Känslotrams

Ett tag nu så har jag nästan bara fått bekräftelse i att det är okej att prata känslor. Folk har om inte lyssnat så i alla fall låtit mig hållas. Och det är nästan så att jag börjat undra vad jag fått det från att det skulle vara svagt och fult.

Men som en räddare och som ett svar på mina frågor finner jag svenskans kultursidor idag. En recension av Peter Kadhammars "Vägen till Bagdad" (som jag inte läst) som den jämförs med Åsne Seierstads "Hundra och en dag" (som jag inte heller har läst) och finner följande stycke:

"Kadhammar rör sig ledigare, på ett betydligt större territorium och nedlåter sig bara undantagsvis till att berätta för läsaren om hur han själv känner sig och mår." (Steve Sem-Sandberg recenserar)

Att nedlåta sig till att berätta om sina känslor alltså. Hugaligen. Jag fattar inte hur folk kan bete sig så lågt.

Drömmen är att fri från känslor kunna vara 100% intellektuell (nått för en t-shirt?) eller åtminstone förnuftsstyrd, förklara världen, bygga upp den på ett ett välplanerat sätt till den ultimata av världar. Civilisation, fjärran från trams och bjärta färger. Fjärran från störande känslor och relativa subjektiva aspekter på saker och ting. Fjärran från allt vad mänsklighet är och nära det som man skulle kunna vara om man bara arbetade mer fokuserat och målmedvetet.

Det märkligaste är att hur mycket jag än tar åt mig och ilsknar till över detta sätt att se på känslor, så kan jag inte säga att jag är helt ironisk. Tanken med bloggen jag skriver är kanske någonstans att en gång för alla få ur mig all goja och kunna göra nått vettigt sedan. Nått bestående, evigt och omvälvande. Nått fokuserat, smart och betongtrist. I nån slags teori att om jag fullkomligt pumpar in känslor i mitt liv före 35 så kan jag ägna de följande 35 åren åt ren dynga som gör att jag de 35 åren som följer efter det kan känna mig stolt över mitt värv och somna in i stolthet och harmoni, i ett sobert grått nattlinne och i stärkta vita lakan. En chock dock på eldbegängelsefirman när det märks att jag gömt fyrverkeripjäser i de glittriga underbyxorna...

Nånstans längst in finns de ju alltid de där känslorna ...
De stör visserligen, men kanske är det just det som gör dem till det allra bästa vi människor har. Vårt skydd mot våra egna ambitioner och mot vår vilja att leva för evigt och bygga upp revir kring våra jag, våra familjer, våra marker och våra länder. Tron, hoppet och kärleken som gör oss till det vi är. Alla har kanske inte alltid alla tre känslorna, men några procent hit eller dit har vi alla och jag tror att vi alla drömmer om att ha en otroligt stark känsla av tro, av hopp och av kärlek.

Imorgon - eller senare idag - kommer jag nog att nedlåta mig till att skriva mer om vad jag känner och hur jag mår!! :)

Hehe, jag må vara svag, men det är inte så att det inte kan vara en konst i sig. Svagheterna kan man köra över any day!! Det är mina styrkor som jag är riktigt rädd för.