motsatta pekfingeret i taket, den andra armen ledig för armkrok*

Flimmer-fadern

|

Pappa flimrar vidare men är hemma igen. De har pumpat in medicin och försökt med en elkonvertering utan att hjärtflimret gett med sig. Så ny chans till elkonvertering på onsdag och pappa är hemma igen sen igår kväll.
Vid gott mod.

Många turer är det.
Mycket känslor är det.
Och det finns inga bättre alternativ.
Nu hoppas vi bara på att få ses i jul och det var en fröjd att höra att han faktiskt kvittrade i luren. Jag blir så rädd när jag hör den där matta rösten som han har ibland när flimret har gjort honom utslagen.

Min pappa är hopplös ibland - precis som jag - och världens världens bästa.

Arla morgonstund, typ

|

Lägenheten visade sitt bästa ansikte igår.
Samtidigt som jag deklamerade för massorna att jag troligen inte kommer att bo kvar till nästa års glöggmys som planerades till den 4 december. Välkomna!!

Så fin lägenhet, men efter att jag bestämt mig för att flytta så känns det så tydligt att detta var något som väntade på att bli gjort.

Efter att exmaken flyttade ut i maj förra året så har jag nästan fascinerats över hur LITE han sitter i väggarna. Jag har inte haft några sådana där bildminnen som man kan ha att få, "där brukade han sitta" eller "där gjorde vi det och det".

Så jag har kunnat inbilla mig att jag är fri.

Nu när jag tänker på att flytta och liksom stadfäst det med annons, så känns det så tydligt vilka drömmar och framtidsplaner som fanns i den här lägenheten. Livet som aldrig blev.

Och det skall bli spännande och gott att få sätta ner bopålarna på nytt och bygga på livet som blir, som ÄR.

Nu skall jag på julmarknad på skansen efter att igår ha fått årets första julklapp, ett paket med: en inträdesbiljett, en t-bane-remsa och 100kr till glögg.

-Julmarknaden blir inte detsamma utan dej, sa vännerna, till mig, som tvingats banga pga ekonomin. Jag var nära att börja gråta. Men kanaliserade om det till kramar. Och nu skall jag störta in i duschen så att jag vågar kramas med vännerna idag också!! :)

Ha en lika go dag som jag skall ha! :)

När alla vännerna gått hem...

| | Comments (2)

... blir det så tyst
... så ensamt.

Jag saknar så att ha någon som står kvar bredvid när alla andra ger sig av. Nån att le mot när sista gästen gått.

Alltid dessa kontraster som gör var sak tydlig.
Det var en trevlig kväll.

Och nu i tystnaden och ensamheten undrar jag hur det gick med pappa.

Det sista jag hörde i eftermiddags var att han skulle få elkonvertering. De ger alltså sån där elchock man ser i tv för att få hjärtat att skärpa till sig och slå normalt igen. Mamma kan mycket väl låtit bli att ringa bara för att skona mig eller för att hon inte vill störa när hon vet att jag har folk hemma. Och jag skäms för att det är först nu som jag kommer på att jag själv hade kunnat gå ifrån för att ringa under kvällen.

Jag tror att jag hade gjort det om jag haft nån påg på gång att gå och sms:a till eller så, men detta med pappa lyckades jag sjukt nog förtränga. Jag litar bara på att allt är bra. Och det är väl bra att man gör det, men samtidigt så vet jag vilken ångest det skulle väcka om jag suttit och gissat 80-talslåtar medan min pappa... (det outtalbara).

Schyssta jämförelser

|

Hon gör det igen...
Jämför sina egna "längs-vägen-fadäser" med det resultat som andra visar upp.

Men allvarligt talat så detta att se mig baka, det är så att Papphammar skulle framstå som en stabil kille med koll...

Om 3,5 timme kommer gästerna!!
Huga!! Vad gör jag vid datorn??

Balanser

|

Det är svårt att finna balanser.
I sakens natur ligger kanske det att man aldrig kan stå still eller hålla en linje och med det alltid vara i balans. Det gäller att parera och tillåta svängningar utan att få panik.

Pappa är på sjukhus igen, hjärtflimmer igen.
Det är nästan så att jag blir van.
Inte tror att det är allvarligt.
Men det är fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt.

Jag vill att min älskade älskade pappa far skall leva föralltid.
Det är så mycket som jag ännu inte fått ge honom.
Så mycket kärlek som inte är återgäldad.

Men också lite ett led i pappas väg att finna balanser.
Han har minskat på medicinen och nöjt konstaterat att han återvunnit sin tankevärd och sitt känsloliv. Han har kännt sig klar och levande. Han satt och jobbade (forskar inom naturvetenskap, så ett block, en penna och ett klart huvud är vad som fodras) en sväng i torsdagskväll innan flimret kom. Först en liten sväng och sedan på morgonen igen igår och då höll det i sig så att han har varit inlagd över natten.

Att fungera som man vill eller leva. Självklart vill man söka en balans där man kan få dem båda. Och så sitter jag här i mitt liv och tycker att det är självklart med hälsa, tankekraft och liv. Det finns inget självklart.

Allt är värt ödmjukhet och tacksamhet.

Vaknade stressad

|

Fridfullt vitt ute, sååå vältajmat inför kvällens glögg.
Och jag skall baka hela dan, vörtbröd och lussekatter.
Och städa och diska och göra mig vacker.
Det tar ju ett par timmar på varje grej och jag vaknade med stress. Hur får jag både GJORT och slappnat av samtidigt?

Det är en fråga som på nått sätt borde ingå i den där:
Lär dig livets stora gåta
älska, glömma och förlåta

Så om nån vill pyssla med att skriva om den till en lösning för den moderna människan i helgen så delge gärna resultatet. Själv kan jag klura ihjäl mig utan att lyckas LEVA svaret.

Bra skrivet

|

Hjalmar Söderberg lär ha skrivit att
Ironi är resterna av ett patos som har slagits i spillror

Det värsta jag vet...

|

Med undantag av alla former av onödigt lidande (vilket detta i och för sig är en form av) så är det värsta jag vet när man har skrivit ett mejl eller ett sms, lagt ner omsorg och tanke på vad som skall sägas och hur. Formuleringarna är personliga, med rätt nyans på känslorna och man liksom vill klappa sig själv lite på axeln för att man med en del möda faktiskt lyckats plita ner just exakt det man vill säga. och så... vad händer? jo, alltihopa försvinner in i teknikens oförståeliga vindlingar och vrår. Borta för alltid.

Och nånstans så tror man ändå att personen i fråga har fått meddelandet bara för att man själv tänkt så mycket på det. I själva verket har ju ingen annan än man själv sett det (med undantag av den trilskande mojjängdjävulen) och man inser att man måste göra om det om man vill ha sagt det, men det känns som att det inte kan bli lika bra igen och då lägger man lätt ner projektet och bakar negerbollar istället. Eller vad man nu brukar hitta på när man är tjurig.

Dum telefon. Dum telefon.
Behöver jag säga att det värsta just självupplevdes.

Girighet i Svenskan

|

De senaste mornarna har det varit nån märklig debatt om att det skulle vara ogirigare klimat inom bankvärlden om fler kvinnor satt i styrelserna.

Jag har INTE följt debatten.
Jag skäms.

Jag skulle faktiskt gärna vilja vinna en hel rad ekonomiska fördelar.
Jag tror kanske att jag inte skulle våga leva ut det, men jag VILL det. Det finns där som en del av mig långt därinne. Jag vill inte göra nått på nån annans bekostnad, vara omoralisk eller så, men tänk att få ÄGA. Kunna få allt man vill ha, förverkliga alla drömmar, ha alla möjligheter. Jag har en girig aptit på livet som gör att jag ofta mister hela stycket...

Så jag är kanske inte bara pank - jag är girig också.
Och med den girigheten så är jag dessutom okvinnlig, om jag får tro vad debattrubrikerna skriver om det som kanske borde vara min natur. Som kanske var min natur innan jag muterades av konsumtionssamhället. Eller vad det nu är som muterat mig bort från det fagra och väna väsen som jag som kvinna ÄR och kan bidra med i världen.

Min mjuka natur som till exempel en gång puttade ner ett bänklock i huvudet på en klasskamrat. Han fick det rakt på munnen, men så kan det minsann gå när man pajjar för dom som hoppar hopprep tänkte jag under hela frökens utskällning.

INGEN har kallat mig Linda Nightinggale hittills - och det med all rätt!

Brådis brådis

| | Comments (2)

Hela dan på jobbet idag så har jag varit utan tillgång till mejlande och internet. Det var en snabb promenad hem bara för att rusa in till datorn och blogga. Ordbajs har jag hört talas om och mundiarré, men vad är detta för nån avvart?

Jag var helt enkelt bloggnödig intill bristningsgränsen, men jag har inget att säga egentligen. Men sitter här ändå med fingrarna rinnande efter tangenterna i svettig lycka, medan hjärnan känner sig intellektuell och smart, men inte lyckas formulera ett enda vettigt ord. Känner mig som typ Zübeide borde göra hela tiden...

Straffa mig hellre än tyck synd om

|

Ibland undrar jag till min förfäran om jag inte skulle gilla en vecka med Hans Sheike...

Som när jag berättar att jag är typ pank och en vänlig själ till jobbarkompis erbjuder sig att låna mig pengar och jag nästan blir förtvivlad. Avsikten var inte att få hjälp. Avsikten var att nån annan skulle be mig sträcka fram mina skira (haha) akademikerhänder och samtidigt testa med en pekpinne ett par gånger i luften så att snärten ligger rätt.

Jag tror inte på aga eller hårda straff när det gäller någon annan än mig själv. Och jag känner mig som den lille provokatören i Dogville som sa "Titta vad jag är olydig nu! Du borde nog straffa mig!"

Det här får mig att tro att alltihopa handlar om en oförmåga att sätta gränser. Jag har pratat om råd och om att skapa strukturer på olika sätt ända sedan jag började blogga. Det är kanske detta med gränsdragning som är pudelns kärna. Det kniviga för mig. Gränserna blir hårda som f-n (rent ut sagt) eller totalt icke-existerande.

Jag tyckte om kommentaren från rabarberrabarber i gårdagens inlägg. Just för att det INTE var synd om mig, men att det går att förstå mig... det kanske var en överdrift att jag går att förstå sig på, men i alla fall kan nån känna igen sig i något som jag själv inte förstår.

Skall man nu avsluta med att säga att "NU skall jag JOBBA på det här",
eller skall jag runda av med "jaja, det är som det är"??

Imorgon kommer ca tjugo vänner hit och julmyser med mig.
En person med 20 vänner är inte fattig.

Ett allvarligt snack med bankdirektörn

| | Comments (1)

När jag var liten hade min pappa en bank. Låt oss kalla den Martinssonbanken (det e så nära man kan komma eftersom det var just det som farmor och farfar hette sin första vecka som gifta innan namnändringen gick igenom, till den nya tagna strebernamnet som jag gillar och identifierar mig med). Nåväl, när jag var liten så var Martinssonbanken en blomstrande bank, med mig och min bror som enda kunder och med våra insättningar av månadspeng och födelsedagspeng så kunde den ibland vara uppe i ett överskott på kanske totalt 1500 kronor. Blev det mer än så så fick vi ekonomisk rådgivning om att köpa premieobligationer.

Men så kom slutet av 80-talet. Vi vet ju alla vad det innebar i termer av överhettad ekonomi och för min egen del även pubertet. Bankens tillgångar minskade. 90-talets lågkonjunktur sammanföll med min hemifrånflytt. Och vad som orsakade vad låter jag bara osagt, men resultatet är att Martinssonbanken är konstant utan insatta pengar, däremot har det varit en hel del utlånat...

Bankdirektör C.R. Martinsson har en defekt i sin affärshantering. Han älskar sina låntagare (det har gått i arv, men nu ju jag bibliotekarie och inte bankdirektör) och vägrar ta ränta och vägrar ofta även ta amorteringar. Han lever i likhet med andra bankdirektörer helt utan känsla för bankens allvarliga roll som beskyddare och ansvarstagande förebild i ekonomiska sammanhang.

När jag nyss pratade med honom som privatperson så klagade han på att min julklappsönskelista var för kort. "Fundera mer!" sa han och på nått sätt låter det inte lika uppfodrande som "Gör om - gör rätt", men ändå...

Låt mig tala med direktören för Martinssonbanken sade jag myndigt. Man kan inte för sitt liv tro att jag är myndig som ens bloggar om sådana här i-landsproblem, men i alla fall...

Med direktören på tråden sa jag att jag inte trodde att herr bankdirektören var riktigt klok. Jag tror minsann att direktörn blandar in sina känslor i den här frågan sa jag.

Du behöver inse det faktum att det INTE är samma sak att understödja mina finanser som det var när farmor hjälpte dig med dina och mammas. Det var när ni var i småbarnsfasen i era liv. Jag har inte ens kommit till den ännu och om jag någon gång gör det så kommer jag tycka att det liv jag lever nu är i oförskämd lyx.

Sanningen är att mina pengar - även de jag lånar - går till att occationally leva ett dekadent liv i storstaden. Sitta på skybaren och smutta Martini och titta ut över stadens neon med ett sofistikerat blasé skrivet över pannan. Direktörn kanske inte vill inse det här, men direktörns fru (tillika min mor) gör det och hon gillar det inte, sa jag.

Nä, hon är strängare, sa pappa far. Och jag tror att han tycker om det. Jag tror att han tycker om att ha rollen som den generöse lekpappan. Självklart gör han det. Och en anledning till att jag inte har barn är delvis att jag är livrädd för den andra rollen, den rättrådiga regelmamman.

Sanningen är, fortsatte jag min egen sankskjutning, att jag gillar lyx. Jag är född i lejonets tecken. Det ligger i min natur. Det är en ren astrologisk fråga det här. Det handlar inte om känslor utan om vetenskap (detta kan både jag och pappa far le åt), men jag gick ihärdigt vidare i pratet om att jag vill att det skall vara guld, glitter, purpur, elegant, pampigt, praktfullt och glänsande. Överdåd.

- Du e som farmor alltså, sa pappa.

Hur skall jag förklara att jag behöver känna att jag kan och klarar att ta ansvar för min ekonomi när jag har så himla svårt för det och faktiskt inte KAN det och faktiskt behöver lära mig det?

Jag gör så gott jag kan, men jag är lik farmor hur jag än gör. Och jag är stolt över det. Och pappa älskade henne och hon finns inte längre bland oss. Och han älskar mig och jag finns. Hon hade ett hårt liv ensamstående efter farfars död och med två barn, jobbade hårt hela sitt liv, hade en liten slant undanlagd att hjälpa pappa med. Vad har jag? Inte ett problem i världen.

Men kärlek är att hjälpa - om det så kväver.
Och att uppfatta och uppskatta kärlek är att ta emot hjälpen till vilket pris som helst(?).

Andra kanske skulle säga att jag skulle njuta. Men jag kan inte.
Jag vill inte helt fräckt ta för mig av det här. Jag klarar inte silverfisk-livet. Jag VILL kliva in och ta ansvaret och ha befälet över situationen.

Jag vet inte om jag ens kan säga att det är nån uppfostrares fel att inte jag själv klarar detta med att finna ett ekonomiskt sinnelag, men vems felet är spelar i vanlig ordning INGEN roll. Felet finns - lös det.

Jag HATAR när jag inte har koll på läget och jag har inte det när det gäller ekonomi och det gör mig rädd. Och rädslan gör att jag nånstans är oerhört frestad att utnyttja Martinssonbankens vidlyftiga regler. Det handlar inte om miljoners miljoner... väl?

Inte till att börja med, men en tvåa på Fredhäll, en bil, en resa längs inka-leden, en ny garderob, spa-resor och helst en älskare att åka på romantisk herrgårdsweekend med (skulle kunna betala för både det ena och det andra om jag hade pengarna)... Because I'm worth it.

500:- kvar att leva på den här månaden. En julklapp av tre är inköpt.
Visst visst, det är csn-månad och jag köpte en ny vinterjacka (600kr, jag behövde en, min senaste varma vinterjacka är från 1987), men ändå, vad sjutton hände med pengarna? Latte för hela slanten? Martinibudgeten har bara varit 110kr. Jag har inte varit på bio, inte på teater, inte på konsert, jag har inte gjort någonting över huvud taget och ändå är det så... jag är ond och ansvarslös, men en på tok för stor silverfisk för att kunna kila in under nån tröskel. Det finns bara ett sätt att bli fri - sanningen.

Lika fruktansvärt varje gång. Men att se sanningen i vitögat är grunden till allt man kan göra för och med sig själv om man vill vinna positiva resultat. Det e fanimej så man känner hur trollet inom en spricker när man tar tjuren i hornen i sådana här obekväma historier.

Så fort jag får lön skall jag fixa en t-shirt med texten: osann och inkompetent. Jag gillar t-shirts. Denna kan få tjänstgöra som vår tids dumstrut. När jag har vänt trenden i mitt liv så kan jag ju skicka den vidare till nån som behöver den bättre. Återvinning och generositet och världsförbättring, det är fanimej bättre än vilket Kinderägg som helst.

Nyårslöfte

|

Jag brukar ofta vara ute i god tid, börja ladda och oroa mig tidigt, bara för att totalt ha glömt bort vad det handlar om när det verkligen gäller. Därav dagens tema: nyårslöfte.

Jag är ännu inte säker på vad jag skall satsa på under 2004. Och jag har ju -tack och lov- gott om planeringstid för att frossa i ÄLTANDE.

Tänkte under gårdagen att nästa år skall präglas av att jag kliver in i situationer mer än jag gör idag. Idag tar jag ett kliv tillbaka när jag känner mig osäker. Liksom avvaktar att bli framvinkad av nån rar konstapel i olika situationer. Allt som oftast saknas sådana konstaplar i tillvaron och jag oroar mig i onödan i brist på ett bekräftande uppmuntrande leende från omvärlden.

Nästa år skall jag vinka fram mig själv!
var tanken.

Så var jag på kvällspromenad i går med en väninna och pratade om livet, universum och allting i vanlig ordning. Och då sa jag att jag hade fått massa självförtroende den här hösten, vilket hon tyckte lät spännande eftersom jag mest bara pratat om hur jobbigt det varit med olika saker. =jobbet. Men jag sa att det som varit jobbigt hade med omständigheter och organisation att göra och inte med mig.

Sen var jag nära att svälja tungan. Och hon också.
Båda brukar vi ta på oss att det säkert är vi som har nån form av ansvar för situationen och har gjort fel när det känns fel. Detta var en ny kaxighet som gör att det knyter sig i magen. Och vi konstaterade att det var nyttigare för oss att se det så. På något sätt är jag rädd att inte vara tillräckligt självkritisk (haha, ett jätteproblem för mig!!) och bara vara hal och ansvarslös.

Vi kom fram till att nyårslöftet kanske skulle vara att vara betydligt mer silverfisk under 2004. Bara slinka undan och vara äckliga i största allmänhet.

I testartagen

|

Här är mitt resultat på Expressens Robinson-test:

25 RÄTT:
Lördagar 20.00 är helig tid för dig. Du svälter hela dagen, för att kunna leva dig in i deltagarnas situation.

Tja, man bör ju ta webbtest med en nypa salt.
Om man har alltså...
... annars funkar palmhjärta även osaltat.

Panta rei o allt det där.

|

När Niklas idag skriver om alternativ till att STOPPA, så slår det mig att det är just detta att stoppa som aldrig riktigt går. Det som finns finns. En del saker kan man glömma bort eller utrota, det HAR hänt i världshistorien, men det är nog trots allt lättare att bara öppna för andra kanaler och hitta andra färdvägar.

Själva kraften finns redan, flödet, energin, livet. You name it.

Man kan vända sig utåt eller inåt, uppåt eller nedåt, framåt eller bakåt.
Men att vara i stillhet innebär egentligen aldrig att vara helt still.
Att stanna innebär inte att man INTE gör någonting.

Det finns inte en enda atom i världen som står still.
Allt kanske inte har en tydlig riktning eller ett tydligt mål.
Men vad man än gör eller inte gör så HÄNDER det något.

Det är nog det jag gillar så mycket med begrepp som:
Att vara en del av lösningen istället för en del av problemet!

Och det jag mått så dåligt av under de år i mitt liv då jag satt mig själv på vänt.
Livet väntar inte på att jag skall vara på rätt humör för att använda det. Det går ändå.

Samtigt gäller det verkligen att ta till sig att man kan vila i det här flödet.

Att ha ändan bak är ett faktum för de allra flesta av oss och ändå så finns det inget som är så stressande som just den känslan.

Vissa faktum kvarstår hur man än gör.
Panta rei. Allt flyter. Slappna av.
Go with the flow. Eller kämpa lönlöst.

Och självklart är även detta inlägg mest en del av min inre dialog i lite rarare ordalag än det jag vanligen kör med. När jag pratar offentligt med mig själv som till exempel här på bloggen så låter det lite som ovan. När jag gör det mer informellt så låter det: Var glad nu för helvete!

Som p.s. kan jag inskjuta att problem ger 805 000 svenskspråkiga träffar på google, medan lösning endast ger 170 000. Här finns alltså lite att bita i för att skapa de 635 000 webbsidor med lösningar som krävs för att det skall bli balans i världen. Och eftersom jag ändå har tid över så kan jag ju ta på mig detta... Aj, nu var jag för snabb i min ivrighet att hjälpa till igen...

Jösses, vad pratsjuk o pladdrig jag blir när jag har för lite att göra på jobbet! :)

Lägg till/ta bort kanske

|

Jag har bestämt mig för att flytta under 2004.

Det är så läskigt så jag säger istället:
Jag tror att jag nästan har bestämt mig för att kanske flytta typ 2004.

Det är som om jag inte påbörjat processen förrän jag sagt det i fetstil.
Jag känner mig för svag för att ta beslut av den här typen. Jag är rädd.

Men jag vet att det är bra att kliva in och ta tag i saker, besluta sig för egentligen vad som helst och sedan köra på det helt målmedvetet.

Att ta beslut gör livet lätt.
Att tro på dem är gudagott.
Att tveka är fruktansvärt.
Att tvivla är helvetisk ångest.

Eftertanke är en sak.
En bra.
Förberedelse är en sak.
En bra.
Men för mycket och för lite skämmer allt.
Och måtta är en dygd jag inte har.

Nu har jag nämnt mitt flyttbeslut till några vänner och nu har jag skrivit det för världen. Nu kan jag inte undgå att inse att detta beslut finns. Jag insåg i morse att det egentligen inte spelar någon roll hur många kanske jag lägger till och hur många brasklappar, invändningar och motargument jag kan finna. Idén är redan född. Processen är redan igång.

But, sure babe, we can do this the hard way!

Träffade som sagt Steffanie härom dagen. Varje gång vi tänker på vår Stockholmsflytt så förvånas vi över oss själva. Det var så helt olikt oss. I alla fall olikt mig.

Jag bara: Äh, vi kör på detta!
Hyrde i maj 1996 ut lägenheten på paradisgatan från 1 sept och åkte SEDAN till Stockholm i juni för att se vart man kunde hitta nånstans att bo häruppe. Helt crazy! Noll koll på bostadssituationen i kungliga huvudstaden.

Men allt ordnar sig. Det gör verkligen det.
Ingen idé att oroa sig för allting. Världen ler faktiskt mot en om man bara vågar se den i vitögat. Men det är klart att man möter diverse andra kryddstarka ingredienser OCKSÅ längs banan.

Sedan kan jag inte säga att det där beslutet inte fick efterdyningar av VAD HAR JAG GJORT i typ 4 år innan jag accepterade att jag nu är här och först efter 6 år inser jag att jag trivs och efter 7 att jag är förälskad i Stockholm.

Nu när jag lärt mig att livet är helt utan garantier, så vet jag inte riktigt vad jag skall vara rädd för? Är det inte bara att go with the flow. Är det inte bara att rycka på axlarna i att "Det kändes rätt då" och låta det få vara så. Bra beslut eller dumma beslut. E det så noga? Det roliga är ju att LEVA.

Jag tror minsann att jag nästan övertygat mig själv i att man kan ta bort kanske och rent utav säga, med ett lätt gnagande tryck över bröstet men med euforiska fjärilar i magen:

Jag har bestämt mig för att flytta under 2004.

Jag är rätt! Världen är fel! (typ)

|

Nu har jag gjort ännu ett test och jag kan nu stolt säga att jag både vet vad jag håller på med OCH tycker att det är kul.

Alla rätt på ett test så här på morgonkvisten är ju inte heller fel!

Inte för att det hjälper helt, men i alla fall lite vad jag behövde för att byta humör/stämning efter att ha läst tidningen på morgonen och fällt tårar över de spår som den mördade taxichafförens mördare lämnar i världen. Vilka friheter en del tar sig på allas vår bekostnas då det är vår världsbild som förändras.

Det hände inte långt från där jag bor, men det är inte det. Tänk att få sin pappa mördad så här före jul och en vecka före hans födelsedag. Jag föreställer mig paket och presenter som man inte vet vad man skall göra med nu och en planerad fyrtioårsfest som får ställas in. Tänk att ringa de samtalen. Tänk att slänga eller lämna tillbaka de presenterna...

Och så den 10-åriga pojke som försökte hjälpa den blödande mannen... Vad hade jag gjort om jag var tio och en skjuten man ringde på dörren när jag var ensam hemma. Vilken situation, vilket minne att bära med sig - vilken chock.

Jag vill verkligen inte att världen skall vara sådan.

På något sätt behöver man finna en ödmjukhet i att det kan hända mig eller någon jag känner UTAN att för den sakens skull knäckas av det och uppleva världen som en hotfull plats där man måste bygga upp murar... Det är en konst. En levnadskonst.

Mitt horskop denna vecka

| | Comments (3)

"Grannar och vänner samlas till ett härligt kalas. Gå dit och njut och ha roligt. Var inte för kärleksfull, det kan missförstås. "

Och det stämmer ju att grannar och vänner är bjudna till mig på lördag.

Bra att jag fick veta att jag inte skall vara kärleksfull. Att bli missförstådd är nog det värsta jag vet. Så nu skall jag ta det säkra före det osäkra och ha en hatisk glöggkväll istället. Fortfarande nån som vill komma?

Mörkt

|

Jag kämpar tappert. Att vara trevlig och trivsam är mitt kall och det som ger existensberättigande, så jag ler starkt till och med mot det gråa täcket som skymmer solen och fullkomligt kväver oss med sin vilja att förmedla att det är IDIOTISKT att leva i Norden. Ge upp, försök inte ens att fungera normalt. Det vore övermänskligt.

Att äta frukost tillsammmans med någon i morse var en fröjd. Att det var som en kolsvart säck utanför fönstret gjorde liksom inget när man kunde tända ljus och mysa därinne.

När jag är själv på morgonen så får jag mer känslan att det KAN vara så att det varit ett kärnvapenkrig och att allt liv är utplånat och att det vore helt meningslöst för mig som ensam överlevande att gå upp ur sängen. Jag kan lika gärna ligga lite till, tids nog finns det saker att ta itu med och tids nog kanske piggheten kommer, så som det mesta som krävs av en människa dyker upp när det behövs. När nöden kräver det av oss. Men när det gäller att gå upp ur sängen när det fortfarande är mörkt ute så tycker inte jag att det går tillräcklig nöd på mig, där under täcket, för att jag skall få de där super-extra-krafterna att gå upp med. Låt mig bara gå i ide!

Hang-up

|

Jag har identifierat en av mina hang-ups i livet.
Det att man inte får lov att låta det gå ut över andra när man mår dåligt.

Självklart påverkas omgivningen och självklart kan man inte hålla allt inom sig som om man vore en egen ö som är obemärkt för världen, men för övrigt så anser jag att man MÅSTE bita sig lite i tungan ibland och vara lite mer än bara människa som följer sin känsla.

Att detta känns så självklart för mig att det inte skulle behöva formuleras i ord hjälper inte.

Det har inte varit självklart när jag växt upp. Det har varit något som jag slagits för och som jag nu måste brottas med mig själv kring i de sammanhang när jag inte är på topp. Och när det händer i min omgivning, väcker det bråte till liv, vilket gör att jag upprörs onormalt mycket.

Allt tycka synd om tar slut på nått sätt när nån vräker över sitt illamående på oskyldiga. Och det gör att jag samtidigt som jag blir ARG, känner mig helt psykopatiskt utan empatiförmåga. Och det är ju inget trevligt och trivsamt personlighetsdrag - så jag skäms för mig själv. Och allting snurras ihop till ett virrvarrigt nystan av blä.

Vajjert

|

Jösses vad jag tycker om mig själv när jag kommer upp på morgonen!
Och jag hade inte gjort det om inte Steffanie sovit över och börjat jobba i svinottan. Tack Steff!

Sov dåligt i natt, vet inte varför, men sov desto coolare när Steffanie började pyssla. Och sådär innan vaknandet så dök en rad spännande föreställningar upp. Jag ville ju komma upp och igång, men kände mig som ...

... en modell-lers-figur ur en tjeckisk film från 70-talet. (Barndomsminnena har då en tendens att dyka upp vid de mest udda tillfällen). Och min tanke var att jag bara behövde röra mig långsamt så skulle man kunna speeda upp det filmmässigt sedan, så att det skulle kunna se HELT VERKLIGT ut. Och då skrattade jag så att jag vaknade på riktigt.

(I drömmen hade Steffanie snörpt i sarkasm åt idén att få fart genom att koppla ihop saker, så som en centrifug och en toalett. Man kan undra exakt vad en sådan dröm skulle motsvara i Freuds huvud. Det vore väldigt äckligt att ge en toalett en centrifugfunktion.)

Jag tyckte att det var helt underbart att ha nån att prata igång mig på på morgonkvisten. Borde ha nattgäster betydligt oftare! ;)

Det här mår jag bra av!!

Bättre sent än aldrig?!

| | Comments (2)

Jag har behov av att få ut detta ur systemet...
Så jag bloggar om det fast jag borde gjort det förra veckan:

Förra torsdagen var det jättehärligt att koka fruksotgröten till Tacos "Putin' on the ritz". Det gjorde mig på gott humör. Kändes elegant och dekadent att klippa ner de torkade aprikoserna i takt till den kyliga musiken.

E-fm är en kanon-kanal det är bara så...

Dagen därpå lyckades inte riktigt den rätta känslan tajmas in på samma sätt då radiokanalen spelade Freestyles fantasi medan jag satt hjärtsnurpen och läste morgontidningen.

Det var om begravningen av den lilla spädbarnsflickan som hittades död för ett år sedan och som man inte funnit föräldrarna till ännu. Och därför avvaktat med att begrava och först nu begravt. Hon var 4 dagar gammal och man vet ingenting om henne.

På bilden såg man en begravningsentreprenör som bar den lilla lilla vita kistan i sin famn. Och i tidningsartikeln så intervjuades bland annat prästen. Och orden tror jag har fastnat i mig föralltid (men det återstår ju att se):

Hon var okänd för människor, men inte okänd av Gud.

Så litet liv, så ingenting i det stora hela. Och ändå...
Nu skall jag inte fälla någon tår över detta när jag sitter här och smygbloggar på jobbet, men det är starka känslor. Och så mycket som jag inte kan formulera i det att det kan vara så stort och så litet på samma gång. Så bortkastat och utan svar och ändå kanske just i det så nära, så betydelsefullt och så förvånande existensiellt.

Om ingen sett mig, om ingen känt mig, om jag inte fått betyda något för någon.
Om jag inte verkar komma någonstans ifrån och inte kommit någonstans på vägen...
Så är jag ändå värdefull.
Kan det verkligen vara så?

Ny vecka...

|

Igår var det första advent och jag som pratat hela veckan om att jag tänkte ta mig till nån kyrka - gjorde inte det. Kanske hade det blivit så om jag bestämt vilken och när lite tydligare.

Oftast är det just de otydliga målen som är svårast att uppnå, man hittar dem helt enkelt inte.

I alla fall så ägnades gårdagen istället åt att vara grinig som attan. Jag tror att det är den tiden i månaden när grinigheten är lite mer avancerad. Och då blir jag ännu grinigare för att jag är grinig trots att jag VET varför. Om jag förstår det så borde det försvinna eftersom jag vet att det är ologiskt. Men icke!! :(

Men men
Med hyvvävärk igår kväll och fortsättning i samma stil så här lite karaktärsdanande på måndagsmorgonen, så börjar i alla fall veckan...

Ny vecka, nya möjligheter.

Och det första som möter mig är Görans länk om vad det innebär att ha kontroll och/eller att förlita sig på Gud. Det fungerar gott att filosofera över ett bra tag. Tankar som man nästan tänkt, som sätts ord på. Och liksom det kom till mig som ersättning för en söndagspredikan, så ger det lite anslag till tankebana inför den här veckan.

Hade ett samtal i lördagskväll som kom in på vad frid är.
Drömmen att få känna det och att det känns som att man måste dö för att få känna det. Och jag sa att man kanske måste låta något av allt kämpande dö för att få känna det. Är det inte en lugn tillit det handlar om. Den man inte kan få om genom tron att den skall infinna sig om man bara hade... kunde... gjorde...