Är inte kärlek att skydda?

Ganska ofta när det dyker upp nån tankegång eller nyhet eller företeelse som jag tycker är intressant, så funderar jag på vad en vän tycker/tänker/känner om det. Jag önskar så att han hade haft omständigheter som gjort att vi kunnat fortsätta att prata om saker och ting. Just nu känner jag det väldigt starkt för jag villl veta hur han hade agerat och resonnerat i den här situationen. Jag vet att han hade varit bättre på det än jag. Men kanske inte mått bättre av det?

Just nu har jag nämligen en annan kompis som är i en märklig situation som jag inte skulle vilja vara i. Och som jag inte heller kan göra något åt. Det plågar mig lite. Och det spelar liksom ingen roll att jag nynnar "live and let die" för mig själv, för jag skulle ändå vilja kliva in i situationen och ställa allt till rätta. Men det kan jag inte. Jag är för liten på jorden.

Är det så att det är fult att blunda och säga att "det är inte min sak!"
Det känns så kargt och känslokallt, men kanske är det inte det.
Kanske är den största kärleken till en medmänniska inte alltid att se till att skydda den. Kanske kan kärlek vara så plågsamt att det handlar om att hålla sig tillbaka och låta någon annan göra sina missar och ramla emellanåt. Men det är plågsamt som attan att stå bredvid och det gör ont i mig också.

Jag önskar ibland att jag hade sämre empatiförmåga. Det skulle underlätta många gånger. Men jag vet knappt vad jag skulle vara om jag inte hade den. Är det inte just den som gör mig till den jag är - till människa.