Överseende och disciplin
Jag tror att jag har blandat ihop begreppen överseende och kärlek i mitt liv. De hänger ihop så starkt för mig så att jag allt som oftast tror att det är samma sak.
Problemet med detta är att jag - trots att jag faktiskt blivit riktigt bra (om jag får säga det själv) på att verka överseende - faktiskt inte ÄR det.
Älska sig själv?
Ja, det blir ju att överseende med mig själv.
Det kan vara positivt. Att inte haka upp sig och fastna i fördömanden och elände. Förlåta sig själv och gå vidare. Men det är inte bara bra.
För det innebär också att man, om man inte är aktsam, också låtsas att det inte betyder något vad man gör. Och att man låtsas att det man gör inte får konsekvenser. Överseelsen underlättar förseelsen. Den undergräver disciplinen.
Disciplin är också ett ord som jag har väldigt svårt för. Jag har sammanblandat det med fördömande. I min svart-vita antingen-eller-värld finns inte målmedvetet arbete, där nuet kan kräva något av en för att "senet" skall kunna belöna en.
För mig är diciplin att tysta det jag känner, tänker, lever och är. Så det är inte konstigt att jag är redo att hoppa upp på närmsta barrikad så fort ordet nämns. Men på vilket sätt gynnar det mig?
Jag kommer aldrig kunna älska mig själv om jag inte gör det bästa jag kan i varje givet ögonblick. Och i varje givet ögonblick är inte det bästa att tillfredställa ingivelsen i varje givet ögonblick.
Det förflutna är mitt jag.
Nuet är det enda jag äger.
Och i framtiden finns min vilja och mina drömmar och ambitioner.
Inget av det kan finnas om jag inte satsar på det.
Och nuet är min enda insats.
Att satsa nu för sen har jag aldrig gjort.
När jag hör om människor som alltid gör det så kan det skrämma mig.
Och imponera på mig - oerhört.
Men hur jag skall kunna satsa på det sättet förstår jag inte.
Jag blir bara ledsen när jag hör om sådana där test som gjorts med att sätta barn i ett rum, ge dem varsin gottpåse och säga att de skall vara därinne i x antal minuter. Och sedan se att en del äter sitt genast. Och under resten av tiden, får snabbätarna titta på hur mycket de duktiga barnen har kvar.
Jag är inte duktig.
Jag försöker ha överseende med det, men det hjälper inte.
Jag är fortfarande inte duktig.
Och jag inser att jag skulle komma längre på alla sätt om jag vore det.
Och jag vill långt.
