Leka doktor

Jag känner igen den här känslan.
Brukar lugna den med mat.
När jag haft tillgång till det har jag även försökt med sex.

Men jag undrar om det varit så lyckat.
Hälsan blev inte godare av det förr,
så jag tror att det är dags för andra strategier.
Och plötsligt vet jag inte alls vad jag skall göra.

Avslappning har jag ordinerat mig.
Funderar på motion, men så känns det som om hjärtat sprängs när jag bara sitter utan att göra någonting så då kanske inte ett ta-ut-sig-pass fungerar, även om jag förstått att det är så som många hanterar sin stress. Det vore ett gott sätt att få ut spänningen ur kroppen. Men allvarligt talat. Det ÄR inte för att jag är lat som jag inte gör det. Jag VÅGAR helt enkelt inte.

Jag är inte mycket för att låta andra skriva mig på näsan.
Pratar gärna, lyssnar ibland och är samtalet öppet och förtroligt så kan jag ta in det som den andre säger om mig på ett positivt sätt. Så att gå till doktorn har inte kännts som ett alternativ. Vad kan dom säga som jag inte redan vet? Ge mig två praktiska tips på lösningar, men kom inte med en massa flum om vad som är bra i största allmänhet. Helst skall ju lösningarna vara det jag vill höra också...

Och jag kan säga att jag absolut inte kan ta emot det jag skulle vilja att de sa just nu. (=Sjukskriv dig i två veckor. Gå stärkande promenader och gör ingenting annat. Bara ta dagen som den kommer).

I alla fall så vill det faktiskt en del till innan jag söker hjälp, men det har jag faktiskt gjort nu. Var hos en sjuksköterska som gav mig telefonnummer till en läkare som jag kan ringa imorgon bitti. Blir det värre åk in akut, sa hon, annars skall vi se om vi inte kan få en tid imorgon för att ta EKG osv.

Jag frågade om mina ordinationer. Sa att jag gärna ville boka in en timme i mitt schema för att lösa problemet så att jag kan fortsätta som vanligt sedan. Och så log jag stort. Och hon sa:
"Lyssna på din kropp"

Och jag inser att det inte är någon som vill skriva mig på näsan. Att det inte är nån som vill ge mig regler som är trista. Jag vet att alla vill mig väl. Och att det bara är jag själv som står ivägen för att allt skall vara som ett enda smet-lyckligt paradis.

Så jag skall väl låta andra vara doktorer, men aldrig glömma att det är jag som är sista instans för läkarvetenskapens förmåga att hjälpa mig. Jag kan bevilja eller förneka. Jag kan ta emot eller slå ifrån mig.

Jag har ansvar för mitt eget liv.
Ingen annan kan göra något åt det.
Ingen annan kan skydda mig.