Fyra rätters?
Lunchen jag åt idag var: "ben fri fläsk kotlett"
Jag vill inte på något sätt verka pettimeter-viktig, men allvarligt talat...
Jag känner ett liten strimma rök puffa ur öronen när jag ser sådant där.
Hur kan jag bota denna känsla utan att förtränga den?
En vacker dag kanske allt det jag förträngt och svalt exploderar med resultatet att en hel lunchrestaurang måste totalsaneras eftersom den täckts av ettrigt särskrivnings-slajm. Det blir ingen rolig historia.
(Kan jag åka dit för olaga hot pga detta blogginlägg??
Det är bara en menat som en sjuk människas rop på hjälp
OCH en ärlig varning till särskrivare som kanske tror att de kan fortsätta sitt brott utan att det får konsekvenser)
Jag vill inte på något sätt verka petimäter-viktig, men det stavas faktiskt så. Det fick jag lära mig så sent som i morse. Därför tar jag chansen att briljera här. :-)
Vänliga hälsningar
Niklas
Det gör du rätt i!! Då kan jag ju lära mig nått nytt idag jag också. :)
Varför är det så svårt att rätta andra, med sådana här saker. Det är ju BARA till hjälp. Jag borde ju sagt till på lunchrestaurangen. Istället skäms jag nästan över att jag lagt märke till felet, eftersom vi ju ändå alla fattar vad de menar.
Skulle ha lite svårt att agera språkpolis hos Fredrik Lindström och ta det på så stort allvar som det sett ut som en del av hans "poliser" gjort.
För mig kommer det nog ut i termer av:
"Det är inte så viktigt, MEN
............blablabla...... jävla oskick"
Att vi inte oftare säger till hänger kanske delvis ihop med att vi är rädda hur mottagaren ska reagera. Gränsen mellan hjälpsamhet och klagan kan uppfattas som mycket tunn. Ofta beror det på hur vi framför vårt "ärende".
:-)
Vänliga hälsningar
Niklas
Jag känner väl igen röken som puffar ur öronen...
blir tokig på särskrivning. Försöker vänja mig, det lär väl bli mer och mer... men usch!!!