November 2003 Archives

Ja, jag erkänner!

|

Jag har sovit på saken och dessutom låtit det gå ett par extra timmar, så det är genomtänkt. Tiden inne att komma ut, ta ställning och erkänna. So here it comes:

Min ambition är att se VARJE tänkbart avsnitt av Robinson den här säsongen.

Jag vill sitta i tv-soffan och skälla på folk som beter sig som jag, om jag har tur, själv skulle gjort i samma situation. Jag vill kanalisera alla mina egna tillkortakommanden och få utlopp för all frustration.

Det har hänt att jag sagt dumma saker och om man vill klippa ut saker ur sammanhanget så är vi alla potentiella "bra tv"-personer. Men det är ändå underbart att kommentera deras kommentarer. Se deras reaktioner, försöka utyda tankar och känslor och röster.

Och hur fan kan man vara så dum att man ger sig in i ett sådant här tv-program om man är rädd för ohygienisk mat? Jag bara undrar. Även om man inte helt kan föreställa sig allt så kan man ju med en begränsad research i förväg ta reda på att det INTE finns diskmaskiner, inte kylskåp, inte oändligt med sötvatten, inte diskmedel och inte vakuumförpackad mat inom bästföredatum.

Om jag är en Robinson-wannabe?
Nja, jag tror inte att det skulle gynna min mjuka image. Med tanke på hur jävlig jag själv blir när min blodsockerhalt sjunker så gör jag mig nog bäst i tv-soffan...

Om man inte vill ha in en tunnelseende egocentrisk oempatisk argbigga, förstås. Det hade iofs kunnat bli "Bra tv", men jag tror inte att jag har lust att vara kvinnan som gav egoismen ett ansikte. Jag tror att jag bara skulle tänka på mig själv i alla sammanhang och sedan sitta vid biktkameran och gråta över hur ensamt det är... :) Och på så sätt även ge det patetiska ett ansikte.

Alternativt hålla en jättelåg profil och vara frustrerad och rädd hela tiden eftersom ingen är att lita på då alla spelar spel, medan jag vill vara sams och sjunga "We shall overcome" och visa att människan är i grunden god. Och de taggade skulle hata mig och jag skulle hata dem för hade jag bara varit bättre så skulle jag också vilja vara bäst. Men nu får jag sitta där och sjunga för det är den alternativa lösningen på vad de icke-fittest kan göra medan de andra survives.

Yiiiiiiiiha, men spelar det nån roll vad man blir känd FÖR, tänk vad mycket jag skulle kunna uppnå om jag bara fick lite uppmärksamhet... Öhhh, som att vara typ gästbartender...

Mognad och ordförråd

|

När det börjar bli dags att göra en resumé över bravaderna 2003, så skall jag inte glömma att det är året då jag började tycka att det känns naturligt att använda ord som praktisk, käck och behändig.

Det kan vara ett tecken på att jag börjar bli stor.
Men det finns annat som talar mot ...

De taskiga prioriteringarnas mästarinna

|

Har nu en skinande fin balkong, medan övriga lägenheten ser ut som bombat turkiskt horhus (vem stiftade det begreppet, egentligen?).

Men jag säger som Åkes chef: Du har ju hela helgen på dej!
Börjar bli sugen på kafferast...
Och till klockan 18 vill jag vara klar med julfejandet för då rings ju helgen in och jag får tända första ljuset - i nån ljusstake i källaren om jag inte hunnit plocka upp den! :)

Jag får fejja vidare. Hujadamej vad fint det skall bli när det är klart.
Jag vill gärna hinna möblera om lite också medan jag städar. Jag har nog hittills i mitt liv ALDRIG städat utan att samtidigt möblera om.

Men det säger mer om hur ofta jag städar än om hur ofta jag möblerar om...

Nästan perfekt

|

Rätt skoj tyckte jag att det är att någon har sökt på www.perfekt.se och då fått förslaget att de kanske menar www.perfekta.nu och så finns min blogg som en näraliggande webbplats.

Med ett leende på läpparna och den gamla goa sången
"Fan va vi e bra" nynnandes i huvudet skall jag nu krypa till kojs.

Känslotrams

| | Comments (1)

Ett tag nu så har jag nästan bara fått bekräftelse i att det är okej att prata känslor. Folk har om inte lyssnat så i alla fall låtit mig hållas. Och det är nästan så att jag börjat undra vad jag fått det från att det skulle vara svagt och fult.

Men som en räddare och som ett svar på mina frågor finner jag svenskans kultursidor idag. En recension av Peter Kadhammars "Vägen till Bagdad" (som jag inte läst) som den jämförs med Åsne Seierstads "Hundra och en dag" (som jag inte heller har läst) och finner följande stycke:

"Kadhammar rör sig ledigare, på ett betydligt större territorium och nedlåter sig bara undantagsvis till att berätta för läsaren om hur han själv känner sig och mår." (Steve Sem-Sandberg recenserar)

Att nedlåta sig till att berätta om sina känslor alltså. Hugaligen. Jag fattar inte hur folk kan bete sig så lågt.

Drömmen är att fri från känslor kunna vara 100% intellektuell (nått för en t-shirt?) eller åtminstone förnuftsstyrd, förklara världen, bygga upp den på ett ett välplanerat sätt till den ultimata av världar. Civilisation, fjärran från trams och bjärta färger. Fjärran från störande känslor och relativa subjektiva aspekter på saker och ting. Fjärran från allt vad mänsklighet är och nära det som man skulle kunna vara om man bara arbetade mer fokuserat och målmedvetet.

Det märkligaste är att hur mycket jag än tar åt mig och ilsknar till över detta sätt att se på känslor, så kan jag inte säga att jag är helt ironisk. Tanken med bloggen jag skriver är kanske någonstans att en gång för alla få ur mig all goja och kunna göra nått vettigt sedan. Nått bestående, evigt och omvälvande. Nått fokuserat, smart och betongtrist. I nån slags teori att om jag fullkomligt pumpar in känslor i mitt liv före 35 så kan jag ägna de följande 35 åren åt ren dynga som gör att jag de 35 åren som följer efter det kan känna mig stolt över mitt värv och somna in i stolthet och harmoni, i ett sobert grått nattlinne och i stärkta vita lakan. En chock dock på eldbegängelsefirman när det märks att jag gömt fyrverkeripjäser i de glittriga underbyxorna...

Nånstans längst in finns de ju alltid de där känslorna ...
De stör visserligen, men kanske är det just det som gör dem till det allra bästa vi människor har. Vårt skydd mot våra egna ambitioner och mot vår vilja att leva för evigt och bygga upp revir kring våra jag, våra familjer, våra marker och våra länder. Tron, hoppet och kärleken som gör oss till det vi är. Alla har kanske inte alltid alla tre känslorna, men några procent hit eller dit har vi alla och jag tror att vi alla drömmer om att ha en otroligt stark känsla av tro, av hopp och av kärlek.

Imorgon - eller senare idag - kommer jag nog att nedlåta mig till att skriva mer om vad jag känner och hur jag mår!! :)

Hehe, jag må vara svag, men det är inte så att det inte kan vara en konst i sig. Svagheterna kan man köra över any day!! Det är mina styrkor som jag är riktigt rädd för.

Fyra rätters?

| | Comments (4)

Lunchen jag åt idag var: "ben fri fläsk kotlett"

Jag vill inte på något sätt verka pettimeter-viktig, men allvarligt talat...
Jag känner ett liten strimma rök puffa ur öronen när jag ser sådant där.

Hur kan jag bota denna känsla utan att förtränga den?
En vacker dag kanske allt det jag förträngt och svalt exploderar med resultatet att en hel lunchrestaurang måste totalsaneras eftersom den täckts av ettrigt särskrivnings-slajm. Det blir ingen rolig historia.

(Kan jag åka dit för olaga hot pga detta blogginlägg??
Det är bara en menat som en sjuk människas rop på hjälp
OCH en ärlig varning till särskrivare som kanske tror att de kan fortsätta sitt brott utan att det får konsekvenser)

Tekniken utvecklar inte människan

|

För ett tag sedan traskade jag förbi Stureplan och den stora 3-satsningen på hörnet där. I butiken fanns stora skärmar där man fick se hur FANTASTISKT det är att man kan SE varandra samtidigt som man pratar. Och detta illustrerades med människor som verkade leka "sten, sax, påse" per telefon.

Kan man inte helt enkelt hålla käften om man inte har något att säga (kommer kanske inte från rätt person, men ändå)?? På något sätt tyder det väl på en stark ångest över sin egen ensamhet och ett sätt att se sig som en ö i ingenstans när man känner att man måste ringa upp nån om så bara för att ägna en halvtimme åt "sten, sax, påse".

Visserligen har detta med bildtelefon lockat ända sedan min första anblick av Hedvigs bildtelefon i "Från A till Ö", men ändå. Sten, sax, påse kan inte vara meningsfullt att betala pengar för. Det är ju den mest lätttillgängliga och tidsfördrivande leken i världen, förevigt förknippad med lillebror och bilsemester. Vore det inte roligare att leka det med en främling på t-banan om nu själva leken skulle få ett genombrott i hipp-faktor igen(?)?

Men det är ju som sagt inte så att tekniken utvecklar människan, utan tvärtom är det människan som utvecklar tekniken. För att det är så mycket behändigare på olika sätt, inte bara att leka "sten, sax, påse" utan också för allvarligare saker som i det här exemplet hämtat från vissteduatt.se :

" I Malaysia har en religiös domstol just fastslagit att det gick helt rätt till när en man nyligen begärde skilsmässa från sin fru via SMS."

All denna teknik för att kommunicera. I love it, men allvarligt talat förbättrade möjligheter är inte samma sak som förbättrad förmåga. Tekniken utvecklar inte människan, det måste vi göra själva.

Om vi inte kan komma på nån mackapär som...

Städning före ljus

|

I helgen är det första advent. Äntligen äntligen äntligen, skall man få fylla på med ljus i alla rum och alla fönster.

Nog vore det trevligt att ha städat lite först. Skurat golv så att det liksom byter doft. Torkat fönsterbrädorna så att de från källaren frisläppta tomtarna skall trivas. Ingen über-städung bara lite hyfsat välkomnande för julpyntet, typ, tänkte jag.

- Nej, jag brukar inte vara så noga, sa mostern i telefon förra helgen, bara fönstren är rena, för då lyser ljusen så mycket vackrare!

FÖNSTREN!!!!!!!!!!! tänkte jag i panik. Jag behöver väl inte flyttstäda för att tomtarna skall flytta in? Men nu känner jag mig lugn igen. Igår kväll var jag bland vänner:

- Låt dammtussarna vara kvar och kör ner tomtarna i dem. Det blir naturtroget som Stockholmssnö.
- Det gäller att hitta rena dammtussar utan hårstrån o sån't i, sa den andre.
- Kanske kan man spara år från år, som med vitmossan, funderade jag högt.
- Utveckla det konceptet, sa vännerna.

Kanske återkommer jag i frågan.

Bästa torsdagen

|

Vid första anblicken kan det verka jävligt trist och regningt och grått idag.
Men betänk att grå är en sober färg och att man kan samla ett par vänner utlysa officiell martini-dag och bege sig till Skybaren efter jobbet och fira dekandensens lov.

Jag har till och med fått ett par länkar sända till mig för att komma i rätt stämning. Livet är trots allt gott.

Felprogrammerad

|

Det är INTE tanken som räknas.
Det är INTE självklart att någon ser och bekräftar dig för att du försöker och att du menar väl.

Det ÄR så att man MÅSTE göra sig själv tydlig för världen.

Här sitter jag och förstår och känner igen känslan hos en som kallats mähä och som faktiskt är det. För på något sätt spelar ingenting annat någon roll. Det är hur man agerar som är det verkliga.

Hur realistiskt man ser på sig själv och sin insats, sin förmåga och sin kompetens avgör vilka situationer man försätter sig själv i. Och också den situation man sätter andra i.

Och man kan inte begära att andra skall ha överinseende.
Ingen skall behöva ta bråte för att jag mår dåligt över att jag inte kännt mig själv tillräckligt bra för att vara tydlig.

Det spelar ingen roll om jag är duktig eller ej.
Om jag har goda skolbetyg eller inte.
Om jag klarar allt eller inget.

Det viktiga är att jag ärligt kan se andra människor i ögonen och säga.
Detta kan jag, men detta kan jag inte.
Så här bra är jag, men inte en centimeter bättre.

Det är skönt.
Allt jag behöver veta är vad jag kan, vad jag vill och vad jag är.
Lätt som en plätt. :)

Stressad jag?

|

Nu börjar jag känna mig lugn.
Nedräkningen har börjat och det har ordnat sig med jobb nästa år.
Jag har haft en obokad helg för första gången på oerhört länge. Och kompletterat det med att ha tre vardagskvällar obokade den här veckan och även nästa helg fri.

Jag tycker att det är ok att det inte är på topp nånstans.
Att jag gör saker sakta istället för helst igår...

När jag var hos doktorn förra veckan så frågade hon vad det var som stressade mig och jag kom inte på någonting. Jag är väl bara shåpig tänkte jag.

Sedan slog det mig att jag för två år sedan tog ett beslut att jobba halvtid för att gå ned i varv. Då hade jag jobbat natt i ett och ett halvt år och pluggat samtidigt och så där.

Efter det kom den chockartade skillsmässan(sån't tar en himla massa energi läänge; känslomässigt, men också att skapa ny vardag, ny trygghet och nytt hem), pappas oerhört dåliga hälsa 50 mil bort, mina studier som jag bara halkade mer efter i, mammas gråtfärdiga stressnivåer, mormors bortgång, jobb-bytet med oklar organisation och mitt tvång att jobba helger och kvällar för att kunna försörja mig.

Kanske är det okej att jag blivit stressad av detta?
Kanske är jag förlåten om jag sänker ambitionsnivån något.
Kanske är det ok att vara människa.
Att vara jag.
Att bara vara.

Tre nallar o en vilsen brud

|

Vid min säng ligger min gamla nalle och tjänstgör som väckarklocka sedan batterierna i väckarklockan tagit slut. Och eftersom jag bytte mobil just för att batterierna var kassa så ligger den i princip på laddning hela tiden.
Vid min säng ligger min nya nalle "just in case" att nån skulle söka kontakt.
I min säng ligger ligger min gosenalle och myser i mina armar.

Och den vilsna bruden?
Det är jag.

Som varje morgon ställer klockan på PÅ TOK FÖR TIDIGT, i förhoppning om att jag skall vakna till mig och ha en gosig morgonstund med lite morgontidning, lite dans till e-fm, kanske småplocka lite, kanske komma iväg och simma före jobbet, diska upp lite, blogga lite, hänga upp lite tvätt.

Som varje morgon trycker på snooze typ 10 gånger. Såå trött att jag faktiskt hinner drömma en massa mellan varje snoozare.

Ambition och verklighet krockar ännu en gång i huvudet på Linda M.
Men en dag kanske jag blir en sån som faktiskt går upp en bra bit före sex och gör allt det där. Den dagen var inte igår, inte idag, men kanske, kanske imorgon ...

... eller kanske först den morgon klockan 05.30 när världen kan bevisa för mig att det ÄR dag. Nuförtiden syns det ju tydligt när man tittar ut att det är NATT då.

Vackrast i världen

|

Nej, detta är - rubriken till trots - inte ett inlägg om mig själv... :)

Istället skall jag citera ur den årsbok som Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande gav ut 1929:

"För något år sedan utlyste en tidning en pristävlan om bästa svaret på vad som var det vackraste i världen. Ingen kan förvisso överträffa förstepristagarens svar: Glimten i min moders öga. Den moderliga blicken är icke endast det vackraste utan också det värdefullaste i livet för barnet såväl för den stora mänskligheten. Den återspeglar godheten, osjälviskheten och sanningen samt lyfter sinnet upp från vardaglighetens snöda jäkt till naturlighetens rena luft. Så låtom oss försöka med öm varsamhet bevara denna livets ädlaste pärla! Ett konstlat liv kastar så lätt in skuggor i dess glans. Kvinnoemancipationen är i många stycken oförenlig med det subtilaste i kvinnligt psyke."

Haha, nu vet jag varför jag är så ond, självisk och lögnaktig. Det är för att jag inte är underdånig, inte är hemma och för jösse namn inte ens har uppfyllt det som jag är satt till världen för att åstadkomma - barn. Ingen modersglimt att hämta här inte.

Kompenserar det gärna med en och annan paljettklänning, om det skulle efterfrågas.

Ingen språkbegåvning direkt

| | Comments (0)

Jag är ingen språkbegåvning direkt, men jag är road av språk.
Och road i största allmänhet.

Som ett led i och en konsekvens av detta så har jag nu beställt hipp hipp från nätet.
Så den kommande helgen vigs inte bara åt adventsfirande, utan också åt språkkurs i skånska.

En välbehövlig sådan, då jag ju skall ta itu med min uppsats i vår och den skall skrivas tillsammans med en av skånelandets fagraste blommor. :)

Dessutom förlänger ett gott skratt livet och hipp hipp åstadkommer säkert en ökning med åtskilliga månader i mitt liv.

Och nu är det dags för hejaramsan:
Jobba, jobba, jo-o-bba!

Konserverade kråkor?

| | Comments (1)

Satt vid en reklamskylt på t-banan idag där det stod om en nässprej. Om man har mycket kråkor så kan det bero på att man har obalans i slemhinnorna i näsan, så istället för att pilla järnet så kan man gå till apoteket och få hjälp...

Det stod att nässprejen underlättade för slemhinnorna, men det som fångade mitt intresse var inte att den innehöll antioxidanter (nyttiga grejer) utan att man också i annonsen poänterade innehållet av ett naturligt konserveringsmedel.

Exakt vad i näsan är det som jag kan tänkas vilja konservera?
Spara för eftervärlden?

Nog för att jag alltid söker se det stora i det lilla, men är det inte lite väl...?

Jävligt oberoende

|

Idag har jag köpt glödlampor så att jag har ett litet förråd
och bytt ut en som var trasig.
Jag behöver ingen annan människa.
Jag är väldligt oberoende.

Och jag längtar såå efter att få lov att behöva nån igen.
Det hade varit gott.

Så märkligt det där att det skall låta fult och klängigt att behöva någon annan människa när vi alla vill känna oss behövda och få att ha en mening för någon annan människa.

Läste om Göran Rosenbergs nya bok där han är kritisk till vår tids anda kring självförverkligande och individualitet. Blir nyfiken på att läsa den.

Läste om kvinnofrid i en informationsbilaga till tidningen och det stod att det inte var någons ensak när någon blir slagen.

Och jag känner det starkt som en övertygelse inom mig. Ingenting är någonsin någons ensak. Visst finns det saker och ting som bara man själv kan ta tag i och lösa, men det är inte någonsin fel att bry sig.

Att bry sig för mycket är en fråga om vart man prioriterar att lägga sin energi.
Att andra tycker att någon lägger näsan i blöt är deras sätt att säga att de inte vill se eller ta tag i sin situation, i alla fall inte på samma sätt som den näsblötande skulle göra. Eller i samma ögonblick.

Och den som blötlägger sin snok i imponerande omfattning kan man väl misstänka flyr från sin egen byk, så man får styra kranen rätt emellanåt när man går för långt.

Vad som är rätt eller fel för någon annan kan vi aldrig med säkerhet veta.
Men att öppna oss för varandra som medmänniskor, tror jag, gör att vi kan lösa oändligt mycket mer än vad vi kan åstadkomma med murar. Och på så sätt skulle vi kunna frilägga en massa energi som mänskligheten skulle kunna använda till något bättre än idag. Vi är kreativa varelser. Det är den bakomliggande känslan som påverkar vad vi skapar.

Vi kan vara oerhört kreativa i destruktiva syften (man minns ju Hassan-sketschen om det räknas som mord om man råkar göra en ledstång strömförande, om vi inte vill hitta exemplen inom vapenindustrin förstås) och/eller kreativa i att ordna överraskningspartyn för varandra. Välj vart du vill lägga din energi!!

Men jag tror att man skall vara medveten om att vi också påverkas av var andra lägger sitt krut. Och därför tror jag att det är gott att kliva in mer i situationer och säga sanningar till varandra. Sanningen är mer förlösande än något annat. Och vi har alla tillgång till den!

We're in this together!!

Vi kan samarbeta på livets Robinson-ö eller förgöra varandra.
Vi har total potential i det mest grundläggande.

(Och i det sammanhanget kan jag inte låta bli att inskjuta att "Flugornas Herre" är en bra bok).

Vattendroppen finns

|

Promenaden gick som vanligt längs den omtalade sjön dit min kosa brukar gå...
Och den låg lugn och mörk mot allt det grå. Fukten hängde i luften och en del ramlade ner. Och blev ringar på vattenytan.

Och jag tänkte att det är så som jag tror att jag skall vara hela tiden. Vattendroppen som världen centreras kring. Den förändrar världen. Den som gör att något händer för alla de andra. Den som är handling. Den som syns.

Den som tydligast av alla finns.

Och jag tänker på alla vattendroppar i alla hav. Alla som inte syns. Alla som bara namnlöst bidrar till skapandet av en sjö, eller ett hav eller ett flöde. Hur kan de vara nöjda med att inte vilja mer?

Att försvinna i mängden.
Kanske är det inte att försvinna?

Att synas är kanske inte det samma som att betyda något för någon.
Farmen-Jannes snopp till exempel.
Jag skall inte vare sig beskriva eller analysera den, men allvarligt talat, inte blir det mer och bättre av att synas och fladdra i alla sammanhang?

Och kanske skall jag likna mig själv vid Farmen-Jannes snopp i någon verkligt märklig talande bild. Jag är kanske lika mycket Linda om jag bara ÄR. Utan att snurra runt min egen axel i 180 varje gång tillfälle ges.

För nog är det så även i det största av hav att varje vattendroppe har ett gäng nära grannar. Att den som står varje vattendroppe närmast också känner och är beroende av sin närmaste droppe.

Så även om man är anonym för en utomstående betraktare så finns man och betyder något. Det lilla sammanhanget är inte nödvändigtvis så litet.

Det kanske är okej att bara vara.
Det kanske inte är så bara att vara.
Det kanske räcker

Världens jobbigaste onge

|

Idag är en dag då jag bestämt mig för att inte boka in någonting.
Vaknade ganska sent och sedan segade morgonen iväg.
Gott, men också, frustrerande...

Tänkte att jag skulle komma ut en sväng.
Men uj uj uj vad det tog emot.
Som om det var ett barn inom mig som bara la sig på mage på golvet och tvärvägrade... Jag vill inte, jag vill inte.

Men skall du inte ta på dig overallen nu så att vi kommer ut, du brukar ju tycka att det är så roligt! säger en annan röst inom mig.

Men jag kniper ihop hela ansiktet till ett ilsket russin och skriker mellan sprända läppar och käkar att jag faktiskt inte har lust...

Nåväl, väl ute så dröjde det inte många steg innan ena ögat öppnades och sedan det andra också i en förvånad öppenhet. Det ÄR ju jätteskönt ute. Varför sa du inte det!!??

En meningsfull skada

|

Ingenting har en mening, men allt går att ge en mening.

Igår skar jag morötter som inte ville bli skurna utan smet så att jag blev det istället. Det är minsann inte lätt att packa flyttlådor när man inte har en fungerande "trampdyna" på tumspetsen!

Påminner mig om kompisen som sa att kroppen ger signaler och lyssnar man inte så skriker den högre och lyssnar man fortfarande inte så...

Och där avbröt jag henne med "... så dör man"

Och kanske har man ett par gånger på sig innan det går så långt. Nått mått av överlevnadsinstinkt finns ju. Men nog känns det som om det är en mening med att jag nu tvingas jobba på i lite makligt tempo och tänka på varje handgrepp... :)

Annars känner jag mig så lugnad efter läkarbesöket att jag är beredd att fortsätta att springa på i samma takt. Och det är kanske inte just det som är det rätta att göra...

Thank the Lord för jacket i tummen med andra ord.

Mer åt fler!
Nja, öh, det där var väl lite överdrivet kanske,
men ni hajjar,
hon har the spirit to keep on smiling! :)

Falla på plats

|

Märkligt att man måste falla
för att komma på plats.

Märkligt att det är så svårt att känna det självklara.

Så konstig känsla det där när någon annan tar en på allvar.
Jag reagerar med skam.
Har jag inte förstorat? Har jag inte gjort mig till? Är det verkligt värt att ta mig på allvar?

I botten kanske: Är jag värd att ta på allvar?

Hur mådde du, kan man fråga någon som varit hos doktorn.
Men det kan ju aldrig doktorn tala om.
Tvärtom så är allt avhängigt att jag kan förmedla vad som känns.
Och hur kan jag veta vad som är normalt.
Jag kan inte relatera till hur det är att vara inuti någon annans kropp (inte till 100%) så att jag kan säga om det är konstigt eller ej.

Läkarkontenta:
Jorå blodtrycket HAR gått upp igen.
Inte till katastrofhöjder, men dock. Uppföljning kommer göras.
EKG - inga problem att skåda.
Lyssnande med stetoskop - inget fel att höra.
Känslan som jag beskrev KAN ha med sköldkörtelobalans att göra.
Blodprover tagna.

Att röra sig trots att hjärtat känns som det skall sprängas är inte farligt.
Bara för att det känns så.

Det finns bara stress
och en lösning på det problemet:
Sluta stressa!

It's almost toooooooooo easy! :)

Så inga direkta symptom att lindra.
Att lindra kan tvärtom vara det som skapar symptomen.
Här gäller det att se sanningen i vitögat:

You want life,
but life costs
and you can start pay, right now
in sweat!

Och vart gränsen går mellan att vara onödigt och nödigt hård mot sig själv och mellan bejakande och förnekande av liv och lust kommer fortsätta att vara på tapeten.

Min kropp är ett känsligt instrument.
Jag kan inte leva som om det inte vore det. Och jag kan inte använda det så som jag hittills gjort för att njuta av de starka kickarna som finns i min fysik.

Det är som när Scandinavium satte in decibelmätare för att personalen behövde och ville ha kvar sin hörsel. Ett bra instrument. Bara det att det istället användes för visa hur högt upp på det varnings-röda man kunde komma. Det som skulle skydda var en kick att bryta.

Och så lever jag också.
Det är en kick att bryta.

Men det är fanimej inte klokt att leva så.
Bara det att det är så lättillgängligt.

Och livet så förgängligt....

Leka doktor

|

Jag känner igen den här känslan.
Brukar lugna den med mat.
När jag haft tillgång till det har jag även försökt med sex.

Men jag undrar om det varit så lyckat.
Hälsan blev inte godare av det förr,
så jag tror att det är dags för andra strategier.
Och plötsligt vet jag inte alls vad jag skall göra.

Avslappning har jag ordinerat mig.
Funderar på motion, men så känns det som om hjärtat sprängs när jag bara sitter utan att göra någonting så då kanske inte ett ta-ut-sig-pass fungerar, även om jag förstått att det är så som många hanterar sin stress. Det vore ett gott sätt att få ut spänningen ur kroppen. Men allvarligt talat. Det ÄR inte för att jag är lat som jag inte gör det. Jag VÅGAR helt enkelt inte.

Jag är inte mycket för att låta andra skriva mig på näsan.
Pratar gärna, lyssnar ibland och är samtalet öppet och förtroligt så kan jag ta in det som den andre säger om mig på ett positivt sätt. Så att gå till doktorn har inte kännts som ett alternativ. Vad kan dom säga som jag inte redan vet? Ge mig två praktiska tips på lösningar, men kom inte med en massa flum om vad som är bra i största allmänhet. Helst skall ju lösningarna vara det jag vill höra också...

Och jag kan säga att jag absolut inte kan ta emot det jag skulle vilja att de sa just nu. (=Sjukskriv dig i två veckor. Gå stärkande promenader och gör ingenting annat. Bara ta dagen som den kommer).

I alla fall så vill det faktiskt en del till innan jag söker hjälp, men det har jag faktiskt gjort nu. Var hos en sjuksköterska som gav mig telefonnummer till en läkare som jag kan ringa imorgon bitti. Blir det värre åk in akut, sa hon, annars skall vi se om vi inte kan få en tid imorgon för att ta EKG osv.

Jag frågade om mina ordinationer. Sa att jag gärna ville boka in en timme i mitt schema för att lösa problemet så att jag kan fortsätta som vanligt sedan. Och så log jag stort. Och hon sa:
"Lyssna på din kropp"

Och jag inser att det inte är någon som vill skriva mig på näsan. Att det inte är nån som vill ge mig regler som är trista. Jag vet att alla vill mig väl. Och att det bara är jag själv som står ivägen för att allt skall vara som ett enda smet-lyckligt paradis.

Så jag skall väl låta andra vara doktorer, men aldrig glömma att det är jag som är sista instans för läkarvetenskapens förmåga att hjälpa mig. Jag kan bevilja eller förneka. Jag kan ta emot eller slå ifrån mig.

Jag har ansvar för mitt eget liv.
Ingen annan kan göra något åt det.
Ingen annan kan skydda mig.

Kroppen

|

För mig pågår en process där jag lär känna min kropp.
Som faktiskt inte är något jag HAR.
Utan som är något jag ÄR.

Men ändå så tror jag att jag kan använda den som ett verktyg.
Och det är lätt hänt för den ÄR ett verktyg för att omvandla min energi till handling. Det är bara det att det inte är vilket verktyg som helst. Inte som en hammare som jag kan låta slamma igen oanvänd i en verktygslåda i ett par år och sedan funkar den precis som jag vill att den skall göra när jag plockar fram den igen.

Kroppen är också ofta en förlängning av vem jag är.
Den är annonspelare för de identiteter jag vill att andra skall tillmäta mig.
Men som sagt den är också ett uttrycksmedel för sådant som kommer längre inifrån. Kroppen är mitt jag i världen. Det som skiljer de levande från de döda.

När det gäller fysiska förutsättningar så har folk i alla tider velat och fantiserat om att klara mer. Survival of the fittest, visst, men också drömmen om att en gång kunna flyga...

Fysiska prestationer har den fördelen att de är mätbara. Vem hoppade högst? Vem lyfte tyngst? Vem sprang fortast?

Men hur är det med de psykiska? Och hur hänger de ihop?
Jag upplever just nu att kroppen skapar förutsättningar för de psykiska prestationerna också. Och att även de har förutsättningar och begränsningar.

Jag tycker inte om begränsningar.
Nej det är för svagt uttryckt.

Jag kan över huvud taget inte ta till mig att de finns.
Jag vill inte det. Jag vill leva i oändlig kapacitet och göra allt.
Inte välja bort något och inte missa något.

Det är bara det att varje gång jag ens tänker den tanken för tillfället, så blir det som ett järnband över hjärtat och jag tror att det skall implodera. Nånstans måste en ny väg skapas. Min kropp tycker inte att jag förtjänar den just nu.

Och den har rätt.

Oanvända nycklar

|

Jag strök förbi min bokhylla i morses.
Jag vet att de stått där alldeles för länge och ropat efter att jag skall läsa dem.
Jag vet att jag behöver läsa dem.
Jag vet att jag vill läsa dem.

Jag pratar om Erich Fromms tre böcker
Kärlekens konst
Flykten från friheten
Att ha eller att vara

När jag köpte dem för drygt tio år sedan tyckte jag om dem, jag tycker fortfarande om dem. Men jag har inte tagit mig tid att ta emot den vägledning i livet som jag känner att de utgör.

När har man tid för en revolution?

Och visst är det konstigt att inte förmå att ge sig det som man behöver.

Träd som är

| | Comments (1)

Har gått till jobbet längs min sjö och haft freestyle med antistress-kasett i öronen. Och jag förundrades över träden längs min väg.

Inte ett enda av dem hojtade:

Se vad jag kan - och headbangade
Ooooooooo-o-o-o-oooooooooo!!
Jag e e en bjö-örk se vad mycket energi jag har!

Inte en enda sa:
Jag har varit på en kurs i personlig utveckling och jag känner mig sååååååå mycket mer hel som björk nu!

Alla träden bara stod där och var.
Troget.
Självklart.
Följsamt.

Levande, men inte som kick.
Som varande
Som är

Inte ett enda träd sa att livet KRÄVER en fjäderboa och en paljettklänning.
Inte ett enda träd sa att livet skall vara roligt, bäst att skoja till det och göra MER av det.
Inte en enda sa sig ha en ambitionen. Alla bara var.
Ingen pratade i stora ord om att sikta mot stjärnorna och nå trätopparna, alla verkade liksom lugna i nuet och i "jag växer vidare här".
Inte en enda sa vad den hade för mål, alla bara verkade tillåta sig att växa i sin egen takt efter sina förutsättningar. Alla stod där och sa "Här står jag och duger"

Inte en enda verkade ha missuppfattat livet på samma sätt som jag.

Trendit trendit

|

Det är inte det att jag är oförmögen att se mina tillkortakommanden. Jag ser dem mycket väl. Det är bara det att jag inte kan fokusera dem. De är antingen ofantligt stora så att jag blir lamslagen, eller så fjuttiga att jag alls inte behöver ta hänsyn till dem.

Det är prestationen som ger mig ett jag. Att synas och höras i världen. Att göra, att bidra, att finnas.

Det är inte det att jag är mer sjuk i huvudet än någon annan. Det är inte det att jag behöver mer hjälp än någon annan. Det är bara det att jag är jävligt trendig. Och det är tufft att totalt utan samhörighet med någon annan spatta omkring i tillvaron, på jakt efter mer. Och behov att bevisa att man är värd det. Mer alltså. Lite mer. Lite till. Och ännu lite.

Tänk om jag bara skulle lägga mig och titta på molnen en stund. Ja, om jag gör det så är det bara för att kunna säga att: De' va' sååååååååååå avslappnande och jag låg i säkert typ FEMTON minuter och jösses alltså, jag menar ba, vadå alltså, herregud, så ja ba, wow liksom. Helt avslappnad alltså. Inte klokt va?


-
Men det är väl som det sägs. Det kostar att ligga på topp. Och jag vill ta springnota, tycker faktiskt rätt synd om min kropp just nu. Som en spänd fjäder. Och jag hör den väsa sammanbitet från mungipan. Gör nått åt det här annars lägger jag mig fanimej bara ner och dör!

Och jag jollrar tillbaka som i förbigående:
Hallå? Prio ett eller? Skall kika på det. Har inte filofaxen med mig, nån gång nästa vecka kanske? Kan inte jag återkomma till dej?

Och det lugna svaret som ekar dovt. Don't call me, I call you!

Och så nu när jag känner att detta inlägg närmar sig sitt slut så vill jag ogärna att det skall verka så allvarligt och tungt. Jag avslutar därför med den sångstrof som först trängt sig fram innanför pannbenet på den här gunstig fröken:

"It's now or never!"

Och så när jag korrekturläst så kommer plötsligt en annan sång fram.
Den gör ofta det,
ett men från min tid som scout:

"Trampa på gasen
och lätta ankar
sätt in under pannan
en två tre
för svallande segel
och fyllda tankar
dra vi ut
dra vi ut
drar vi ut på äventyr!"

En märklig tid - mitt liv

| | Comments (1)

Jag kan inte skriva längre, märker i mina mejl att det blir särskrivningar och märkligheter hela tiden, som om hjärnan och händerna inte förmådde ha kontakt. Jag får korrekturläsa allt jämnt, sån't som bara flöt på i en onödigt oändlig sörja av rättstavade ord tidigare. Frustrerande.

Kopplade inte vad detta var.
Såg det inte komma.

Såg det jag ville se.
Som alltid.

Förkylningen, nedsatt immunförsvar. Och en oförmåga att ens tillåta mig vara sjuk. Jobbade på hela förra veckan trots att jag visste att jag borde...

Hjärtat känns konstigt också. Men det är säkert bara så där som man kan tro själv när man nojjar till sin tillvaro. Såg jobbet framför mig inte bara i drömmarna. T o m innan jag somnat, bara att blunda räckte. Ingen idé att skriva drömblogg, bara samma förvirrade bokhyllor att ta ställning till varenda dröm.

Det gäller att se vad som sker här i livet. Precis som det är. Utan omskrivningar och krusiduller. Se och styra upp. Det gäller att vara medveten om att det finns ett "själv" nånstans bakom känslor och allt tankevirrvar, en pilot som kan hålla sig kall i lägen då världen snurrar på för fort. Jag är inte fullärd. Jag ÄR allt för ofta mina känslor. Och ännu oftare ÄR jag min VILJA.

Oh, yeah! Gudarna skall veta (tja, de vet väl redan) att här är en kvinna som vill vara på topp jämnt.

Lite märkligt därför när jag plötsligt vaknade upp i fredagskväll på ett köksgolv i Skåne efter att ha svimmat av och under min svimningstid naturligtvis SORTERAT BÖCKER och nu även till hetsig hårdrocksmusik . Det var så att kompisen trodde att det var ett epilsepsianfall istället för en svimning eftersom jag låg och gnydde hela tiden. Och när jag vaknade hade jag så brått upp på benen igen att jag innan kompisen hann stoppa mig, flög upp med ett kabrak rätt in i ett skåp med huvudet. Fortfarande öm.

Att argumentera för en uppsatsfri höst var inte svårt efter detta.
Och efter en natt med ännu fler bokdrömmar så hade vi en HELT UNDERBAR HELG. Var ute och gick. Lyssnade på go musik. Lade Tarot-kort som sa ALLT. Var på en fantastisk middag med människor som jag inte kände innan (anspänning innan) men som jag efter en halv bag-in-box vin och en helkväll betraktar som riktigt riktigt goa vänner. Tror inte att jag gjorde bort mig värre än vanligt... ändå... Och så kunde jag sova gott och faktum är att jag inte ens var bakis igår. Sjöng och dansade och mådde bra. Sov på tågresan upp - ännu en boklös sömn!! (HURRA)

Och i morses var jag nervös att stressen skulle gripa tag i mig när jag kom till jobbet. Och ja, det kändes i kroppen.

Men nu är det ju en gång för alla så att jag lever i den bästa av världar och därför var det så väl tajmat att jag idag hade förstärkning och att vi fick gjort MASSOR.

NU finns inget att frukta.
Men jag skall inte säga att livet leker...
... för jag behöver nog gå ner en del ytterligare i varv...
(Och jag är faktiskt ganska rädd.)

Och därför skall jag nu tappa upp ett bad till mig... mums mums mums, vad gott det skall bli! :)

When in doubt

|

When in doubt
Add make-up

Föresatser

|

"Vägen till helvetet är belagd med goda föresatser... En farlig sats, därför att den innehåller en hel del sanning men ännu mera lögn. (...)

Visst kan det gå galet för den som är uppfylld av goda föresatser. Men - det kan aldrig gå bra för den som struntar i goda föresatser!

Om man vill nå ett mål - vill riktigt, riktigt, så helt enkelt slår man sig i backen på saken. Jag ska klara Hermodskursen i engelska före midsommar. Jag ska klara tiden för guldmärket på skidor i vinter. Jag ska visa att nutidens ungdom är bättre än vad tanter av båda könen suckar... Och du kan skriva upp att första villkoret för att du ska komma dit du vill just är bergfast föresats. Det är ju själva starten. Och en god start kan ofta vara en halv seger.

Men halvdana, slappa, likgiltiga, ryggradslösa människor kan haka sig fast vid de här farliga orden: vägen till helvetet... De få liksom stöd för sin slapphet däri. Ja, slagordet blir till hyende under lättjans last. "

Det här citatet hittade jag i Samuel Norrbys "Rakt spår" från 1949. Jag vet att de flesta sådana här citat numera hamnar på idrottsbloggen. Men just detta kändes så helt i linje med tidigare inlägg om vad jag vill uppnå, om man kan uppnå allt man vill och om det inte trots allt är lite av ett helvete att vilja så mycket här i livet, även om det också är det som gör en levande! :)

Dessutom är det en bra inledning på helgen som skall komma att hamna i antingen D-uppsatsens eller förlustelsens tecken. Det återstår att se vilket. Jag skall i alla fall om ett par timmar bege mig till min uppsatskamrat i Skåne.

Å så två ordspråk

|

Ingen vind är gynnsam för den som inte vet, vilken hamn han skall till.
(Montaigne)

Okunnighet är inte en så stor skam som ovillighet att lära.
(Engelskt ordspråk)

Dagens dikt av Josef Recla

|

Was du für dich behälst,
hast du bereits vorloren,
was du verschenkst,
is dein für immer

Jag anade att detta var en dikt i min smak, så jag tog lite hjälp med översättningen och kan bara säga att känslan bestod även på svenska:

Det du behåller för dig själv
har du strax förlorat,
Det du skänker bort
är ditt för evigt

Lärarstrategi

|

En lärare på Burgårdens samläroverk citeras i skolans minnesskrift från 1965:
"Jag anser mig ha misslyckats med en lektion, om inte mina elever har skrattat åtminstone var sjunde minut."

Perfekt

| | Comments (1)

Kan man vara nöjd när det inte är perfekt?

Hela frågan uppstod när väninnan och jag åt middag och delade en flaska rött. Vi pratade arbete och behov. Prestation och ambition. Vilja framåt. Utveckling. Sanning och vad man själv är och mår bra av. Ja, allt det där som är så trivsamt vanligt att prata om när vi ses på onsdagskvällarna.

Och jag har ännu en gång iakttagit att jag tänker på ett felaktigt eller i alla fall för mig själv skadligt sätt. Jag vill nämligen att det jag gör skall kännas meningsfullt och berikande ända in i hjärteroten. Och jag vill att det skall bekräftas av andra att det är så. Det verkar som om detta är den enda förutsättning som motiverar mig att arbeta, men den får mig å andra sidan att vilja otroligt mycket.

Väninnan sa "Att jobba är inte att göra superintelligenta saker hela tiden. Poängen är att få saker gjorda"

För mig är det inte så. Jag är kanske teoretiker? Visst vill jag få saker gjorda, men som sagt, jag vill också att det skall vara oerhört bra.

Som med min utbildning till exempel, nu är det flera som sagt att jag bara skall skicka in saker och få dem godkända och få allt klart på pappret. Men jag vill ju egentligen sätta mig in i, fördjupa mig och lära för livet. Det där är ett sengångarsätt givetvis, men ibland är senvägen den snabbaste!! Och nånstans så känns det som om allt annat är hafs och slarv. Vilket det ju också är. Men det är OCKSÅ en utbildning. Och jag förfäras och har gjort det sedan jag började plugga första gången 1991 över att jag verkar kunna få godkänt för vilken dynga som helst. Det måste tyda på oerhört låga krav inom universitetsvärlden, för jag är knappast nån übermensch (även om jag fnittrar belåtet om nån ser mig så).

En del kanske uppskattar att man kan slinka igenom lätt, men för mig är det ett ok. Jag tycker inte att mina universitetspoäng innehåller någonting att vara stolt över. Och jag skulle gärna kunna vilja känna mig stolt. Att jag mött ett hinder, överträffat mig själv, utmanats, antagit utmaning och övervunnit, med möda, svett och blod och tårar och allt det där. Det kallar jag en fil. kand värd namnet. Sådan är inte min. Avsätt tre år och en jävla massa te, kurslitteratur som man aldrig läst och kår-öl, så är du där liksom.

Enda utmaningen är att blunda för all ångest. Eller ta det ett steg längre och försöka gå igenom den med öppna ögon, leendes med utropet "looki looki, no hands!"

"Ju roligare jag tycker att det är desto mer perfekt vill jag att det skall vara. Därför får jag inget gjort. Tycker jag att det är tråkigt så vill jag inte göra det alls. Så då får jag heller inget gjort." sa vänninan ikväll.

Och vi konstaterade att man därför alltid kommer att vara oproduktiv. Och eftersom vi båda två faktiskt blir missnöjda till den grad att vi hatar oss själva när vi är oproduktiva så är det kanske så att man skall acceptera sitt självhat.

Men kul är det inte.
Och det är inte heller en känsla av det perfekta.
Och då känner man sig dessutom misslyckad.
Och så är det kanske dags för refrängen en gång till, bara för det:
Enda utmaningen är att blunda för all ångest. Eller ta det ett steg längre och försöka gå igenom den med öppna ögon, leendes med utropet "looki looki, no hands!"

Det är som det är

|

Jag vill inte på något sätt säga att jag gett upp eller slutat att leva eller vara på väg, men det är ändå oerhört skönt att vara teflon emellanåt.

"Sure thing, saker kunde varit annorlunda!"
Men nu är det som det är.

Och det går liksom lättare att luta sig tillbaka
och andas med magen,
när man ser det så. Och det är ju också värt en del...

Är inte kärlek att skydda?

|

Ganska ofta när det dyker upp nån tankegång eller nyhet eller företeelse som jag tycker är intressant, så funderar jag på vad en vän tycker/tänker/känner om det. Jag önskar så att han hade haft omständigheter som gjort att vi kunnat fortsätta att prata om saker och ting. Just nu känner jag det väldigt starkt för jag villl veta hur han hade agerat och resonnerat i den här situationen. Jag vet att han hade varit bättre på det än jag. Men kanske inte mått bättre av det?

Just nu har jag nämligen en annan kompis som är i en märklig situation som jag inte skulle vilja vara i. Och som jag inte heller kan göra något åt. Det plågar mig lite. Och det spelar liksom ingen roll att jag nynnar "live and let die" för mig själv, för jag skulle ändå vilja kliva in i situationen och ställa allt till rätta. Men det kan jag inte. Jag är för liten på jorden.

Är det så att det är fult att blunda och säga att "det är inte min sak!"
Det känns så kargt och känslokallt, men kanske är det inte det.
Kanske är den största kärleken till en medmänniska inte alltid att se till att skydda den. Kanske kan kärlek vara så plågsamt att det handlar om att hålla sig tillbaka och låta någon annan göra sina missar och ramla emellanåt. Men det är plågsamt som attan att stå bredvid och det gör ont i mig också.

Jag önskar ibland att jag hade sämre empatiförmåga. Det skulle underlätta många gånger. Men jag vet knappt vad jag skulle vara om jag inte hade den. Är det inte just den som gör mig till den jag är - till människa.

Test igen

|

Denna gång följde jag Stationsvakts exempel och tog reda på vad jag skulle vara för någon groda, om jag var en groda. Mycket intressant:

I'm a Golden Mantella Frog!
These frogs occur in several colour forms, each confined to very small locations within the eastern quadrant of Madagascar. They like their habitat with temperatures around 68 - 70*F and high humidity. This species is very showy in captivity preferring elevated positions out in the open. Males are generally smaller, slimmer and more angular in build than females and not as vocal as other species of mantellas. Females can produce eggs at a rate of once every two months given proper care.

What kind of Frog are you?

Tro inte på allt du tänker...

|

Ibland är man plötsligt där igen.
Man vill gå med steg som HÖRS och axlar tydligt hängande och när man kommer fram till köket så skall mamma eller pappa stå där och greja med nått och man säger: "Maaaaaaaaaammmmmmaaaaaaaaaaaa, jag har inget att gööööööööööööööööööööööööööööööööööööraaaaaaaaaaaaaaa", medan man låter huvudet falla bakåt, rynkar näsan och plutar med underläppen.

Och ingen förälder kan förstå detta tillstånd. Och när jag ikväll plötsligt varit där så kan jag också konstatera att det helt saknar saklig grund. Men det har bara varit synd om mig ikväll på nått sätt.

Mormor skulle varit här och sagt sitt:
"Sol ute, sol inne
Sol i hjärta och sol i sinne
Ååååååååå, vad det lyser! "

Jag skulle bara behöva skratta bort det.
Och jag tror att jag gjorde det bästa jag kunde.
Jag diskade bort det. Och ja, dansade lite också. 80-tals-musik GÅR inte att sura till, BARA att känna sig glittrig, aprikos, tajt och vacker till.

Skulle förstås ha gått ut en sväng, men jag vågar inte bli mer förkyld för det har jag inte tid med helt enkelt.

Så fann jag följande citat, som jag tror jag skall brodera en väggbonad med:
"Sitt så litet som möjligt! Lägg ingen vikt vid någon tanke som inte föds utomhus medan du rör dig fritt! " Det lär komma från Nietzsche och jag tror att det ligger förtvivlat mycket i det. Och det är skrämmande vilken vikt vi lägger just vid tankar som stillasittande människor producerar tillsammans. Tänk om medlingar, förhandlingar, verksamhetsplanering, handlingsplaner och budgetarbete skedde i promenadform. Tänk om världen skulle se annorlunda ut då?

Men mest av allt. Lägg ner Sverige på vintern! Låt oss vara ute och få det fjös till dagsljus vi kan på dagarna och låt oss bara pyssla, mysa och komma ikapp oss på kvällarna.

Men fäst ingen vikt vi detta. Jag tänkte det mesta av det sittande! :)

Hur e re möjligt?

| | Comments (1)

Jag frågar mig gång på gång: Hur e re möjligt?

Det verkar faktiskt som att jag är skapt utan en enda övernaturlig superförmåga. Jag antar att detta inte hänt någon annan än mig och jag vill bara säga att jag tycker att det är orättvist och oschysst på alla sätt och vis.

Varje gång som jag tror att jag kommer på något som jag är riktigt övernaturligt, nästan läskigt bra på, så slutar jag vara det. Det är som om det inte räckte att ha förmågan, man måste också träna på den så att man kan kontrollera den och använda den just i det ögonblick som den var avsedd för.

Jag tycker att det är jätteirriterande att jag inte ens vet vad det är jag skall öva på. När det där ögonblicket kommer då just min förmåga skulle behövts - om jag haft nån (ok ok, jag erkänner att jag inte helt gett upp hoppet) - så kommer jag bara stå där och ögonblicket går mig förbi. Ja, inte bara mig - utan hela mänskligheten. För det är ju oftast så med de där superförmågorna att få har samma och därför är alla beroende av den som har en förmåga som går att använda i ett specifikt rädda-världen-ögonblick.

Så varför i hela fridens namn skulle jag över huvud taget vilja att världen var beroende av mig? Jag menar en dag som denna. Totalt grå och så kommer man hem från jobbet, på tok för hungrig. Blir på tok för jättejättemätt. Och med den här känslan i kroppen och lite förkylning kvar och sådär, inte sjutton har jag nån lust att rädda världen just nu i vilket fall.

Låt den va!
Den e lika medioker som ja'!

Och med det sagt så kan man ju förstå varför jag inte fått nån superförmåga, jag är helt enkelt inte tillräckligt pålitlig när det gäller och därför inte värd att vara utvald.

Det behövs ju i regel också en himla massa statister och kanonmat om det skulle bli nån sådan där rädda-världen-slutstrid och där kan jag ju fylla en funktion. En enkel, men ack så nödvändig, för att man skall förstå hur ALLVARLIGT det här hotet var. Min medelmåttighet kommer alltså att hjälpa någon annan att bli hjälteförklarad. Hoppas han eller hon skickar tackkort eller varför inte sätta upp nån sådan där fin sten nånstans:

Till minne av
Linda
som förlorade livet
medan alla andra räddade världen.

ps
E det sådant här som kallas höstdeppighet?
Har ju inte sett solen på 4 dagar, finns den fortfarande?

Föredragning av vägen till ett bättre liv

|

I eftermiddag har jag varit hos goda vänner som berättat för mig om de vinster som de gjort i sitt liv efter att ha lyssnat till Susanna Ehdins råd. Det var verkligt intressant för jag känner själv att jag mår bättre av att till exempel avstå från mat med vitt mjöl och när jag ökar på med mängden fibrer och grönsaker så känner jag mig fräschare inifrån och ut. Jag blir mättare och jag känner mig därför mindre frestad till onödigt ätande. Med den kunskap som den familj jag besökte skaffat sig så kände de att de kunde använda sin tid bättre, vara piggare och aktivare och inte behövde ha uppiggare med jämna mellanrum under dagen. Som småbarnsfamilj så kände de att de inte har tid att äta fler gånger, de måste hitta mat som får dem i balans och som gör att de står sig till nästa gång de har tillfälle att äta.

Väl hemma så sätter jag mig förstås vid datorn för att söka ytterligare information. Jag har ju köpt boken som finns i pocket, men jag har inte hunnit läsa den. Snabbt finner jag sidor på nätet med skarp kritik.

Och så där är det väl alltid. Inget är kanske 100% och även om det är det så finns det alltid de som vill hitta fel och den som söker skall finna. På något sätt så tror jag att all fanatism är av ondo, men att när man känner att kroppen svarar på det man ger den att äta, när man liksom för rätt oktanhalt till sin maskin och man märker att den slutar hacka eller speeda loss i ett tempo man inte hänger med i, då tror jag att man skall lyssna på det.

Och jag tror att även om vi är olika som individer så är det på något sätt en liknande konstruktion som vi har i grunden. Och med en liknande konstruktion så finns det också anledning att i alla fall pröva det som andra säger sig må bra av.

Man kan ju finna vägar att använda det hela som fungerar för en själv. Jag får väl återkomma när jag själv läst boken, men som sagt ytterst inspirerad blev jag och också irriterad över att det över huvud taget KAN vara så att anorexi, överaktivitet hos barn och förvirrade psykiska tillstånd beror på att vi får i oss en för dåligt sammansatt och för näringsfattig mat. Och att det i mataffärer och lunchrestauranger inte finns en tanke på att hjälpa oss att få tag på näring som vi mår bra av. Istället är det mat som vi blir hungrigare av, blir sockerberoende av, blir trötta av och sjuka av. Det låter verkligen inte bra. Och jag vill ju att det skall vara bra! :) Så jag får väl se till att i alla fall mitt liv blir det... :)

Valet att leva

|

Vi kommer aldrig ifrån valet. Oavsett om vi ser den fria viljan i religiös synvinkel, i existensialismens eller i någon annnan predestinerad version så kvarstår valet i all sin tydlighet, sin glans, sin hotfullhet och sin betydelse.

Det värsta här i livet är nog inte att välja fel. Jag tror att det värsta är när vi förnekar att vi har ett val.

När vi förminskar våra möjligheter och oss själva. När vi tilldömer oss själva hjulspår att följa. När det som är ett svårare val inte ens får räknas som ett val och vi bara törs ge oss själva ett olevande liv.

Där andras försök att visa på alternativ bara används för att finna argument att sitta fast. Det är det som jag har svårast att se och svårast att stå ut med.

Blä

|

Jag säger det rakt ut: Blä blä för mitt liv just nu.
Jag tänker på det i termer av karaktärsdaning och uppbygglighet. Det är utvecklande och jag lär mig sådant som jag tror att jag kommer att ha nytta och glädje av långt fram igenom.

Men ändå finns det där. Känslan att det är bläigt. Att jag inte alls VILL kliva in i det. Inte vill, utan bara vill slippa vara ensam.

Att nån skall kliva in i detta med mig. Ta hand om mig och be mig skärpa till mig. Finnas. Se.

Jag tror att det måste vara en person med tydliga gränser som jag inte kan manipulera och köra över. en som jag kan se och respektera.

Samtidigt är jag så fast i "Sixteen Candles"-modellen av drömman. Snygg och poppis, med självsäker smak, stil och ekonomi och inget annat för sig i livet än att typ dyka mig.

Jag tror inte att det är en person som skulle berika mitt liv i verkligheten. Jag tror att den som fattas mig är en person som så tydligt vägrar bekräfta allt jag gör och att det i sig är en bekräftelse att jag är sedd och hörd.

Men nu skall inte det här inlägget bli en kontaktannons.
Jag bara konstaterar att ibland känns det bara BLÄ att vara själv.

Frågorna blir en "söndagssjua"

| | Comments (0)

I vargtimmen vaknade jag och skrev ner svaren på frågorna ur gårdagens citat:

1. who am I?
2. what do I want?
3. Where am I going?
4. What is my purpose in life?
5. Is my behavior appropriate to this purpose?
6. Am I proud or ashamed of my choices and actions?
7. Am I happy or unhappy to be who I am?

Frågorna är förstås av den naturen att de kan svaras på många gånger i livet och få olika svar hela tiden. Inga lösningar är föreviga, men så här låter mina svar just idag:

1. Jag är 31 år, inflyttad till Stockholm 1996. Har en anställning t o m nyår. Nej, nu kom jag in på vad jag gör, mitt sammanhang och min omständighet. Om jag stryker vad jag gör, vad jag har och vem jag känner, vad finns då kvar?
Jag är en intelligent, positiv, reflekterande och kritisk person. En kvinna med brett bäcken, höga förväntningar, stark vilja, stor längtan och en känslig själ. Med min tendens till att tänka i termer av antinge-eller så ser jag mig som en missbrukarsjäl som ständigt söker undvika missbruk. Men finner världen minerad med saker som jag vill ha mer av, frestelser att falla för eller motstå, saker att uppslukas av eller stå utanför.

2. Jag vill bli mött, sedd, åtrådd och utmanad. Jag vill närhet med andra människor.

3. Jag vet inte vart jag är på väg, men det är tydligt att jag ÄR på väg. Jag tror att jag är på väg att leva närmre och i större samklang med de här frågorna och mig själv.

4. Jag tror att meningen är att var och en av oss skall ta ut svängarna i sin peron och våga vara sig själv, se sig själv och stå för sig själv. Då tror jag att man har de bästa förutsättningarna att göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar och omständigheter och till fullo leva ut den unika pusselbit som man är i världen. Allt annat sätt att leva är slöseri, relativt meningslöst och jävligt synd.

5. Ibland, ibland inte. Jag hoppas att jag så mycket som möjligt är och visar mig och min pusselbit för världen så att den/jag kan finna sin plats i pusslet där den största nytta kan dras och de vackraste vinningarna göras. Men jag tror att jag har ofantligt mycket kvar att se och lära för att fullt ut förverkliga syftet med min existens.

6. Får man svara "både och"? Jadå, men motivera gärna...
Jag skäms ofta när jag ser hur otydlig jag varit, när min avsikt inte nått ut till handling eller när min avsikt i sig varit itydlig eller när min avsikt och handling missförståtts och jag kan se att det beror på min otydlighet. Stolt är jag när jag nått fram. Och detta sätt att fungera på gör mig väldigt beroende av bekräftelse utifrån för att må bra. Det vore nog bra om jag kunde finna något sätt att vara mer oberoende, men som det nu är så känns det somom jag kommit en bra bit på vägen genom att inse att jag inte är oberoende av andra människor för att må bra.

7. I det stora hela är lycklig över att vara den jag är. Det hindrar mig inte från att bli oerhört frustrerad över mina tillkortakommanden, min bristande rutin, min bristande disciplin, min brist på tålamod.
Men jag gläds åt min personlighet, de möjligheter jag getts till goda vänner och det sammanhang som jag fötts in i.

Frågor vi ställer oss...

|

"We stand in the midst of an almost infinite network of relationships: to other people, to things, to the universe. And yet, at three o'clock in the morning, when we are alone with ourselves, we are aware thar the most intimate and powerful of all relationships and the one we can never escape is the relationship to ourselves. No significant aspect of our thinking, motivation, feelings, or behavior is unaffected by our self-evaluation. We are organisms who are not only conscious but self-conscious. That is the glory and, at times, our burden.

We monitor, assess, and question ourselves in a way possible to no other species. We ask, Who am I? What do I want? Where am I going? What is my purpose in life? Is my behavior appropriate to this purpose? Am I proud or ashamed of my choices and actions? Am I happy or unhappy to be who I am? "

Och med dessa ord från Nathaniel Brandens "Honoring the self" kryper jag till kojs. Uj vad mycket sömn och c-viamin det blev idag. Imorgon räknar jag kallt med att vara pigg som lärka.

Aggro

| | Comments (0)

Nu skall jag skriva ett aggro-inlägg bara för att jag varit så patetiskt glad de senaste inläggen. Saken är den att jag flyttade på tv/video förra helgen så att vi skulle kunna sitta ett helt gäng och kolla på video, men när jag lyfte tillbaka eländet så förlorades hela kanalinställningen.

Och jag HATAR att vara ett teknik-UFO. Varför kan jag bara inte KUNNA sådana här saker. Jag sitter med instruktionsboken, men vad f-n hjälper det? Önskar att det kunde komma en sådan där Cable Guy och bara fixa allting åt mig. Kan inte fatta varför jag inte bara kan ha en medfödd tv-kanal-inställnings-förmåga eller bara ladda hem en sådan förmåga när jag behöver det. Istället har jag mitt i all aggro-känsla försökt att inte bry mig. Kollat på video istället. Och spelat tetris en stund. Men det verkar inte som att det hjälper just för att få tv-kanalerna inställda.

Och jag känner mig som en värnlös kvinna i förorten. Som en modern version av den unga jungfrun instängd i sitt torn och väntar på att bli räddad. Hjälp mig fly. Hjälp mig få tillgång till tv!!!!!!!!!!!!

Men Känd från tv är en bra film, så den var helt klart värd att se om. Och jag känner igen mig i den i mina försök att lära mig prioritera och säga ja och nej, så att båda delarna får chansen att betyda något. Däremot är det inte så många som är avundsjuka på mitt liv så som de skulle varit om jag var känd från tv. Men det är faktiskt ganska skönt. Det finns ju redan en Linda som är känd från tv och jag skulle ha svårt att spela i hennes liga lika bra som hon gör.

Ur novellen "DEN STARKAST LYSANDE STJÄRNAN"

|

"Under ett liv hinner många ansikten passera. Vissa av dem bleknar snabbt bort, medan andra stannar kvar och blir en ny stjärna på den himmel som utgör varje persons bekantskapshimmel. De flesta strävar efter att upptäcka så många stjärnor som möjligt, men längtar samtidigt efter att få upptäcka en speciell stjärna; en stjärna som lyser starkare än de andra och som blir ens ledsagare under resten av livets resa."

Av Kenneth Törnqvist

Avslöja mig!

| | Comments (1)

Jag gjorde ett test igår som sa att jag på glädjeskalan hade 9.75 av 10.

När man får ett räkneexempel framför sig så här så var ett hett tips från min gamla mattelärare att ställa sig frågan "Är det rimligt?"

Om man ser till hur världen ser ut så är det naturligtvis inte rimligt att vara nästan maximalt glad. Om jag ser till vad jag anser att jag har kvar att lära och göra så är det inte heller rimligt att vara så här glad.

I många fall har jag känt att jag hoppas på att bli avslöjad.

En del känner sig ständigt hotade, en del har som strategi att vassast armbågar inte bara kommer först utan också har RÄTT att vara först. En del kan söka avstånd för att skydda sig själva.

Men jag har min glädje. Jag älskar alla som jag en gång skrattat med. Jag känner mig nära människor som gläds med mig och som jag kan glädjas med. Och jag tror på glädje som en överlevnadsstrategi även i de allra tuffaste tider.

Humor är en sak, ett sätt att säga allvarliga saker på ett mjukare sätt, ett sätt att över huvud taget våga säga något, ett sätt att avväpna och ett sätt att se på saker och ting. Men humor är inte det ända som finns i glädjen. Det är också en livskraft som finns i att välja att se saker med lite stängda ögon, skratta bort, omärkligt komma ifrån det känsliga ämnet, fly.

Jag kan inte önska mig svagare. Inte på riktigt.
Men jag önskar nog andra starkare.

Jag längtar efter att bli avslöjad. Att det där bakom skrattet skall synas.
Och jag längtar efter att kliva ut från det och ta mig själv på allvar.
Stå för saker. Vara vuxen och tråkig. Jag verkligen avskyr min tendens att skratta bort de mest viktiga saker i mitt liv. Där blir glädjen en black om foten ett alltför heltäckande och gott täcke att svepa in hela verkligeheten i.

Och kanske är det den längtan som också är mitt stora dilemma.
Jag vill att nån skall dra bort det skyddande täcket jag svept in mig i.
Se allt mitt jag.
Och älska det.

Och jag ler stort när jag skriver dessa rader, för jag tror inte att det kommer hända och jag sitter nu och låter fingrarna flyga på tangentbordet medan hjärnan desperat letar efter nått sätt att runda av detta med nått skojs, så att det inte blir sagt så tydligt. men det finns inte några omskrivningar.

Att känna mig älskad.
Mitt i allt det som är jag.

Det är för naket för att kunna skylas i skratt, glädje och leenden.
Visst kan jag ta ett par hoppsa-steg med allt mitt dallrande vibrerande jag, men faktum kvarstår. Jag är liksom precis alla andra ensam i grunden. Och jag flyr det mer än gärna. Vid varje tänkbart tillfälle.

Neigbours, everybody need good neighbours!!

| | Comments (3)

Nej, jag vet inte om jag stavat rätt till det, men sjunga/kraxa går.

Vad sägs om att ha en granne som knackar på dörren och har med sig ett glas whiskey till mig och säger till mig att krya på mig!

Livet är fantastiskt, även om huvudet är så tungt så att jag får lägga det på sidan. Jag skall nog kunna anstränga mig för att räta upp mig tillräckligt för att få i mig den stärkande drycken. Kanske. Nu e jag ju ingen whiskeymänniska så för mig ÄR det faktiskt som medicin.

Ahh!
Och river gör den.
Hela vägen.

Jag klarade det! -typ

|

Klockan 13 gick jag hem och la mig. Nu har jag sovit. Gott. Jag ringde ingen annan först för att få det bekräftat, utan stod helt enkelt för min egen känsla. Helt unikt.

Men inte blir min simulantkänsla bättre av att de på radion just nu spelar världens bästa låt genom tiderna Samantha Fox "Touch me". Det GÅR inte att vara sjuk när man hör den!

Lita på känslan?

| | Comments (1)

Nu sitter jag i den här sitsen igen.
Oförmögen att lita på min känsla och ta ansvar för min situation.

Jag tror att jag är sjuk.
Men sitter ändå på jobbet.

Jag vågar inte ens säga rakt ut att jag ÄR sjuk.
Trots att halsen gör ont, jag rosslar till i hosthalsen med jämna mellanrum så att det känns som om en rad beståndsdelar rör på sig i den regionen. Jag har ett huvud som inte kan tänka klart. Gör lite småont. Kan inte ens tänka tanken på att göra något mer fysiskt för jag känner mig matt och färdig och andfådd innan jag ens försökt. Jag är inte feberklibbig, men känner mig ändå så där ofräsch i sätt och sinne. Jag gör inte så särskilt bra jobb, men kan jag verkligen säga att jag är sjuk?

Jag vill bara ringa mamma och be om råd för att jag vet att hon skulle säga att det låter sm en bra idé att gå hem. Lite orolig blick. Har du någon medicin hemma?
- Ja mamma jag har tagit både rinexin och noskapin idag!
- Det låter bra, min kära dotter, men du får tänka på att ta det lugnt, sova mycket, dricka mycket vatten och så där. Gå du hem!

Här på jobbet har jag fått tipset att dricka mycket whiskey, med argumentet att det i alla fall är roligare att vara sjuk då. Jag får se. Jag skall våga vara sjuk. Snart går jag hem.

Är jag en smitare?
Är det fusk?
Skulle jag VERKLIGEN inte kunna jobba hela dan?

Helst vill jag att folk skall se att jag är döende och ringa efter ambulans innan jag går hem. Jag vet inte om det är så friskt!

Erfarenhet

|

Erfarenhet är inte det som händer oss,
utan det vi gör med det som händer oss.

Lär Shirley Maclaine ha sagt och jag tror inte att jag kan säga det bättre själv! :)

Angående psykvården i landet

| | Comments (1)

Detta är ju ett rykande aktuellt ämne och kanske kan vi snart se annonser liknande den som jag har framför mig nu från förstasidan av "Svensk Bad & Turisttidning" från 1907 (N:o 1)

"För
Sinnessjuka
rekommenderas Öfverläkaren Dedichens första klassens kuranstalt i Östra Aker, Norge. Pris 200 kr. pr månad.
Anstalten står under statens kontroll.
Begär prospekt.
"

Den bästa veckan?

|

Vad som är den bästa tiden, den lyckligaste stunden, den mest minnesvärda dagen och den mest harmoniska perioden i livet är nästan omöjligt att säga.

För att man skall säga att det är NU, så kräver man oerhört mycket av perfekthet. Som när man pratar om paradiset som ett ställe där allt bara är kanonbra hela tiden och man snart inser att man skulle DÖ av tristess. Den lyckligaste dagen är kanske inte den dag då man bara skrattar och solen bara lyser? Det kanske inte ÄR den där dagen som Tomas Ledin sjunger om trots alltl - dagen då det inte finns ett moln så långt ögat kan nå.

Om det är kriterierna för en lycklig vecka så kan jag konstatera att den bästa veckan ännu inte har kommit i mitt liv.

När man ser tillbaka så är det ofta inte alls sådana här "inga moln"-kriterier som man finner. Det är inte molnen som skymmer solen som är hotet mot lyckan. Tvärtom ger det bara en kontrast som förstärker solens värme och lyskraft.

Det stora hotet mot lyckan är nog snarare att man ibland tvivlar på att solen över huvud taget finns och när man väl hittat in på det spåret så känner man inte solens värme och ser inte ljusets skicklighet i att locka fram all skönhet i naturens minsta vrå.

Den här veckan har varigt molnig som bara den på olika sätt, men jag måste konstatera att jag ändå inte kan låta bli att kalla detta för en fantastisk tid i mitt liv. Jag är mitt i livet, mitt i ett flöde som jag inte vet vart det leder. Jag vet inte mycket om framtiden, men var och varannan dag så berikas jag av nya tänkvärdheter, öppnade dörrar och fjäll som faller för mina ögon så att jag får nya perspektiv på allting.

Jag tvivlar inte på att allt kan bli bättre. Men jag tvivlar på att jag kan forcera fram det. När jag räcker ut min hand och presenterar vad jag vill ha och behöver så är det plötsligt där.

Det jag öppnar mig för - kommer till mig.
Det jag söker - finner jag
och det jag signalerar ut får jag tillbaka.
Det är ett fantastiskt samspel mellan individen och världen.
Och jag känner mig delaktig i det.

Det är så mycket obalans i min kropp och själ just nu, men mitt upp i alltihop så känner jag mig lugn.
Trygg.
Förtröstansfull och optimistisk.
Jag tror att det i mitt liv alltid kommer att ordna sig. Jag tror att jag kommer att kunna hitta guldkorn i vilken dynghög jag än hamnar och jag tror att jag kommer att kunna trivas med de svårigheter som kommer i min väg eftersom jag tycker om att lära mig saker om mig själv och om världen.

På något underligt fantastiskt sätt så fick jag födas som söndagsbarn och under en spännande stjärna. Världen är en öppen famn för mig och jag önskar att fler fick känna det så. För det är först när man känner det så som det ÄR så.

Men jag skall inte säga mer om detta nu. Det bästa är redan formulerat.

Nya tester!

| | TrackBacks (1)

Liksom Göran har jag nu testat mig.

ENFJ - "Persuader". Outstanding leader of groups. Can be aggressive at helping others to be the best that they can be. 2.5% of total population.
Take Free Myers-Briggs Personality Test

Extroverted (E) 69.7% Introverted (I) 30.3%
Intuitive (N) 64.86% Sensing (S) 35.14%
Feeling (F) 51.02% Thinking (T) 48.98%
Judging (J) 55.81% Perceiving (P) 44.19%

LYCKLIG!

|

När jag vaknade imorse så tänkte jag för mig själv.
"Jaha, nu börjar en ny dag, en dag av dynga!"
Det är väl sådant där positivt tänkande som det talas om.

Men så har det faktiskt varit helt okej.
Först fick jag besök på jobbet och bekräftelse i att jag faktiskt gjort nått vettigt de senaste månaderna. Det behövde jag. Jag är alltså lite duktig ändå! :)

När de gick så spelades "när alla vännerna gått hem" för min inre hörsel och jag kände mig bara tom och ledsen. Men efter lunch i gott sällskap och lite dagsljus så var det rätt okej igen.

Så frågade några jobbarkompisar om jag inte ville hänga med ut och äta om någon vecka. Och detta var första sociala steget utanför jobbet sedan jag började och eftersom jag inte jobbar på sammma avdelning som nån annan egentligen så hade jag inte förväntat mig detta. Så jag blev så rörd och glad för detta. Jag är alltså lite trevlig ändå! :)

Och så fick jag mejl om att nått från idrottsbloggen hade funnit ett sammanhang att användas i. Och så har jag alltså gjort nått användbart också! Hur mycket bekräftelse kan man få på en dag. Helt matt nu!

Och så på väg hem med ryggsäcken full av mat så tar jag plötsligt ett språng upp på ett ben på en k-brunn som jag var nära att bara passera. Och tänker ett namn innan jag studsar vidare i språnget. Förvånad och överumplad. Men sen spred sig leendet över hela det oväntade i det där hoppet som bara kom från ingenstans.

Och nu har jag lett stort och blinkat åt mig själv hela hemvägen.
"Jaså du Linda, e det på det viset... ;)"

Men jag har förstås tagit det allvarliga ur det och konstaterat att det förmodligen bara är en hormonrubbning i den naturliga cykeln.
Men det där retsamma leendet och det fåniga leendet som möter upp det har fortfarande inte släppt...

Kanske kan det bara få vara så här. Att jag helt enkelt känner mig lycklig.

En bra dröm

|

"Drömmar får vara galna
och svåra att nå men så länge
din dröm inspirerar dig
är det en bra dröm
"

Peter Mattsson,
förbundskapten i golflandslaget
citerad i
Swedish golf team 2003

Överseende och disciplin

|

Jag tror att jag har blandat ihop begreppen överseende och kärlek i mitt liv. De hänger ihop så starkt för mig så att jag allt som oftast tror att det är samma sak.

Problemet med detta är att jag - trots att jag faktiskt blivit riktigt bra (om jag får säga det själv) på att verka överseende - faktiskt inte ÄR det.

Älska sig själv?
Ja, det blir ju att överseende med mig själv.
Det kan vara positivt. Att inte haka upp sig och fastna i fördömanden och elände. Förlåta sig själv och gå vidare. Men det är inte bara bra.

För det innebär också att man, om man inte är aktsam, också låtsas att det inte betyder något vad man gör. Och att man låtsas att det man gör inte får konsekvenser. Överseelsen underlättar förseelsen. Den undergräver disciplinen.

Disciplin är också ett ord som jag har väldigt svårt för. Jag har sammanblandat det med fördömande. I min svart-vita antingen-eller-värld finns inte målmedvetet arbete, där nuet kan kräva något av en för att "senet" skall kunna belöna en.

För mig är diciplin att tysta det jag känner, tänker, lever och är. Så det är inte konstigt att jag är redo att hoppa upp på närmsta barrikad så fort ordet nämns. Men på vilket sätt gynnar det mig?

Jag kommer aldrig kunna älska mig själv om jag inte gör det bästa jag kan i varje givet ögonblick. Och i varje givet ögonblick är inte det bästa att tillfredställa ingivelsen i varje givet ögonblick.

Det förflutna är mitt jag.
Nuet är det enda jag äger.
Och i framtiden finns min vilja och mina drömmar och ambitioner.

Inget av det kan finnas om jag inte satsar på det.
Och nuet är min enda insats.
Att satsa nu för sen har jag aldrig gjort.

När jag hör om människor som alltid gör det så kan det skrämma mig.
Och imponera på mig - oerhört.
Men hur jag skall kunna satsa på det sättet förstår jag inte.

Jag blir bara ledsen när jag hör om sådana där test som gjorts med att sätta barn i ett rum, ge dem varsin gottpåse och säga att de skall vara därinne i x antal minuter. Och sedan se att en del äter sitt genast. Och under resten av tiden, får snabbätarna titta på hur mycket de duktiga barnen har kvar.

Jag är inte duktig.
Jag försöker ha överseende med det, men det hjälper inte.
Jag är fortfarande inte duktig.
Och jag inser att jag skulle komma längre på alla sätt om jag vore det.
Och jag vill långt.

Att suga på

|

I bristen på en man att suga på i höstmörkret så fortsätter jag det idoga arbetet att samla nycklar i förståelsen av mig själv. Mitt eget navelskåderi gör mig rätt matt för tillfället, tycker inte att det är särskilt intressant eller att jag är det heller. Men det är väl just i detta andetag, snart är jag tillbaka i mina gamla gängor igen, pratar/skriver på och är värdelös lyssnare på vad andra har att säga.

Det jag fått att suga på idag är en mening från en pjäs som Carina varit på. Som gick ut på något i stil med: I varje rädsla döljs en önskan. Mmmm, den kändes bra tyckte jag. Man skall inte lamslås eller bearbeta, man skall "bara" finna vad den där önskan går ut på EGENTLIGEN.

Den andra sugkaramellen var att jag hela tiden sett det som att jag är ett miffo-kontrollfreak för att jag aldrig kunnat vara avslappnad med att dejta ett tag innan jag måste VETA vad jag vill med alltihop. I stil med "Är han marriage-material or should I go?" Och så var det nån som uttryckte det på ett helt annat sätt idag. Som om det handlade om att man tog allt så allvarligt. Det förändrar givetvis inte sakfrågan, men ändå, det klingar lite annorlunda och ger en annan bild av saken. Att jag tar saker ganska allvarligt, ja t.o.m. rejält allvarligt, kommer inte som någon överraskning för mig trots att jag är benägen att skoja bort allt alltid. Men jag trodde att det var annat (till exempel att jag tycker att det är så obehagligt att såra någon) som styrde den här frågan, men det är det kanske inte.

Olika roligt

| | Comments (0)

Min mamma och min pappa skulle skratta väldigt olika mycket efter att ha klickat här.

Pappa hade skrattat, mamma snörpt och stackars lilla onda barn, vad skall jag göra?
Det är roligare att skratta. Med bara lite skuld.

yiiiiiiiiiiiiiiiiiiiha!!!!

|

Jag har vunnit en flaska vin på ett vinlotteri!

Tror minsann att jag skall ägna aftonen åt att fira bloggflytten! :)
*Mega-smajl*

(Hade jag vunnit mer än en flaska så hade jag delat med mig!
Nu nöjer jag mig med att hälsa välkommen till den nya adressen
)

Fel ordning?

|

Jag har länge trott att de tre komponenterna
Känsla - Tanke - Handling
Skall infinna sig i just den ordningen.

Först känns det bra/rätt.
Sedan uppfattar man att det är så.
Godkänner känslan.
Och handlar utifrån den.

Ibland har jag provocerat mig själv och varit lite crazy.
Gjort nått.
Funderat på vad som hände.
Känt ångest.

På senare tid har jag ägnat mig åt att
tänka ut vad som kan vara bra
försöka känna efter om det stämmer
Och sedan aldrig ens hinna komma fram till någon handling.

Det enda koncept jag inte provat tror jag är att
Fundera på vad jag mår bra av
Göra det
Och sedan må bra.

Men jag vet inte, vad tror ni om det?
låter för enkelt på nått sätt?
och tänk om det inte alls var sant att jag mådde bättre av det?

Sammanhang och mening

| | Comments (1)

Hörde för en tid sedan talas om en spännande idé/tanke/föreställning som går ut på att man som individ är del i sin släkthistoria. Att man inte är oavhängig det sammanhang som man fötts in i. För att bli på det klara med det sammanhanget finns det särskilda kurser/workshops som man kan gå. Under dessa illustrerar man sitt släktsammanhang genom att rent fysiskt med hjälp av statister göra en uppställning av sin släkt. Hur nära placerar man dem, åt vilket håll är de vända, osv.

Med sina rötter visuellt framför sig så kan man se hur man sett världen, olika personligheter och olika frågor. Kanske har man sett en mosters problem med en annans ögon. Kanske kan man lättare förstå sina föräldrar när man ser det sammanhang som de finns i och framför allt givetvis sig själv och sin roll. Detta tyckte jag lät oerhört spännande och jag vill genast ge mig in på att göra något sådant.

De två nätterna som följde efter att jag hört talas om denna spännande tankegång drömde jag oerhört starka drömmar om mormor, farmor och farfar. Där deras sammanhang och mitt förhållande och min uppfattning om dem var väldigt tydliga. Ingen av dem är i livet idag, men deras närvaro i drömmen var så total att jah tyckte mig känna mormors hand i min även en stund efter att jag vaknat.

Hela den här tanken gör det lättare för mig att ta till mig den där tanken om arvssynd, som alltid gjort mig så arg tidigare. Jag har tyckt att det varit tillräckligt att hålla reda på och ta ansvar för det jag själv gör. Kanske är det begreppet synd som jag har svårast för egentligen, inte just arvedelen. Jag har velat vara ren och fri från de andras bagage. Hur mycket bagage kan man bära?

Men plöstligt känns det självklart. Det är inte att jag BÄR min släkts misstag eller lycka. Det är det att jag är en del av dem. De är en del av mig. Jag bär inte bara det fysiska DNA-materialet vidare, det finns andra ofysiska plan också i tillvaron. Jag bär ett arv, jag finns i ett sammanhang.

I Tyskland har det tydligen blivit oerhört tydligt då barnbarn till människor som gjorde avskyvärda saker under kriget inte kunnat stå ut med att leva vidare. I Sverige har vi inte en så påtaglig gemensam historia, här kan vi hålla allt på individnivå. Här i vår tid och kultur är vi nog ganska sammanhangslösa, rotlösa, meningslösa.

Om jag ser mitt sammanhang som en kortlek.
Så tror jag att jag behöver se till att jag är ett av essen.
Inte för att förhäva mig, utan för att jag faktiskt råkar spela huvudrollen i mitt liv.
Jag behöver tre närmaste vänner. Jag behöver kortlekens sammanhang, men jag kan bara vara del i sammanhanget genom att ta ansvar för det kort/den lott/den roll som är min.
Men för att kunna använda mitt ess på bästa sätt så behöver jag förstå hur hela sammanhanget ser ut. Förstå leken.

Om alla jag möter är som att möta en helt ny kortlek.
Ibland möter man någon som gett sig rollen av en tvåa eller en kung.
Ibland möter man dem som har helt oväntade kort i skjortärmen.
Ibland möter man dem som inte tror att det finns ett sammanhang för att de gömt sina kort väl, till och med för sig själva. Och tappar också stora delar av sin förmåga att spela.

Jag tror att vi alla söker någon form av visshet.
Varför har religioner uppstått? Varför försöker vetenskapen förstå världen?

Att ta sig tiden att stanna upp och prioritera tror jag är helt nödvändigt.
Att se till att ha ett ess tydligt för sig i sökandet efter visshet.
Gör att det inte längre handlar om visshet.
Med ett s så handlar det om vishet.

Så vill jag ha det i mitt sökande efter mening.
Och en mening behöver vi.
En galge att hänga sitt jag på.
Ett skellett och en kompass.
Något att stå på och stå för.
Istället hittar vi väl ofta något att stå i.

Har ägnat mycket tid, tankar, tårar, tro och tvivel åt att söka finna meningen.
Jag har trott att meningen skall vara formulerad som ett svar.
Och alla svar jag har hittat har kännts så slutna, så färdiga och stängda.
Ett tag trodde jag att det var så. Att det var en fålla jag skulle finna.
En famn, en hamn.

Men jag tror inte längre att det är så.
Jag tror att meningen inte är en fålla utan en äng.
En äng att springa på. Att blomma på. Att vara.

Så medan jag med skygglappar på jagat efter svaret har jag missat att det behövs frågor för att finna svar. Som i Douglas Adams guide-böcker. Svaret är meningslöst. Vad säger 42 om livets mening? Det är frågan som är hela poängen.

Det är frågan som är på ängen.
Det är frågan som är ängen att blomma på, att leva och vara.
Med ängen frihet.
Med frihet ansvar.

Och frågan kanske inte skall utläsas som en mening.
En mening med x antal ord och ett frågetecken.
En fråga kan ju också definieras som ett ärende.

För lite te i mitt liv.
Jag uträtar istället för uträttar.

Mutantabsti

|

Det är när man drabbas av detta som man skall samla sina vänner kring videoapparaten och titta på X-men 1 och 2. Idag drabbar det mej, imorgon kan det vara din tur!!

Bus eller godis

|

Jag väntade en kompis på besök i eftermiddags och var så inställd på att det var hon som kom när det ringde på dörren. Men där stod tre likbleka tjejer med blod rinnandes ur mungiporna och sa "bus eller godis".

Oj, jag är som vanligt helt tagen på sängen av att det borde köpas hem smågodis vid helger, så väl denna som på påsken.

"Jaha" sa jag förtvivlat "då får ni nog busa för jag har inget godis hemma."

De tre tittade mållöst på varandra. Vad gör man nu?
Och jag känner mig som världens tråkigaste vuxen. Noll koll, liksom.

En kort stund senare ringer det på dörren igen. Inte heller denna gång är det kompisen som står utanför. Det är tomt när jag öppnar, så när som på en granne som råkar gå förbi. Han pekar uppåt i trappen. Och så får jag syn på en lapp i brevinkastet:

"Duu gaav inntte ossss ggooddiiss
Buu!!!! "

Jag tror att jag skall rama in den där lappen.
Och så skall jag bättra mig med godiset.