Vattendroppen finns

Promenaden gick som vanligt längs den omtalade sjön dit min kosa brukar gå...
Och den låg lugn och mörk mot allt det grå. Fukten hängde i luften och en del ramlade ner. Och blev ringar på vattenytan.

Och jag tänkte att det är så som jag tror att jag skall vara hela tiden. Vattendroppen som världen centreras kring. Den förändrar världen. Den som gör att något händer för alla de andra. Den som är handling. Den som syns.

Den som tydligast av alla finns.

Och jag tänker på alla vattendroppar i alla hav. Alla som inte syns. Alla som bara namnlöst bidrar till skapandet av en sjö, eller ett hav eller ett flöde. Hur kan de vara nöjda med att inte vilja mer?

Att försvinna i mängden.
Kanske är det inte att försvinna?

Att synas är kanske inte det samma som att betyda något för någon.
Farmen-Jannes snopp till exempel.
Jag skall inte vare sig beskriva eller analysera den, men allvarligt talat, inte blir det mer och bättre av att synas och fladdra i alla sammanhang?

Och kanske skall jag likna mig själv vid Farmen-Jannes snopp i någon verkligt märklig talande bild. Jag är kanske lika mycket Linda om jag bara ÄR. Utan att snurra runt min egen axel i 180 varje gång tillfälle ges.

För nog är det så även i det största av hav att varje vattendroppe har ett gäng nära grannar. Att den som står varje vattendroppe närmast också känner och är beroende av sin närmaste droppe.

Så även om man är anonym för en utomstående betraktare så finns man och betyder något. Det lilla sammanhanget är inte nödvändigtvis så litet.

Det kanske är okej att bara vara.
Det kanske inte är så bara att vara.
Det kanske räcker