Kroppen

För mig pågår en process där jag lär känna min kropp.
Som faktiskt inte är något jag HAR.
Utan som är något jag ÄR.

Men ändå så tror jag att jag kan använda den som ett verktyg.
Och det är lätt hänt för den ÄR ett verktyg för att omvandla min energi till handling. Det är bara det att det inte är vilket verktyg som helst. Inte som en hammare som jag kan låta slamma igen oanvänd i en verktygslåda i ett par år och sedan funkar den precis som jag vill att den skall göra när jag plockar fram den igen.

Kroppen är också ofta en förlängning av vem jag är.
Den är annonspelare för de identiteter jag vill att andra skall tillmäta mig.
Men som sagt den är också ett uttrycksmedel för sådant som kommer längre inifrån. Kroppen är mitt jag i världen. Det som skiljer de levande från de döda.

När det gäller fysiska förutsättningar så har folk i alla tider velat och fantiserat om att klara mer. Survival of the fittest, visst, men också drömmen om att en gång kunna flyga...

Fysiska prestationer har den fördelen att de är mätbara. Vem hoppade högst? Vem lyfte tyngst? Vem sprang fortast?

Men hur är det med de psykiska? Och hur hänger de ihop?
Jag upplever just nu att kroppen skapar förutsättningar för de psykiska prestationerna också. Och att även de har förutsättningar och begränsningar.

Jag tycker inte om begränsningar.
Nej det är för svagt uttryckt.

Jag kan över huvud taget inte ta till mig att de finns.
Jag vill inte det. Jag vill leva i oändlig kapacitet och göra allt.
Inte välja bort något och inte missa något.

Det är bara det att varje gång jag ens tänker den tanken för tillfället, så blir det som ett järnband över hjärtat och jag tror att det skall implodera. Nånstans måste en ny väg skapas. Min kropp tycker inte att jag förtjänar den just nu.

Och den har rätt.