Avslöja mig!

Jag gjorde ett test igår som sa att jag på glädjeskalan hade 9.75 av 10.

När man får ett räkneexempel framför sig så här så var ett hett tips från min gamla mattelärare att ställa sig frågan "Är det rimligt?"

Om man ser till hur världen ser ut så är det naturligtvis inte rimligt att vara nästan maximalt glad. Om jag ser till vad jag anser att jag har kvar att lära och göra så är det inte heller rimligt att vara så här glad.

I många fall har jag känt att jag hoppas på att bli avslöjad.

En del känner sig ständigt hotade, en del har som strategi att vassast armbågar inte bara kommer först utan också har RÄTT att vara först. En del kan söka avstånd för att skydda sig själva.

Men jag har min glädje. Jag älskar alla som jag en gång skrattat med. Jag känner mig nära människor som gläds med mig och som jag kan glädjas med. Och jag tror på glädje som en överlevnadsstrategi även i de allra tuffaste tider.

Humor är en sak, ett sätt att säga allvarliga saker på ett mjukare sätt, ett sätt att över huvud taget våga säga något, ett sätt att avväpna och ett sätt att se på saker och ting. Men humor är inte det ända som finns i glädjen. Det är också en livskraft som finns i att välja att se saker med lite stängda ögon, skratta bort, omärkligt komma ifrån det känsliga ämnet, fly.

Jag kan inte önska mig svagare. Inte på riktigt.
Men jag önskar nog andra starkare.

Jag längtar efter att bli avslöjad. Att det där bakom skrattet skall synas.
Och jag längtar efter att kliva ut från det och ta mig själv på allvar.
Stå för saker. Vara vuxen och tråkig. Jag verkligen avskyr min tendens att skratta bort de mest viktiga saker i mitt liv. Där blir glädjen en black om foten ett alltför heltäckande och gott täcke att svepa in hela verkligeheten i.

Och kanske är det den längtan som också är mitt stora dilemma.
Jag vill att nån skall dra bort det skyddande täcket jag svept in mig i.
Se allt mitt jag.
Och älska det.

Och jag ler stort när jag skriver dessa rader, för jag tror inte att det kommer hända och jag sitter nu och låter fingrarna flyga på tangentbordet medan hjärnan desperat letar efter nått sätt att runda av detta med nått skojs, så att det inte blir sagt så tydligt. men det finns inte några omskrivningar.

Att känna mig älskad.
Mitt i allt det som är jag.

Det är för naket för att kunna skylas i skratt, glädje och leenden.
Visst kan jag ta ett par hoppsa-steg med allt mitt dallrande vibrerande jag, men faktum kvarstår. Jag är liksom precis alla andra ensam i grunden. Och jag flyr det mer än gärna. Vid varje tänkbart tillfälle.