Perfekt

Kan man vara nöjd när det inte är perfekt?

Hela frågan uppstod när väninnan och jag åt middag och delade en flaska rött. Vi pratade arbete och behov. Prestation och ambition. Vilja framåt. Utveckling. Sanning och vad man själv är och mår bra av. Ja, allt det där som är så trivsamt vanligt att prata om när vi ses på onsdagskvällarna.

Och jag har ännu en gång iakttagit att jag tänker på ett felaktigt eller i alla fall för mig själv skadligt sätt. Jag vill nämligen att det jag gör skall kännas meningsfullt och berikande ända in i hjärteroten. Och jag vill att det skall bekräftas av andra att det är så. Det verkar som om detta är den enda förutsättning som motiverar mig att arbeta, men den får mig å andra sidan att vilja otroligt mycket.

Väninnan sa "Att jobba är inte att göra superintelligenta saker hela tiden. Poängen är att få saker gjorda"

För mig är det inte så. Jag är kanske teoretiker? Visst vill jag få saker gjorda, men som sagt, jag vill också att det skall vara oerhört bra.

Som med min utbildning till exempel, nu är det flera som sagt att jag bara skall skicka in saker och få dem godkända och få allt klart på pappret. Men jag vill ju egentligen sätta mig in i, fördjupa mig och lära för livet. Det där är ett sengångarsätt givetvis, men ibland är senvägen den snabbaste!! Och nånstans så känns det som om allt annat är hafs och slarv. Vilket det ju också är. Men det är OCKSÅ en utbildning. Och jag förfäras och har gjort det sedan jag började plugga första gången 1991 över att jag verkar kunna få godkänt för vilken dynga som helst. Det måste tyda på oerhört låga krav inom universitetsvärlden, för jag är knappast nån übermensch (även om jag fnittrar belåtet om nån ser mig så).

En del kanske uppskattar att man kan slinka igenom lätt, men för mig är det ett ok. Jag tycker inte att mina universitetspoäng innehåller någonting att vara stolt över. Och jag skulle gärna kunna vilja känna mig stolt. Att jag mött ett hinder, överträffat mig själv, utmanats, antagit utmaning och övervunnit, med möda, svett och blod och tårar och allt det där. Det kallar jag en fil. kand värd namnet. Sådan är inte min. Avsätt tre år och en jävla massa te, kurslitteratur som man aldrig läst och kår-öl, så är du där liksom.

Enda utmaningen är att blunda för all ångest. Eller ta det ett steg längre och försöka gå igenom den med öppna ögon, leendes med utropet "looki looki, no hands!"

"Ju roligare jag tycker att det är desto mer perfekt vill jag att det skall vara. Därför får jag inget gjort. Tycker jag att det är tråkigt så vill jag inte göra det alls. Så då får jag heller inget gjort." sa vänninan ikväll.

Och vi konstaterade att man därför alltid kommer att vara oproduktiv. Och eftersom vi båda två faktiskt blir missnöjda till den grad att vi hatar oss själva när vi är oproduktiva så är det kanske så att man skall acceptera sitt självhat.

Men kul är det inte.
Och det är inte heller en känsla av det perfekta.
Och då känner man sig dessutom misslyckad.
Och så är det kanske dags för refrängen en gång till, bara för det:
Enda utmaningen är att blunda för all ångest. Eller ta det ett steg längre och försöka gå igenom den med öppna ögon, leendes med utropet "looki looki, no hands!"