Blä

Jag säger det rakt ut: Blä blä för mitt liv just nu.
Jag tänker på det i termer av karaktärsdaning och uppbygglighet. Det är utvecklande och jag lär mig sådant som jag tror att jag kommer att ha nytta och glädje av långt fram igenom.

Men ändå finns det där. Känslan att det är bläigt. Att jag inte alls VILL kliva in i det. Inte vill, utan bara vill slippa vara ensam.

Att nån skall kliva in i detta med mig. Ta hand om mig och be mig skärpa till mig. Finnas. Se.

Jag tror att det måste vara en person med tydliga gränser som jag inte kan manipulera och köra över. en som jag kan se och respektera.

Samtidigt är jag så fast i "Sixteen Candles"-modellen av drömman. Snygg och poppis, med självsäker smak, stil och ekonomi och inget annat för sig i livet än att typ dyka mig.

Jag tror inte att det är en person som skulle berika mitt liv i verkligheten. Jag tror att den som fattas mig är en person som så tydligt vägrar bekräfta allt jag gör och att det i sig är en bekräftelse att jag är sedd och hörd.

Men nu skall inte det här inlägget bli en kontaktannons.
Jag bara konstaterar att ibland känns det bara BLÄ att vara själv.