Stressad jag?

Nu börjar jag känna mig lugn.
Nedräkningen har börjat och det har ordnat sig med jobb nästa år.
Jag har haft en obokad helg för första gången på oerhört länge. Och kompletterat det med att ha tre vardagskvällar obokade den här veckan och även nästa helg fri.

Jag tycker att det är ok att det inte är på topp nånstans.
Att jag gör saker sakta istället för helst igår...

När jag var hos doktorn förra veckan så frågade hon vad det var som stressade mig och jag kom inte på någonting. Jag är väl bara shåpig tänkte jag.

Sedan slog det mig att jag för två år sedan tog ett beslut att jobba halvtid för att gå ned i varv. Då hade jag jobbat natt i ett och ett halvt år och pluggat samtidigt och så där.

Efter det kom den chockartade skillsmässan(sån't tar en himla massa energi läänge; känslomässigt, men också att skapa ny vardag, ny trygghet och nytt hem), pappas oerhört dåliga hälsa 50 mil bort, mina studier som jag bara halkade mer efter i, mammas gråtfärdiga stressnivåer, mormors bortgång, jobb-bytet med oklar organisation och mitt tvång att jobba helger och kvällar för att kunna försörja mig.

Kanske är det okej att jag blivit stressad av detta?
Kanske är jag förlåten om jag sänker ambitionsnivån något.
Kanske är det ok att vara människa.
Att vara jag.
Att bara vara.