En märklig tid - mitt liv

Jag kan inte skriva längre, märker i mina mejl att det blir särskrivningar och märkligheter hela tiden, som om hjärnan och händerna inte förmådde ha kontakt. Jag får korrekturläsa allt jämnt, sån't som bara flöt på i en onödigt oändlig sörja av rättstavade ord tidigare. Frustrerande.

Kopplade inte vad detta var.
Såg det inte komma.

Såg det jag ville se.
Som alltid.

Förkylningen, nedsatt immunförsvar. Och en oförmåga att ens tillåta mig vara sjuk. Jobbade på hela förra veckan trots att jag visste att jag borde...

Hjärtat känns konstigt också. Men det är säkert bara så där som man kan tro själv när man nojjar till sin tillvaro. Såg jobbet framför mig inte bara i drömmarna. T o m innan jag somnat, bara att blunda räckte. Ingen idé att skriva drömblogg, bara samma förvirrade bokhyllor att ta ställning till varenda dröm.

Det gäller att se vad som sker här i livet. Precis som det är. Utan omskrivningar och krusiduller. Se och styra upp. Det gäller att vara medveten om att det finns ett "själv" nånstans bakom känslor och allt tankevirrvar, en pilot som kan hålla sig kall i lägen då världen snurrar på för fort. Jag är inte fullärd. Jag ÄR allt för ofta mina känslor. Och ännu oftare ÄR jag min VILJA.

Oh, yeah! Gudarna skall veta (tja, de vet väl redan) att här är en kvinna som vill vara på topp jämnt.

Lite märkligt därför när jag plötsligt vaknade upp i fredagskväll på ett köksgolv i Skåne efter att ha svimmat av och under min svimningstid naturligtvis SORTERAT BÖCKER och nu även till hetsig hårdrocksmusik . Det var så att kompisen trodde att det var ett epilsepsianfall istället för en svimning eftersom jag låg och gnydde hela tiden. Och när jag vaknade hade jag så brått upp på benen igen att jag innan kompisen hann stoppa mig, flög upp med ett kabrak rätt in i ett skåp med huvudet. Fortfarande öm.

Att argumentera för en uppsatsfri höst var inte svårt efter detta.
Och efter en natt med ännu fler bokdrömmar så hade vi en HELT UNDERBAR HELG. Var ute och gick. Lyssnade på go musik. Lade Tarot-kort som sa ALLT. Var på en fantastisk middag med människor som jag inte kände innan (anspänning innan) men som jag efter en halv bag-in-box vin och en helkväll betraktar som riktigt riktigt goa vänner. Tror inte att jag gjorde bort mig värre än vanligt... ändå... Och så kunde jag sova gott och faktum är att jag inte ens var bakis igår. Sjöng och dansade och mådde bra. Sov på tågresan upp - ännu en boklös sömn!! (HURRA)

Och i morses var jag nervös att stressen skulle gripa tag i mig när jag kom till jobbet. Och ja, det kändes i kroppen.

Men nu är det ju en gång för alla så att jag lever i den bästa av världar och därför var det så väl tajmat att jag idag hade förstärkning och att vi fick gjort MASSOR.

NU finns inget att frukta.
Men jag skall inte säga att livet leker...
... för jag behöver nog gå ner en del ytterligare i varv...
(Och jag är faktiskt ganska rädd.)

Och därför skall jag nu tappa upp ett bad till mig... mums mums mums, vad gott det skall bli! :)