Sammanhang och mening

Hörde för en tid sedan talas om en spännande idé/tanke/föreställning som går ut på att man som individ är del i sin släkthistoria. Att man inte är oavhängig det sammanhang som man fötts in i. För att bli på det klara med det sammanhanget finns det särskilda kurser/workshops som man kan gå. Under dessa illustrerar man sitt släktsammanhang genom att rent fysiskt med hjälp av statister göra en uppställning av sin släkt. Hur nära placerar man dem, åt vilket håll är de vända, osv.

Med sina rötter visuellt framför sig så kan man se hur man sett världen, olika personligheter och olika frågor. Kanske har man sett en mosters problem med en annans ögon. Kanske kan man lättare förstå sina föräldrar när man ser det sammanhang som de finns i och framför allt givetvis sig själv och sin roll. Detta tyckte jag lät oerhört spännande och jag vill genast ge mig in på att göra något sådant.

De två nätterna som följde efter att jag hört talas om denna spännande tankegång drömde jag oerhört starka drömmar om mormor, farmor och farfar. Där deras sammanhang och mitt förhållande och min uppfattning om dem var väldigt tydliga. Ingen av dem är i livet idag, men deras närvaro i drömmen var så total att jah tyckte mig känna mormors hand i min även en stund efter att jag vaknat.

Hela den här tanken gör det lättare för mig att ta till mig den där tanken om arvssynd, som alltid gjort mig så arg tidigare. Jag har tyckt att det varit tillräckligt att hålla reda på och ta ansvar för det jag själv gör. Kanske är det begreppet synd som jag har svårast för egentligen, inte just arvedelen. Jag har velat vara ren och fri från de andras bagage. Hur mycket bagage kan man bära?

Men plöstligt känns det självklart. Det är inte att jag BÄR min släkts misstag eller lycka. Det är det att jag är en del av dem. De är en del av mig. Jag bär inte bara det fysiska DNA-materialet vidare, det finns andra ofysiska plan också i tillvaron. Jag bär ett arv, jag finns i ett sammanhang.

I Tyskland har det tydligen blivit oerhört tydligt då barnbarn till människor som gjorde avskyvärda saker under kriget inte kunnat stå ut med att leva vidare. I Sverige har vi inte en så påtaglig gemensam historia, här kan vi hålla allt på individnivå. Här i vår tid och kultur är vi nog ganska sammanhangslösa, rotlösa, meningslösa.

Om jag ser mitt sammanhang som en kortlek.
Så tror jag att jag behöver se till att jag är ett av essen.
Inte för att förhäva mig, utan för att jag faktiskt råkar spela huvudrollen i mitt liv.
Jag behöver tre närmaste vänner. Jag behöver kortlekens sammanhang, men jag kan bara vara del i sammanhanget genom att ta ansvar för det kort/den lott/den roll som är min.
Men för att kunna använda mitt ess på bästa sätt så behöver jag förstå hur hela sammanhanget ser ut. Förstå leken.

Om alla jag möter är som att möta en helt ny kortlek.
Ibland möter man någon som gett sig rollen av en tvåa eller en kung.
Ibland möter man dem som har helt oväntade kort i skjortärmen.
Ibland möter man dem som inte tror att det finns ett sammanhang för att de gömt sina kort väl, till och med för sig själva. Och tappar också stora delar av sin förmåga att spela.

Jag tror att vi alla söker någon form av visshet.
Varför har religioner uppstått? Varför försöker vetenskapen förstå världen?

Att ta sig tiden att stanna upp och prioritera tror jag är helt nödvändigt.
Att se till att ha ett ess tydligt för sig i sökandet efter visshet.
Gör att det inte längre handlar om visshet.
Med ett s så handlar det om vishet.

Så vill jag ha det i mitt sökande efter mening.
Och en mening behöver vi.
En galge att hänga sitt jag på.
Ett skellett och en kompass.
Något att stå på och stå för.
Istället hittar vi väl ofta något att stå i.

Har ägnat mycket tid, tankar, tårar, tro och tvivel åt att söka finna meningen.
Jag har trott att meningen skall vara formulerad som ett svar.
Och alla svar jag har hittat har kännts så slutna, så färdiga och stängda.
Ett tag trodde jag att det var så. Att det var en fålla jag skulle finna.
En famn, en hamn.

Men jag tror inte längre att det är så.
Jag tror att meningen inte är en fålla utan en äng.
En äng att springa på. Att blomma på. Att vara.

Så medan jag med skygglappar på jagat efter svaret har jag missat att det behövs frågor för att finna svar. Som i Douglas Adams guide-böcker. Svaret är meningslöst. Vad säger 42 om livets mening? Det är frågan som är hela poängen.

Det är frågan som är på ängen.
Det är frågan som är ängen att blomma på, att leva och vara.
Med ängen frihet.
Med frihet ansvar.

Och frågan kanske inte skall utläsas som en mening.
En mening med x antal ord och ett frågetecken.
En fråga kan ju också definieras som ett ärende.

För lite te i mitt liv.
Jag uträtar istället för uträttar.