Den bästa veckan?
Vad som är den bästa tiden, den lyckligaste stunden, den mest minnesvärda dagen och den mest harmoniska perioden i livet är nästan omöjligt att säga.
För att man skall säga att det är NU, så kräver man oerhört mycket av perfekthet. Som när man pratar om paradiset som ett ställe där allt bara är kanonbra hela tiden och man snart inser att man skulle DÖ av tristess. Den lyckligaste dagen är kanske inte den dag då man bara skrattar och solen bara lyser? Det kanske inte ÄR den där dagen som Tomas Ledin sjunger om trots alltl - dagen då det inte finns ett moln så långt ögat kan nå.
Om det är kriterierna för en lycklig vecka så kan jag konstatera att den bästa veckan ännu inte har kommit i mitt liv.
När man ser tillbaka så är det ofta inte alls sådana här "inga moln"-kriterier som man finner. Det är inte molnen som skymmer solen som är hotet mot lyckan. Tvärtom ger det bara en kontrast som förstärker solens värme och lyskraft.
Det stora hotet mot lyckan är nog snarare att man ibland tvivlar på att solen över huvud taget finns och när man väl hittat in på det spåret så känner man inte solens värme och ser inte ljusets skicklighet i att locka fram all skönhet i naturens minsta vrå.
Den här veckan har varigt molnig som bara den på olika sätt, men jag måste konstatera att jag ändå inte kan låta bli att kalla detta för en fantastisk tid i mitt liv. Jag är mitt i livet, mitt i ett flöde som jag inte vet vart det leder. Jag vet inte mycket om framtiden, men var och varannan dag så berikas jag av nya tänkvärdheter, öppnade dörrar och fjäll som faller för mina ögon så att jag får nya perspektiv på allting.
Jag tvivlar inte på att allt kan bli bättre. Men jag tvivlar på att jag kan forcera fram det. När jag räcker ut min hand och presenterar vad jag vill ha och behöver så är det plötsligt där.
Det jag öppnar mig för - kommer till mig.
Det jag söker - finner jag
och det jag signalerar ut får jag tillbaka.
Det är ett fantastiskt samspel mellan individen och världen.
Och jag känner mig delaktig i det.
Det är så mycket obalans i min kropp och själ just nu, men mitt upp i alltihop så känner jag mig lugn.
Trygg.
Förtröstansfull och optimistisk.
Jag tror att det i mitt liv alltid kommer att ordna sig. Jag tror att jag kommer att kunna hitta guldkorn i vilken dynghög jag än hamnar och jag tror att jag kommer att kunna trivas med de svårigheter som kommer i min väg eftersom jag tycker om att lära mig saker om mig själv och om världen.
På något underligt fantastiskt sätt så fick jag födas som söndagsbarn och under en spännande stjärna. Världen är en öppen famn för mig och jag önskar att fler fick känna det så. För det är först när man känner det så som det ÄR så.
Men jag skall inte säga mer om detta nu. Det bästa är redan formulerat.
