Falla på plats

Märkligt att man måste falla
för att komma på plats.

Märkligt att det är så svårt att känna det självklara.

Så konstig känsla det där när någon annan tar en på allvar.
Jag reagerar med skam.
Har jag inte förstorat? Har jag inte gjort mig till? Är det verkligt värt att ta mig på allvar?

I botten kanske: Är jag värd att ta på allvar?

Hur mådde du, kan man fråga någon som varit hos doktorn.
Men det kan ju aldrig doktorn tala om.
Tvärtom så är allt avhängigt att jag kan förmedla vad som känns.
Och hur kan jag veta vad som är normalt.
Jag kan inte relatera till hur det är att vara inuti någon annans kropp (inte till 100%) så att jag kan säga om det är konstigt eller ej.

Läkarkontenta:
Jorå blodtrycket HAR gått upp igen.
Inte till katastrofhöjder, men dock. Uppföljning kommer göras.
EKG - inga problem att skåda.
Lyssnande med stetoskop - inget fel att höra.
Känslan som jag beskrev KAN ha med sköldkörtelobalans att göra.
Blodprover tagna.

Att röra sig trots att hjärtat känns som det skall sprängas är inte farligt.
Bara för att det känns så.

Det finns bara stress
och en lösning på det problemet:
Sluta stressa!

It's almost toooooooooo easy! :)

Så inga direkta symptom att lindra.
Att lindra kan tvärtom vara det som skapar symptomen.
Här gäller det att se sanningen i vitögat:

You want life,
but life costs
and you can start pay, right now
in sweat!

Och vart gränsen går mellan att vara onödigt och nödigt hård mot sig själv och mellan bejakande och förnekande av liv och lust kommer fortsätta att vara på tapeten.

Min kropp är ett känsligt instrument.
Jag kan inte leva som om det inte vore det. Och jag kan inte använda det så som jag hittills gjort för att njuta av de starka kickarna som finns i min fysik.

Det är som när Scandinavium satte in decibelmätare för att personalen behövde och ville ha kvar sin hörsel. Ett bra instrument. Bara det att det istället användes för visa hur högt upp på det varnings-röda man kunde komma. Det som skulle skydda var en kick att bryta.

Och så lever jag också.
Det är en kick att bryta.

Men det är fanimej inte klokt att leva så.
Bara det att det är så lättillgängligt.

Och livet så förgängligt....