LYCKLIG!

När jag vaknade imorse så tänkte jag för mig själv.
"Jaha, nu börjar en ny dag, en dag av dynga!"
Det är väl sådant där positivt tänkande som det talas om.

Men så har det faktiskt varit helt okej.
Först fick jag besök på jobbet och bekräftelse i att jag faktiskt gjort nått vettigt de senaste månaderna. Det behövde jag. Jag är alltså lite duktig ändå! :)

När de gick så spelades "när alla vännerna gått hem" för min inre hörsel och jag kände mig bara tom och ledsen. Men efter lunch i gott sällskap och lite dagsljus så var det rätt okej igen.

Så frågade några jobbarkompisar om jag inte ville hänga med ut och äta om någon vecka. Och detta var första sociala steget utanför jobbet sedan jag började och eftersom jag inte jobbar på sammma avdelning som nån annan egentligen så hade jag inte förväntat mig detta. Så jag blev så rörd och glad för detta. Jag är alltså lite trevlig ändå! :)

Och så fick jag mejl om att nått från idrottsbloggen hade funnit ett sammanhang att användas i. Och så har jag alltså gjort nått användbart också! Hur mycket bekräftelse kan man få på en dag. Helt matt nu!

Och så på väg hem med ryggsäcken full av mat så tar jag plötsligt ett språng upp på ett ben på en k-brunn som jag var nära att bara passera. Och tänker ett namn innan jag studsar vidare i språnget. Förvånad och överumplad. Men sen spred sig leendet över hela det oväntade i det där hoppet som bara kom från ingenstans.

Och nu har jag lett stort och blinkat åt mig själv hela hemvägen.
"Jaså du Linda, e det på det viset... ;)"

Men jag har förstås tagit det allvarliga ur det och konstaterat att det förmodligen bara är en hormonrubbning i den naturliga cykeln.
Men det där retsamma leendet och det fåniga leendet som möter upp det har fortfarande inte släppt...

Kanske kan det bara få vara så här. Att jag helt enkelt känner mig lycklig.